. Hoppas att den faller dig i smaken, Flint, annars får jag nog mig en skopa:
För inte alltför länge sen utspelade sig följande historia, i ett land vi tidigare inte kände till men som vi nu har fått kännedom om. I detta land levde folk sina liv, såsom de flesta människor på jorden
brukar. De åt, drack, pratade, älskade, slogs, drömde osv. Liksom i de flesta länder, förändrades tillvaron succesivt, ibland abrubt, ibland väldigt långsamt.
I detta land fanns en man som älskade Läskeblask. En dag, fick denna man en brilliant ide: Tänk om man hade Läskeblask i vattenkranarna istället, vad mycket godare det skulle vara då att leva. Eftersom han visste att många andra älskade drycken, såg han en möjlighet att göra folk glada och med lite tur även tjäna lite pengar, för det var ju trots allt han som först tänkt denna tanke. Sagt och gjort, han börkade åka runt och lansera denna ide för inflytelserika personer, som genast såg potentialen. Inte långt därefter fanns det möjlighet att för bostadsinnehavare i vissa utvalda områden att välja Läskeblask AB som vattenleverantör. Lanseringen väckte stor upmärksamhet och snart snurrade markadsföringshjulen med full fart.
Eftersom många var rädda att missa tåget nappade allt fler företag och organistioner på denna ide och några städers vattenverk startade intima samarbeten med läskeblaskleverantören.
Konkurrerande läskeblaskföretag kunde inte stillasittande se på denna utveckling, de började erbjuda alternativa smaker. Färglada Hallonsodor, Sockerdrickor, allt fanns att köpa och kunderna var förtjusade av alla valmöjligheter. "Tänk vad tråkigt med vanligt vatten, som vi alltid var tvungna att dricka förr, livet var bra mycket blekare och mörkare på denna outvecklade tid", var en vanlig kommentar bland människor. Givetvis fanns där några enstaka röster, "sådana däringa bakåtsträvare", som inte alls tyckte att det var bättre nu. De hade invändningar såsom att maten smakade konstigt med all läskeblask i, att all föda smakade mer lika. Där fanns ju alltid en smak av läskeblask i allt man åt och drack. Dessa enstaka röster tystnade snart dock i allmänhetens förtjusning.
Efter en tid hade sjöar blivit uppköpta, vattnet var smaksatt redan från början av läsk. Läsk ingick i ekosystemet och alla djuren var liksom redan marinerade i läsk innan slakt, mycket praktisk och bra!
Människor glömde alltmer hur vatten smakade, eller snarare vad avsaknad av smak var för något. Numera smakade allt någonting och man påstod tom att vatten också alltid hade haft smak, att avsaknad av smak egentligen inte fanns!
Fortfarande fanns en liten klick människor, som envetet rabblade samma uråldriga mantra; att riktigt rent och klart vatten inte alls har någon smak eller färg och att det som inte smakar något och är genomskinligt, är väldigt viktigt som medium, som en referens, som en bakgrund och som en bärare av alla smaker och färger. Nuförtiden är det ju väldigt svårt att uppleva något surt eller salt, för all söt läskeblask liksom upphävde eller förringade surhet och
sälta, eller att det inte blev några rena smaker längre, allt var sammanblandat.
Det uppstod eviga diskussioner på diverse fora,
speciellt på www.smakforum.se och www.vattenforum.se, där de som föredrog sötma och läskeblask framförallt annat, hävdade att ej smaksatt vatten inte fanns. De hävdade ilsket att allting ÄR en smakfråga och bakåtsträvarna bara gillade salt och surt och att de tom hatade sötma.
Bakåtsträvarna å sin sida, eller vattenälskarna ska vi kanske kallade dom, hävdade att de var inte alls mot valfrihet eller utveckling, tvärtom sade de att utvecklingsmöjligheterna och valfriheten var större om vattnet inte var smaksatt från början. Detta tyckte inte läskeblaskälskarna och framförallt inte
läskeblaskföretagen. Tvärtom propagerade Läskeblask AB att deras smak var den naturliga referensen, eftersom läsken nu cirkulerade runt i ekosystemet.
Någon lösning där alla blev nöjda, verkade svår att få till stånd. Vattenälskarna märkte det stora motstånd de stötte på och kom med ett kompromissförslag:
Smaksätt inte alla sjöar, låt vattnet kranarna förbli smaklöst men börja sälja smaksättningsapparater som man själv kan välja om man vill ha den på eller inte.
Förslaget möttes av stor misstänksamhet, men det fanns faktiskt några öppna läskeblaskälskare, som tyckte att iden var god, de kunde faktiskt prova lite vanligt vatten ibland och därefter återgår till läskeblask som då faktiskt smakade så gott som den en gång gjorde för länge sen, innan de druckit enorma mängder blask. Med
tiden vann iden gehör och med detta blev de allra
flesta faktiskt nöjda och lyckliga med den ökade valfriheten som nu blev en möjlighet.
Slut
. Håller med i allt.
