Baffel skrev:Inte ens med på denna lista:
The 12 Most Significant Power Amplifiers of All Time
Kondo Audio Note Ongaku
Tact Millennium
Harman Kardon Citation II
Krell KSA-50/KSA-100
McIntosh MC275
Audio Research Corporation D150
Threshold 800A/400A
Marantz Model 8B/Model 9
Phase Linear 400/700
Mark Levinson Audio System ML-2
Dynaco ST-70
The Williamson Amplifierhttps://www.theabsolutesound.com/articl ... f-all-time
Kul lista!
Kondo Audio Note Ongaku - ointressant kretslösning som vanligt eftersom den är japansk men lite ovanliga rör och silvertransformatorer. Det mest noterbara var att Kondo-san visade hur mycket silver man kan kränga på ett bräde. Kondo-san får väl också ges äran att världens lager av datorröret 5687 är i princip tömda och ligger hemma i källaren som årgångsvin hos lurviga japaner och 6072 finns det heller inte några kvar till rimliga priser.
Tact Millennium - en dansk tycker det är dags att köra digitalt på allvar
Harman Kardon Citation II - all in på branta pentoder, bandbredd och feedback. Radford STA 100 hade ett liknande koncept.
Krell KSA-50/KSA-100 - småkul kretslösning, tung och varm, annars inget särskilt. Synergi med felkonstruerade högtalare vid tiden det begav sig (läs: sjukt låga impedanser)
McIntosh MC275 - en kretslösning att bita i för den intresserade. Egensinnigt som vanligt från Macintosh.
Audio Research Corporation D150 - annorlunda men nästan lika jävlig krets som MC275. En röris som försöker att inte låta röris och lyckas ganska bra. Varför kan man fråga, men skickligt.
Threshold 800A/400A - Nelson Pass joxar med biasen i Stasis
Marantz Model 8B/Model 9 - 8B är en standardkrets men väljusterad. Model 9 vrider upp konceptet till 11 men kostar därefter.
Phase Linear 400/700 - Bob Carver gör kvasikomplementärt (som NAD 208)
Mark Levinson Audio System ML-2 - John Curl får fria tyglar av Mark Levinson, kopplar jfets på roliga sätt och gör en 25 Watt monoförstärkare som väger 30 kg. Sågs ibland med stackade ESL 57:or och 24” subwoofer i låda stort som ett kylskåp.
Dynaco ST-70 - Haflers bedrift med denna modell var en kretslösning som var billig och ganska bra. Folk-röris. Kunde gott kostat på sig en annan drivkrets i Mark III för att inte tala om Mark VI.
The Williamson Amplifier - fick stort genomslag som DIY efter kriget. Låg distorsion från en beamtetrod för sin tid med plenty med feedback och triodkoppling av slutrören eftersom Williamson ville emulera ett par PX25. Fegis. Men 15 watt var grejor på den tiden.
Saknar något av James Bongiorno. (Möjligen kan man säga att D’Agostinos KSA50 har likheter med Ampzillas kretslösning)
Summasummarum: några på listan var genombrott på tekniksidan medan andra var mer marknadsframgångar. NAD 208 hämtar inget direkt men det finns ett släktskap med Phase Linear med det kvasikomplementära utgångssteget men är betydligt mer komplicerat eftersom NAD 208 har drivers som både driver och sänker ström till MOSFET i utgångssteget. Dessutom går den i klass G och ingångssteget är heller inte att leka med. Men den var inte dyr. Den fick heller inga efterföljare. Förutom några kufar så verkar det finnas en konsensus att riktiga förstärkare bygger man med bipolära transistorer och ganska traditionella kretsar, dvs. allt det som NAD 208 inte var. Det var en humla. Den skulle egentligen inte kunna flyga men det visste inte humlan och gjorde det ändå.
När det gäller NAD 3020 är det inget konstigt med den mer än att den inte var på 20 watt utan betydligt mer. Tacka fan för att man uppfattade att ”NAD-watt” var något extra.
/DQ-20
, tack för lektionen DQ-20 Riktig kul läsning 
