Claes skrev:1. De som tycker att hi-fi handlar om tycke och smak där rätt eller fel är meningslöst och mer eller mindre omöjligt att verifiera.
2. De som tycker att hi-fi handlar om (korrekt) återgivning och att dylik kan utvärderas objektivt med vetenskaplig testmetodik.
PS
Utveckla gärna ditt svar.
Det tycks mig som om det är vissa bekymmer med din formulering av den första positionen. Du använder nämligen ordet "hi-fi", vilket som bekant är en akronym för "high fidelity", vilket som bekant betyder "hög trohet", vilket som bekant bör uttolkas så att det är en musikalisk händelse man vill kunna återskapa på något vis, vilket gör att själva ordet utesluter den tolkning du gör. De som använder
ordet "hifi" på detta vis, gör det inte för att beteckna
begreppet hifi. Är du van att skilja på orden och begreppen de betecknar? Det är en filosofisk färdighet jag tycker är viktig.
Så som du har ställt frågan kan jag inte se hur konflikten skulle kunna upplösas. Jag vägrar hårdnackat kalla någonting för hifi som inte har egenskapen att
återge väl. Man får helt enkelt kalla det för någonting annat, så är jag nöjd sedan
Och om man nu kallar icke-återgivningsskolans ljud för någonting annat än hifi, så ser jag ingen anledning att man inte skulle kunna komma överens. Om bara alla inser skillnaden. Jag tror att man från återgivningslägret är
mycket toleranta inför att folk har olika tycke och smak och att någon kan föredra att inte lyssna till god återgivning, utan vill färga ljudet med "sameness". Jag tror däremot att toleransen i det andra lägret för hållningen att hifi faktiskt är något som är verifierbart i viss utsträckning är lite klen. Kunde man bara från den sidan sätta sig in i vad ambitionen hos hifi-intresserade är (alltså att man vill nå god återgivning, och att man vill göra det på ett sådant vis att man kan känna sig hyggligt säker på att det faktiskt är god återgivning man lyssnar till), ja då skulle konflikterna försvinna i ett nafs.
Jag har INGENTING emot att man lyssnar via rörförstärkare och hornhögtalare eller kopplar in en EQ i lyssningskedjan eller har högtalare med stora olinjäriteter och bristande dynamisk förmåga. Jag har inget emot om någon föredrar sin kenwood köksstereo från 83. Jag har inget emot om något föredrar panelhögtalare eller rundstrålare. Jag har inget emot om någon föredrar lång efterklangstid, eller gillar att komponera sina anläggningar efter hur de olika komponenternas egenfärgningar samverkar. No problems. Jag har problem med att man kallar det för hi-fi om det inte presterar god återgivning (vilket kanske något av det uppräknade under någon omständighet skulle kunna göra). Begreppet bör inte förfalskas.
Är det kanske så att konflikterna i sin kärna handlar om enkel begreppsförvirring? Jag tillhör helt klart språkpoliserna, som är hårda med att ord skall användas "på rätt sätt". Det är jag sannerligen inte ensam om på detta forum, utan jag skulle nog kunna samla ihop till en lång lista namnunderskrifter under slogan "rätt ord för rätt sak". Sedan verkar det finnas de som blir ohyggligt provocerade när man hävdar att det enklaste, billigaste och säkraste sättet att nå hifi (god återgivning) är att ägna sig åt undersökningar med vetenskaplig metodik (exempelvis blindtester), så att man inte låter sig luras av självsuggestion (placebo och nocebo). Jag kommer inte vika från min position, som i grunden alltså är språklig. Frågan är om de som formulerar sig enligt alternativ 1 någonsin kommer att överge sin position? Det är ju de som har fel, och därför de som bör omformlurera sig. Om de omformulerar sig så försvinner konflikten omedelbums, för de är jag helt överens om att tycke och smak bör få gälla. Jag har aldrig tyckt det är särkilt viktigt med hifi, utan att folk skall få lyssna på det de tycker om att lyssna på. Det är ju viktigt att vara glad
