Svante skrev:IngOehman skrev:Att före en dialog "om hur något låter" med en person som själv experimenterat med en massa olika sorters förvrängningar och därför har en bra (korrekt) bild av hur olika sorters förändringar upplevs (kan förstå vad som defacto hänt tekniskt, genom att höra ljudet), är däremot nästan alltid hur lätt som helst. Missförstånd är sällsynta och reds i de fall de ändå förekommer ut på nolltid, men för det mesta lyser de helt med sin frånvaro!
Ja, där finns det möjlighet att absolutkalibrera sig. En som bygger förstärkare vet hur det låter när det toppklipper och kan därför diskutera toppklippning och hur det låter med andra förstärkarbyggare. Förmodligen även med någorlunda kunniga hifinördar.
Måste faktiskt lägga till att jag känner gott om exempel på tekniskt helt okunniga människor (men med gott omdöme och skarpt intellekt) som faktiskt lärt sig bakvägen att hantera teknisk terminologi på ett helt korrekt sätt för att beskriva återgivningskvaliteter (eller rättare sagt brister i återgivningen). Poängen med det är det självklara - även om dessa personer inte förstår sig på fysiken alls, kan de kommunicera med de människor som kan ställa eventuella problem tillrätta!
Det är ju ett klassiskt dilemma det där att inte kunna göra det, åtskilliga historier har berättats om räserförare som har utmärkt förartalang, men som aldrig lärt sig att kommunicera med teknikerna som ställer in bilen eller motorcykeln.
För det är ju det man har språket till - att kunna kommunicera. Ett blomsterspråk, som inte är fysikaliskt förankrat och som inte går att använda ens mellan icketekniker utan att de kalibrerar ihop sig har ju ingen funktion alls. I varje fall inte i min värld där poängen med apparaterna är att lyssna på musik (eller andra ljud). Att "prata om dem" är bara meningsfullt när det görs för att de skall kunna förbättras. Fast de hifi-intresserade kan förstås se på det med andra ögon, och de får de förtås göra, men pratar de gallimatias får de acceptera att de inte kan göra sig förstådda.
Blomster-pladdret är ju jämförbart med baby-joller (ljud som används innan man behärskar ett relevant språk), och det kan förvisso vara fascinernade att lyssna till det, men det är inte så användbart för att överföra information.
Men detta inskränker sig till saker som är lätta att förklara med fysiken. Ju svårare fysiken blir, desto knepigare blir språket. Språket blir lika svårt som fysiken, om inte svårare. Det går ju faktiskt att förstå en tonkurva fysikaliskt, utan att egentligen veta hur tonkurvepåverkan låter, i ett visst frekvensband.
Det beror förstås på vad man menar när man säger "förstå". Är det en tonkurva (till skillnad från en generell frekvensgång) tycker jag man förstår den när man kan suggerera sig till att höra dess inverkan i huvudet. Det är i varje fall en komplettare förståelse än att bara veta att axlarna representerar frekvens (Hz) och nivå (decibel).
Jag tror det är lite där man sitter idag, alla kan inte förstå allt om ljud, och därmed kan inte hörintrycken förankras i fysiken, i gemene mans språkbruk. Risken blir i stället att kristallklara teknikerord kontamineras av okunniga, just för att de bara byter ut blomsterorden mot någon teknikerterm som de har hört.
Precis som ett spädbarn som börjar prata och inte använder orden korrekt. Åtgärden är densamma - man korrigerar vänligt. De som vill lära sig uppskattar det, de som lider av prestige-ångest kommer att känna sig skymfade, men det är ju deras problem.
Av den anledningen tycker jag att det är viktigt att hålla isär termer som beskriver fysiska företeelser och sådana som beskriver upplevelser. Upplevelserna får gärna ha lite blomsterspråk över sig. Och de kan kalibreras separat, utan en endaste (apparatbaserad) mätning.
Fast du inser väl att allting blandas samma ändå?
Blomstersrpåket, om det får frodas, kommer att kontaminera långt utanför upplevelse-perspektivet, eftersom folk som använder det kommer att uppleva att de beskriver återgivningsaspekter, och inte själva ljudet. Eller snarare - alltihopa i en osalig blandning, eftersom det inte ens är säkert att de värsta blomsterspråkarna inser vad återgivning är för något. De talar om apparater med "bra ljud", men ofta helt utan att ens refletera över att ljud inte skapas av apparaterna, utan
återskapas.
Kort sagt: Kontaminering är oundviklig, och det enda sättet att reducera skadan är att oförvitligt vidhålla en så relevant terminologi som möjligt, för att hindra degenerering av begrepp som betyder något på riktigt. Detta att ett relevent språk är någon man måste förvärvas genom träning och erfarenheter är ju inget unikt för just audio.
Ändå har hifisvängen det mycket lättare än hur det är i röstträsket. Att mäta egenskaper på den mänskliga rösten är sju gånger svårare än att mäta tonkurva och dist på en högtalare. Och mappningarna mellan hörintryck och mätdata är minst sagt gungiga.
Det kan diskuteras... Skall vi göra det?
Det är ju inte "hur lätt" det är att mäta tonkurva och distorsion som är frågan, utan att lära sig att tolka alla egenskaper (som är OERHÖRT mycket komplexare att kartlägga än tonkurva och distorsion). I synnerhet är ljudfältsdekodrar som högtalare är komplexiteten extremt hög. Transmissionslänkar som förstärkare är lättare att kartlägga med mätningar.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
) en gitarr, men inte stängars eller gitarrlådors olika inverkan.
En del har faktiskt gjort det. Ljudalstraren är mycket svårare att modellera med massor av kraftigt olinjära fenomen, tex när stämbanden fläskar ihop etc.
), så är det så oerhört mycket mer än den semantiska/språkmässiga betydelsen i det vi skriver/säger som ger betydelsen.