av TrasselFrasse » 2008-07-05 22:37
Den elektronikkomponent som alltid är den svagaste länken är kondensatorn, och framförallt elektrolytkondensatorer. I slutstegens nätdel är det oftast uppbyggt så, att DC-spänningen till slutsteget är uppdelat i en plus-spänning (kanske +40 volt) och en minus-spänning (exakt samma spänning men negativ) och däremellan jord (noll volt). För glättning, och för att förbättra slutstegets energiresurser sitter 2 (eller fler par) av större elektrolytkondensatorer, oftast från 10.000uF eller mycket större. Dessa kondingar börjar ofta åldras redan inom 10 år och har inte längre samma kapacitans som när de var nya. I regel sker denna åldring svårberäkneligt olika och mer på vissa exemplar än andra, vilket kan förorsaka stor obalans i spänningstillförseln till slutsteget i de tillfällen när det belastas hårt, alltså när man utsätter det för höga effektutag, eller - inte minst - när man kopplar på strömmen till slutsteget efter att det stått i vila. Denna obalans kan göra att den positiva eller negativa sidan av effekttransistorer ibland under korta tidsförlopp är i stark "otakt" med den motsatta sidan, vilket lätt kan ge nådastöten för dessa transistorer.
Men i och kring slutsteget finns det också många andra elektrolytkondensatorer som genom olika stort åldrande kan förorsaka andra balansproblem för DC-spänningarna i slutsteget.
Effekttransistorerna är oftast med skruv fastspända mot kylflänsar. Alltför sällan har man använt fjäderbrickor vid monteringen, vilket gör att anspänningen mekaniskt kan bli slappare med åren, vilket gör att kylningen av transistorerna kan bli ganska dålig för vissa av dom och de får ofta gå mycket överhettade.
Det är sant att halvledare har praktiskt taget evigt liv, men när slutsteget pajar är det ju oftast så att någon eller några transistorer "har brunnit". Men i de flesta fall är transistorfelet egentligen något sekundärt i händelseförloppet, orsakat av något helt annat.
Frasse