JM skrev:paa skrev:JM skrev:
Föreligger det ett fatalt logiskt feltänk i analogin 2 öron - 2 högtalare som bromsar ett kreativt tänkande.
JM
Hur drar man analogin vidare:
Två ögon - max två konstföremål i varje konsthall?
Stereo är egentligen en primitiv bluff.
Stereoanläggningen i det fysiska rummet består av två monohögtalare som återger två olika musikstycken.
Ingen mätutrustning kan påvisa annat än två olika musikstycken från två monohögtalare. Inte kan mätutrustningen påvisa en "stereoeffekt" med spatiala dimensioner från de två musikstyckena.
Den primitiva stereoupplevelsen är skapad av vår hjärna.
Eller?
JM
Njae, två olika musikstycken är inte vad varje högtalare återger. För att kunna svara på om en stereoanläggning består av två monohögtalare måste du i så fall utveckla vad du menar med monohögtalare.
Stereo är en benämning på ett sätt att generera fantomprojicerade ljudobjekt. Inom stereo är det så att i den akustiska domänen existerar inga ljudkällor där ljudobjekten upplevs befinna sig. Ljudobjekt är alltid upplevda.
I de fall då ljudobjekten helt sammanfaller med högtalarna så rör det sig inte längre om fantomprojicering av ljudobjekt.
Ljudobjekt är upplevelsefenomen som sker i den neurala världen. Ljudkällor är alstrare av ljud och akustiska ljudvågor i den akustiska världen.
Fantomprojicering sker helt och hållet i den neurala världen.
Det finns även det som heter virtuell projicering av ljudkällor. Då skall återgivningssystemet härma eller snarast återskapa de akustiska ljudvågor och akustiska ljudfält som en verklig ljudkälla skulle ha alstrat. Lyckas man med det så har man skapat en virtuell ljudkälla. Ett fantomprojicerat ljudobjekt är inte en virtuell ljudkälla. Inom Wave Field Synthesis (WFS) skapas akustiska ljudfält som skall återskapa/efterlikna reella akustiska ljudfält från reella ljudkällor utan att den reella ljudkällan finns där. Lyckas man så har man genom de återskapade akustiska ljudfälten skapat virtuella ljudkällor.
Det är en helt annan typ av återgivningssystem än stereo som skall ge upplevelse av ljudkällor i form av upplevda ljudobjekt som fantomprojiceras genom nervsystemets och hjärnans försog där båda öronens information skall konvergera till en information. Vissa kallar även dessa fantomljudobjekt för fantomljudkällor. Det är dock inte helt stringent. Ljudkällor tillhör den Akustiska världen, medans ljudobjekt är fenomen som uppstår i eller ur den neurala världen.
På det sätt stereo är paketerat så har man 2 kanaler, men även fyrkanal eller multikanal inom musikåtergivning baseras på fantomprojicering och är därmed stereo. En gång i tiden hette det 4-kanalsstereo.
Det är snart dags att börja definiera mono. Mono är en kanal. Vi pratar ljud och ljudåtergivning. Egentligen vill jag gå ett steg bakåt och separera uttrycken monofonisk och monaural. De har tyvärr använts som synonymer.
Monaural är hörande med ett öra. Man kan spela upp ljud med 2 eller fler kanaler, men har man helt tappat hörseln på ena örat så blir signalen till hjärnan monaural.
Monofonisk är en kanal. Man kan återge en monofonisk inspelning med en högtalare eller med två högtalare eller fler högtalare och har man frisk hörsel hör man inte monaural utan man hör med båda öronen och det kallas binaural.
Om man återger en monofonisk inspelning med en högtalare så representerar högtalaren en "punkt". Det är oavsett om högtalaren är en dipol, monopol, eller en planvågsalstrare. Punkten representerar inte högtalaren, utan den representerar 1 kanal. Hörseln har förmågan att avståndsbedöma ljud även om hörseln inte är lika bra på det som att lokalisera varifrån ljudet tycks komma. En parameter som hörseln använder sig av är förhållandet mellan direktljud och reflekterat ljud. Det förutsätter att reflexer kan uppstå och därmed är det inte i frifält som denna parameter kan användas i. jag väljer att inte ta med frifält i denna diskussion. Är inspelningen av musik gjord så att det finns en naturlig balans av direktljudet av musiker i inspelningslokalen och reflexer från inspelningslokalen så finns det även med i inspelningen, vare sig den är monofonisk eller stereofonisk. På så sätt finns möjligheten att höra avstånd vid en monofonisk avspelning. Man kan i så fall se denna "punkt" som ett snöre eller linje som sträcker sig bortåt d v s man ser en punkt d v s ena änden av snöret och punkten har en dimension som en linje bortåt.
Återger man en monofonisk inspelning med två högtalare så återges de inspelade ljudkällorna mitt emellan dessa två högtalare och då är det frågan om fantomprojicering. Man kan ha två kanaler och två högtalare, men det är fantomprojicering av en monofonisk inspelning.
Man skulle kunna säga att det är en stereofonisk återgivning av en monofonisk inspelning och den upplevs binaural.
Att gå från en högtalare till att använda två högtalare ger trots allt ett monofoniskt ljud om inspelningen är i en kanal. Vad är då skillnaden mellan stereofoniskt ljud och monofoniskt. Låt säga att man i inspelnig haft 2 mikrofoner och 2 kanaler hela vägen till CD och avspelning med 2 kanaler och 2 högtalare. Dock är det så att man lyckats placera mikrofonerna så pass nära varandra att det är identiskt samma signal från båda mikrofonerna. det är trots allt 2 kanaler hela vägen. Är detta stereo? Nej, jag ser det fortfarande som monofoniskt.
Det måste alltså till ytterligare ingredienser för att få fram stereofoni.
Låt säga att man spelar in musiken i konserthuset med en mikrofon och tunnelbaneljuden som finns i konserthuset då tunnelbanan passerar under konserthuset med den andra mikrofonen. Sedan spelar man upp och all musik kommer i vänster kanal och vänster högtalare och tunnelbanan i höger kanal och höger högtalare. Nu har vi alltså skilda ljud kommandes från respektive högtalare. Har vi nu stereo? På det svarar jag Nej. Vi har mono respektive kanal d v s ett slags dubbelmono.
Ok, nu har vi två skilda företeelser. Den ena är samma ljud ljud i båda kanalerna och den andra är helt olika ljud i båda kanalerna och därmed högtalarna.
Vad kännetecknar dessa bägge företeelser? Jo man kan beskriva företeelserna i term av korrelation och kvantisera med en term som kallas korrelationsfaktor. Utgår man från en kanal och tittar på den andra så kan man kvantifiera en korrelationsfaktor. I fallet att den ena kanalen är identisk med den andra så fås korrelationsfaktorn 1,0. I fallet där man har tunnelbana i ena kanalen och Stockholms filharmoniska orkester spelandes Mozart i den andra så är korrelationsfaktorn noll d v s 0. Nu har vi definierat ett område mellan 0 och 1. Vi kan snabbt definiera en punkt till. Spelar man ljud som har korrelationsfaktorn 1,0 och polaritetsvänder ena kanalen i förhållande till den andra, vilket det alltid blir och mäter elektriskt mellan bägge kanalerna så fås korrelationsfaktorn -1.0. Nu har vi tre värden på korrelationsfaktorn mellan kanalerna.
Monofoni är 1,0.
Monofoni med ena kanalen polaritetsvänd ger -1,0.
Skilda monofoniska signaler utan korrelation till varandra ger 0.
Men stereo bygger på viss korrelation mellan kanalerna. Det är angående denna korrelation som inspelningstekniker använder sig av då det skall spelas in stereofoniskt. I princip kan man säga att man har två parametrar att jobba med. De kallas för Inter Channel Correlations. Den ena parametern är till viss del olika ljudnivå mellan kanalerna som varierar mellan olika instrument och dess placering. Det kallas för Inter Channel Level Difference. Den andra parametern är olika tid i respektive kanal för de enskilda instrumentens direktljud. Det kallas för Inter Channel Time Difference. Det här är två kraftfulla och dominanta parametrar som bestämmer stereofonisk kodning av den inspelade signalen.
Låt säga att vi har två kanaler. Då representeras varje enskild kanal av dessa två av en respektive punkt. Man kan se dessa punkter som två linjer som sträcker sig bakåt. Mer finns inte. Kanalerna vet inte vad som finns i den andra. I respektive kanal efter mikrofon är det en i tiden varierande spänning.
Sedan spelas denna varierande spänning upp i respektive kanal med sin respektive högtalare. Då blir det ett varierande lufttryck i tiden där tryckförändringarna inte är lika i olika vinklar ut från respektive högtalare.
I stereo skapas akustiska interferensmönster i rummet som inte skall förväxlas med återskapande av akustiska ljudfält som skall skapa virtuella ljudkällor som påminner om de reella.
Fantomljudobjekt återskapas av hjärnan med andra medel än att återskapa akustiska ljudfält.
Lyssnar man via högtalare så kommer respektive akustiska ljudvågs direktljud till lyssnaren via högtalare + sträckan i rummet från högtalare till lyssnare + lyssnarens hörsel, beståendes av ytterligare kodning av signalen från kropp och axlar och huvud och ytteröron, respektive hörselgång. Sedan tar trumhinna, mellanöra och inneröra vid innan det blir aktionspotentialer i nervsystemet.
Lyssnar man via hörlurar så exkluderas sträckan i rummet från högtalare till lyssnare och den del av lyssnarens hörsel som består av ytterligare kodning av signalen från kropp och axlar och huvud och ytteröron.
Spelar man däremot in musiken med små mikrofoner i respektive örongång så finns denna kodning med i inspelningen och Inter Channel Correlations övergör till att bli det man kallar Head Related Transfer Funktion där även torso ingår. Detta inspelningsförfarande är ett specialfall som kallas binaural recording.
För övriga inspelningar låter man de akustiska ljudvågorna från respektive högtalare skapa Head Related Transfer Funktion hos varje lyssnare. Inter Aural Correlations skapas av Inter Channel Correlations i inspelningen och det kan nämnas att det uppstår en extra term i fråga om Inter Aural Cross Correlation IACC. Den måste man ta hänsyn till vid t.ex. inspelning.
Som svar på din fråga. Inget stereoperspektiv existerar i den akustiska objektiva världen. Varje stereoperspektiv byggs upp neuralt i nervsystemet.
Det går att skriva mycket mer i ämnet, men jag ber att få återkomma vid senare tillfälle då mer tid ges.
MvH
Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.
