Det är ingen lätt fråga du ställer - den sysselsätter all världens HiFi-konstruktörer på fulltid
Som princip kan man säga att distorsion är det allenarådande problemet, dock inte bara i en förstärkare. Distorsion betyder ju förvrängning vilket ju i alla fall jag jämställer med färgning, ett uttryck som används mycket här på forumet.
Oavsett vad man kallar det, om den ingående signalen i en apparat ser annorlunda ut på utgången jämfört med vad som matats in på ingången - så har man en distorsion/färgning. Ja, bortsett från den elektriska nivån när det gäller förstärkare, och omvandlingen från elektrisk energi till akustisk energi när det gäller högtalare. Det här är basic som jag inte tror någon har några invändningar emot. Sedan länge används ju uttrycket "a wire with gain" vilket då skulle betyda att den enda förändring en signal får är just att den kommer ut starkare i slutändan.
Men sedan kommer skillnaderna fram mellan olika förhållningssätt. Vissa av oss är strikta och tycker att ju mindre förändring en apparat åstadkommer, desto bättre är det. Vissa andra (lite hårddraget nu, men jag tänker inte skriva en bok i ämnet...) tycker att när "det låter bra så är det bra".
För naturligtvis är ingenting så enkelt som det ser ut. För det första är det en otrolig skillnad mellan om du konstruerar grejor eller du lyssnar på dem. Du behöver helt olika värderingsverktyg beroende på din situation. För det andra är dina personliga preferenser betydelsefulla. Jag vågar påstå att alla HiFi-komponenter är någon form av kompromiss, och vilka grejor man gillar (accepterar) i hög grad styrs av vilka tillkortakommanden man accepterar. Och detta styrs ju också till exempel av musiksmak, till exempel är avgrundsdjup bas kanske inte första prioritet om man gillar körmusik. Men nog så viktigt när "allt annat" är fixat, för mycket av den information som skapar realism av en körupptagning i en kyrka ligger definitivt i det mycket låga registret.
Ett annat "problem" är ju att den lyssningssituation man har hemma skiljer sig mot IRL. När jag ska lyssna på Peter Gabriel hemma gör jag det knappast i en miljö som ser ut som Globen, med en PA-rigg i ena änden. Men inspelningen därifrån ska i min anläggning ge mig en illusion av att jag är i Globen. Men nästa gång jag väljer musik kanske jag vill lyssna på en lugn Damien Rice som spelar på Kulturbolaget i Malmö. Alltså, jag kan inte ha en anläggning som gör att allt låter som en PA-rigg i Globen, utan bevarandet av ljudmiljön är något som måste "fixas" i inspelningen. Det min anläggning ska göra är alltså att så korrekt som möjligt återge det som finns på fonogrammet (cd, vinyl, kassett osv). En väsentlig fråga här är förstås, hur vet jag hur ljudteknikern ville att det ska låta och hur vet jag att denne person är kompetent nog att skapa denna återgivning? Detta gäller naturligtvis i allra högsta grad när musik skapas i studio, här finns ju ingen live-referens utan det är helt och hållet artistens och producentens idé om hur det ska låta som styr. Men fortfarande gäller; vi vet egentligen inte (utom i några få speciella fall när vi själva varit med vid inspelning och mixning) hur det är TÄNKT att det ska låta
Nu finns det, enligt mitt sätt att se det, ytterligare två aspekter på detta med ljudåtergivning. I föregående stycke propagerade jag för att inspelningen/fonogrammet är det som ska styra "hur det låter". Och i princip tycker jag så. Men, det är alltid ett "men", eller hur?
1) Eftersom lyssningssituationen i 99% av alla fall skiljer sig från musikens ursprung (live eller studio) blir det näst intill omöjligt att skaffa sig en fullständigt naturtrogen återgivning. Bara kravet på en dynamik på 100 dB för att återge en symfoniorkester med realistisk ljudvolym kan få vilken granne som helst att ringa "Stör-jouren"
Många av de andra tekniska hindren är lika svåra att komma runt. Vårt öra reagerar säkert annorlunda på ljud vid olika nivåer som gäller live kontra återgiven musik (med väsentligt lägre volym).
Därutöver har vi de övriga mentala bitarna. Ljudet och lukten från den unga grabben som sitter bredvid mig på en Zappa-konsert och spyr i en plastpåse är möjligen lätt att återskapa i en lyssningssituation så att hög realism erhålles, men mycket annat måste helt enkelt bara negligeras. Frågan är då, ska man ersätta tex syn-, lukt- och andra intryck med lite fetare ljud, komprimerad dynamik osv för att skapa en illusion av verklighet? Många av oss gör nog detta mer eller mindre omedvetet, i våra försök att skapa en riktig eller naturtrogen återgivning. Men man kan ju också gå...
2) den andra vägen, "a wire with gain", det vill säga vi lägger realismen och det goda ljudet i händerna på de som gjort inspelningen. Och glömmer de psykologiska faktorerna med miljö och annat, det får inspelningsteknikerna/-producenterna ta hand om. Så vad vi försöker skapa är en så ofärgad återgivning som möjligt, med fonogrammet som referens.
Fast nu är vi ute på hal is igen. Precis som tidigare vet vi egentligen inte hur fonogrammet "låter". Det vill säga vi har ingen referens, eller rättare sagt, ytterst få av oss har en sådan.
Teknikfalangen menar att det här kan vi mäta upp. Dels har vi de traditionella metoderna, dvs mätning av harmonisk och icke harmonisk distorsion, signal/brusförhållande, bandbredd, dynamik, övergångsdistorsion och annat skoj man kan mäta med adekvat utrustning. Därutöver finns de mer subjektiva mätmetoderna (obs, subjektiv betyder inte sämre eller mindre pålitlig) såsom lyssning generellt, lyssning i A/B-test, lyssning i F/E-test, man kan lyssna blint eller med öppna ögon osv.
Rent logiskt låter detta som en användbar väg att gå. Vi ser till att anläggningen inte färgar ljudet och sedan skyller vi på inspelningen när det låter apa.
Men nu måste jag få anlägga ett personligt perspektiv på det hela (fast det har jag troligen gjort hela tiden även om jag försökt beskriva problematiken någorlunda objektivt). VAD är det som säger att de mätmetoder vi idag förfogar över kan beskriva en apparats återgivningskvalitet? Jag har tidigare förfäktat åsikten att ett rörsteg inte låter varmt och naturligt TACK VARE den högre harmoniska distorsionen de uppvisar gentemot ett transistorsteg utan TROTS detta! Jag har alltför många gånger hört en alldeles hänförande naturlig återgivning av musik på (tekniskt uppmätta)undermåliga anläggningar för att jag ska tro att vi idag sitter inne med hela sanningen. Jag har också hört raka motsatsen, dvs kompetent utrustning med tekniska data som inte lämnar något övrigt att önska - och som låter totalt oinspirerat.
Mr_Ekan - har du blivit någe´ klokare nu?
Mvh / B
.
Jag borde ha uttryckt mig klarare och behandlat sakfrågan bättre. Nu skummade jag bara artikeln och jag kan ha fattat fel, men artikelförfattaren menade att distortionen kan öka för att motkopplingen 'inte hinner med' utan korrigerar för sent, varpå ytterligare fel läggs till signalen. Detta kan bla hända vid självsvängning och om det inträffar funkar inte förstärkaren som den ska, den är felkonstruerad. Jag tyckte att det liksom var lite fel av artkelförfattaren att använda detta som ett argument mot motkoppling.
