KarlXII skrev:Shoot!
Okej, eftersom det är din tråd och dessutom Kalle Dussin himself... (de där killarna i vita rockar är baaaara snälla, du är heeelt normal
)
Så här skrev jag på annan plats på webben (den aktuella butikens FB-sida)
... Mitt nyväckta ljudintresse ledde mig in på tankar om en DAC. Dels för att pigga upp min tio år gamla CD-spelare och dels för att kunna använda datorn som ljudkälla. Eftersom jag sålt mitt gamla försteg medan mitt intresse varit lågt siktade jag in mig på en DAC som kunde fungera som försteg. En modern apparat i min, i övrigt, gamla anläggning verkade vara en bra tanke. Flera förståsigpåare höll med och efter att ha läst tester, forum , specifikationer och även mailat med olika tillverkare hade jag tre kandidater kvar på min lista. En av dem gick bort för att jag missförstått det jag läst och kvar blev Nuforce DAC-9 och den, i alla sammanhang hyllade, Hegel HD20. Eftersom jag bor ganska långt bort från butiker som levererar sådana godsaker använde jag en av de sista semesterdagarna till att besöka huvudstaden för att titta på och givetvis lyssna på de båda kandidaterna.
Började med Nuforcen hos Audioconcept, Hade med mig min dator och en del ”vanlig” musik, dvs CD-kvalitet 16/44 och en del högupplöst musik 24/96 och högre. Jämförde i butiken med uppspelning direkt från datorn och via DAC-9. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hörde en stor skillnad där och då. Det gjorde jag inte. Och jag tror att även Robert blev förvånad över hur bra en standard-mac kan låta rakt ur hörlursuttaget med mycket simpelt kablage. Inte förrän han plockade fram en CD-spelare som vi kunde växla mellan upplevde jag en tydlig skillnad före och efter. Eftersom den CD-spelaren var avsevärt nyare än min CD-fix så antog jag att DAC-9 skulle kunna lyfta även den. Och samtidigt arbeta som försteg. Och hörlursförstärkare. Lite av ett kinderägg, fast i mycket läckrare förpackning.
Robert och hans kollega, Gunnar (?) hade stort tålamod med mina lyssningsövningar som pågick i över en timma medan kunder kom och gick i lokalen. De var inte pushiga och försökte övertyga mig om något jag inte själv hörde, även om de sade sig höra positiva skillnader.
Ändå var jag tveksam. Skulle inte tolvtusen kronor rendera i en tydligare skillnad? Så jag begav mig till nästa anhalt för dagen. Ljudmakaren. Där fick jag lyssna på Hegeln. Inte heller den tyckte jag spelade brallorna av min ”nakna” dator direkt, även om killen i butiken hävdade att skillnaden var enorm, trots att jag inte hörde den. Jämförelsen med deras CD-spelare gav möjligen lite olika ljud, men det ena lät inte sämre än det andra, men så var det en ny CD för ca 30.000 också, kanske inte helt pedagogiskt om man vill visa på vad den skulle göra för min anläggning.
Med alla positiva tester i bakhuvudet och ingen direkt skillnad i upplevelse mellan DAC-9 och Hegeln var jag tvungen att gå ut och ta lite luft och fundera på saken. Ville ta hem den jag trodde mest på och det var trots allt DAC-9, men så tänkte jag på hur säkert HiFi & Musik med flera pekat ut Hegel som det bästa man kan tänka sig. Det fick bli något så trivialt (i hifi-sammanhang) som utseendet som fick avgöra vilken som skulle få följa med hem först. Och jämför man HD20 och DAC-9 med avseende på design så vinner Nuforce alla dagar i veckan. Alltså snabbt genom stockholmstrafiken tillbaka till Audioconcept och kom fram strax före stängning. Tog hem DAC-9 på öppet köp i tio dagar och det skulle visa sig vara ”tur” att det var tio dagar och inte fem…
Hade hela den kommande helgen på mig att lyssna, så jag åkte hem och installerade dacen i anläggningen på onsdagen och lät den stå på uppvärmning under torsdagen. Tjuvlyssnade lite slött redan då och blev så smått besviken över att skillnaden inte var himmelsvid när jag växlade mellan digital och analog överföring från CD-fixen. Den var praktiskt taget obefintlig tyckte jag. På fredagen ägnade jag många timmar åt jämförande lyssning. Det lät bra via DAC-9, men jag kunde inte säga att det lät avgjort mycket bättre, eller ens bättre alls. Tog ut min hifiintresserade polare på besök och vi körde blindtester fram och tillbaka, fram och tillbaka och var rörande eniga om att skillnaderna var mycket små och ibland till den ”analoga” kombinationens fördel och ibland till den ”digitala”. Ingen av oss kunde höra när det var via DAC eller inte. Alltså skulle den tillbaka till huvudstaden efter helgen, men först ville jag testa den mer ihop med datorn också. Fick med mig en oerhört exklusiv USB-kabel som lån. 1200 spänn för 40 cm USB, jag som brukar köpa för en hundring för fem meter. Kan man verkligen höra skillnad? Är det ens teoretiskt möjligt? Jag är skeptisk, men Robert tyckte jag skulle prova. Därför fick den stå kvar inkopplad och påslagen. Men min dämpade entusiasm för DAC-9 resulterade i att jag inte gjorde några riktigt bra tester med musik via datorn och framförallt inte jämföra USB-kablar. Nuforcen matades mest med musik från CD-fixen.
Så, när jag nästan bestämt mig helt för att packa ner apparaten för retur, spelade jag Mark Knopfler, via CD, på lite högre volym än jag brukar och plötsligt hörde jag något. Inte så att jag blev omvänd på ett ögonblick. Det var först en liten skillnad som jag fick sätta mig tillrätta och lyssna på en lång stund. Bytte musik i ett par timmar. Lyssnade, verkligen lyssnade, på långa stycken, inte på en halvminut och sedan växla fram och åter utan hela låtar, hela skivor. Framåt småtimmarna spelade jag Lou Reed, Walk on the Wild Side. Den låter alltid bra, särskilt när kören omsluter en från alla håll, så nära, så nära och saxen som avslutar låten ger gåshud t o m i bilstereon, men nu var det ett rejält lyft upp. Jag satt länge med ett fånigt leende när saxen klingat ut och ville bara ha mer.
Min tvekan var borta och då hade jag ändå återgått till att spela på ganska låg volym igen, skillnaden var uppenbar. Ljudet var bredare och det är inte dåligt med tanke på att OA-52 är duktiga ljudspridare. Ljudet fick ett större djup och instrument och röster var tydligare separerade än jag någonsin hört det hemma hos mig själv. När jag väl hört skillnaden så fanns den där hela tiden på alla typer av musik och oavsett om jag spelade högt eller lågt. Klart och tydligt. Kanske hörde den tränade butikspersonalen det här redan i butiken, men jag är glad att jag fick upptäcka det själv. Ja, hur skulle det annars gå till?
Jag skulle kunna leva utan DAC-9, det låter bra med gammelgrejorna också, men jag vill inte. Den ”finjustering” av ljudet som den ger är njutbart beroendeframkallande. Inte så uppkäftig att det hoppar upp ur lådan på en gång och bjuder in till hifinirvana. Eller så var det för att jag var ”otränad” efter flera år utan aktivt intresse för hifi och jätteaktiv lyssning som det tog tid för mig att hitta och uppskatta det hela. Nu är jag mycket nyfiken på vad den kommer att göra med högupplöst musik via datorn, den delen har jag bara nosat på än. Om någon orkar läsa kanske jag berättar mer senare, särskilt när jag testat den dyrbara USB-kabeln jag nämnde ovan. Och programmet Amarra som rekommenderades för uppspelning av högupplöst musik.
Summa summarum, om du tar hem en DAC-9, eller kanske vilken enhet som helst, ge den tid, överdriv kanske ljudnivån en smula för att hitta eventuella skillnader och sedan, när de är upptäckta, är de lätta att känna igen. Sedan får man förstås värdera om det låter bättre eller bara annorlunda.
Skriver det här med Diana Krall via CD i högtalarna, volymen på DAC-9 står på mycket blygsamma 30 och jag har inte ens stängt av andra apparater som surrar och låter i lyssningsrummet, och jag kan ändå lätt följa basen och höra hennes sköna sång medan jag skriver. Det är så härligt att lyssna på musik igen! Om det är för att jag hela tiden uppskattar de nyupptäckta delarna av musiken eller om det är så att apparaten faktiskt blir bättre med fler timmars inspelning vet jag inte, men just nu upplever jag det som att ljudet blir bättre för varje gång jag slår mig till ro och lyssnar.
Flera gånger kommer jag av mig med skrivandet. Precis som det ska vara med bra, välljudande, musik i rummet. Nu använder jag DAC-9 som försteg och har slutat jämföra och leta skillnader. Det behövs inte längre. Jag lutar mig tillbaka och bara njuter. Till hifin´s skönsjungande sirener frestar mig härnäst. För visst skulle det se bättre ut med ett par slutsteg i samma design? Och hur låter DAC-9 i kombination med Nuforce egen CD-spelare? Kan det bli bättre än så här? (Retorisk fråga, jag vet att det kan bli ännu bättre, men då börjar det snart handla om riktigt stora investeringar)
Ledsen om den långa versionen blev för lång…
Edit: Hela provlyssningen har jag varit tvungen att använda ett reservslutsteg, ett Proton 1150, inte alls dåligt, men jag ser fram mot att få hem mitt gamla NAD 208 från verkstaden, kanske blir kvalitetsskillnaden ännu tydligare med det.
Eftersom ingen säger emot så fortsätter jag lite till *s* NAD 208:an kom hem från verkstaden, men tyvärr var det inte friskt ändå, så anläggningen drivs fortfarande med reservslutsteget. Likväl fortsätter DAC-9 att öppna upp ljudet och plocka fram nya nyanser i kända musikstycken. Nu har jag slutat jämföra med andra lösningar, jag bara lyssnar, njuter och upptäcker. Det är skönt att "komma till ro" efter jakten.
Hifins skönsjungande sirener viskar ibland, mellan låtarna, om att det finns ännu mer att plocka fram. Och det vet jag att det gör. Jag har en god vän som har en mycket tung hifi-anläggning i sin hemmiljö och hur nöjd jag än är när jag sitter för mig själv och lyssnar så häpnar jag över hur mycket mer det finns när jag hör samma musik hos honom. Lite till av det som finns i hans anläggning hoppas jag att få i min när det kraftigare slutsteget är på plats. Det handlar om kontroll av basen, det handlar om ännu exaktare placering av både sångare och instrument. En ännu mer levande ljudbild.
Och så en bild då: