Av alla omdömen jag har hört har det varit en ganska god samstämmighet om att den allra minsta låter klart bäst! Det är faktiskt den enda av modulerna som jag inte har tittat ordentligt på själv. Så den kan jag inte säga något om.
De jag har tittat på (alla de större) har allihopa haft gemensamt att deras diskantåtergivning har haft artefakter som förvisso låtit "trevligt" (ungefär som de första CD-spelarna med enbitsomvandlare), nämligen en mjuk, luftig och snäll diskant, men en som verkar nästa oförmögen att bita ifrån. Detta ända tills musiksignalen passerar en viss komplexitetsnivå, och förstärkaren biter ifrån rejält och plötsligt!
En mycket märklig upplevelse efter att ha hört en massa skivor i sträck och nästan bestämt sig för att förstärkaren till sin karaktär är mjuk och harmlös i diskantregistret...
För dedicerat lågfrekvensbruk fungerar dom allihopa bra, men, undantaget den minsta som jag inte kan kommentera eftersom jag inte testat den, tycker jag inte att förstärkarna är tillräckligt bra ännu för fullregisterbruk.
Bortsett ifrån det finns den en mängd punkter man bör justera/komplettera deras respektive konstruktioner på för att de skall bli så bra som möjligt. De är att betrakta som "råmaterial".
Jag kan inte bedöma om de hörbara artefakterna i högfrekvensregistret är egenskaper som har med teknologin som princip att göra, eller om det är apparategenskaper (som går att bygga bort?) det handlar om. Jag har hittills inte hört någon konstruktion med "stormodulerna" som saknar dessa egenskaper dock.
Skall bli spännande att se hur framtiden ter sig därvidlag.
Vh, Ing. Öhman
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).