Jag har en massa olika synpunkter på det som skrivits.
Jag håller i det stora hela med Roger Gustavsson, men...
1. Varför skriver så många saker som får det att verka som om de tycker att ljudkvalitet är viktigt för musik, men att den för film skulle vara oviktig?
Film innehåller ju dels en massa musik, men
dessutom andra ljud, bland annan tal, och det ställer för det mesta mycket högre krav på återgivningen för att felen inte skall bli störande, än mycket musik gör. Musik tål rätt dramatiska färgningar utan att förlora själva budskapet eftersom den fundamentala infomationshatigheten är ganska låg (notskriften), och eftersom redan en så hög grad av färg lagts på produktionerna. Tal går MYCKET snabbare (språkdelshastigheten är inte sälllan mer än tiofaldig jämfört med noterna i musik), och är därför känsligare att lättare att förstöra. Lokaler för tal måste därför av samma skäl påverka mycket mindre än lokaler för musik. En typisk musiklokal går knappat att framföra tal i alls utan hjälp av högtalarsystem. Vidare är ursprungstroheten oftast viktigare för film eftersom ljudet på filmen föreställer verklighetshärmande ljud, vilkt inte alltid musik gör. Nu är filmljud ju ofta "fusk" alltså inte livetaget, men det är ändå en fundamental sak att det skall uppfattas som "verkligt".
Kort sagt: Film är en blandning mellan musik och mycket annat. Finns det skäl att ställa andra krav på filmåtergivningen än för musik, så är det rimligtivs HÖGRE krav på filmljudet man bör ställa. Inte bara av ovanstående uppradade skäl, utan även på grund av att upplevelsen en film är beroende av att man kan förflytta sig till filmens värld, och då vill man ju inte ha några karaktärer från anläggningen som ständigt påminner om att man har en massa apparater i sin omgivning.
2. Integration mellan ett par fullregisterhögtalare och ett bassystem är beroende av en massa saker, och sker det utan delning (HP-filter till huvudsystemet) så blir kvaliteten, eller rättare sagt
förändringen i kvalitet, beroende av en massa olika saker.
Ju sämre huvudsystemet är kvalitetsmässigt i basen, desto bättre hopp är det för att additionen av ett bassystem skall vara mera positivt än negativt positivt bidragande,
trots att systemens summering dessutom ger en massa interferenser på grund av fasgångsskillnaden.
Ju sämre huvudsystemet är med avseende på att sträcka sig djupt ned i frekvens, desto större är chansen att man upplever förbättringen i utsträckning nedåt som en större fördel än sammarbetsproblemet mellan högtalarna. Är huvudhögtalarna riktigt "dåliga" därvidlag är det ju faktiskt som om de vore delade, även om det är en akustiskt delning, och det ökar faktiskt chansen för att de skall integrera med en påkopplad subwoofer. (I fallet som nämndes i den här tråden tycktes det dock som om trådstartaren var nöjd med utsträckningen redan från bärjan.)
Ju sämre uppställning av huvudhögtalarna, desto större chans att de trots att de är två, artikulerar lika illa som en ensam subwoofer, och att artikulationen därför inte uppfattas som ett problem som ökar.
Ju mindre krav på ljudtryck artikulation och distorsionsfrihet man har, desto mindre roll spelar det att huvudhögtalarna INTE är delade, men vill man kunna spela starkare och renare än man kunde innan (vilket ofta är ett av skälen till att man vill ha separata bassystem), så är en odelad lösning en riktigt dålig idé. Räcker ljudtrycksförmgan man hade till, liksom renhet och artikulation, är det snarast en gungbrädefråga: Är vinsten i dljupbas (i det fall subwoofern ens går djupare än huvudsystemet) större än problemen med samarbetet?
Men självklart är det så, att om någon kopplar på ett sätt (hur det än är), och blir lycklig av det, så är det ju bra. Jag vill ju bara säga att det kanske finns sätt att göra, som är mångfaldigt kuligare ytterligare att lyssna till.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).