Parametrisk eq när det behövs. Det beror på hur materialet låter. Lyssnar jag på Jazz, konstmusik och sådant behövs det sällan. 50-90 tals pop/rock behövs det oftare för att det ska låta optimalt, men väldigt långt ifrån alltid.
Det verkar rätt uppenbart hur mycket studiolyssning har kunnat variera och hur många dårar som tillåts mastra. Ibland kan man höra tydligt när ett band har bytt studio på att de eq:at helt annorlunda vid mix och gör det tills de bytt studio igen. Det jag då gör med eq:n är bara att i någon mån återställa fel som uppkommit pga skev lyssning i studion (misstänker jag) och efter justering faller helheten också bättre på plats.
Tar jag de skivor som överlag har bäst ljud (förutom tonkurvan), så ligger de ofta bra till även klangmässigt redan från början och det finns då inte heller någon anledning att överväga eq.
Oftast beror eq-ivern alltså på att jag också gillar musik som är illa mixad, men intressant av andra skäl. 78-varvare är ofta starkt varierande klangmässigt de med.
Samma sak med gamla filmer på DVD. Där kan kraftgrepp ibland behövas för att det inte ska vara direkt smärtsamt att lyssna på dialogen, i andra fall kan det behövas extrem höjning av diskanten för att man ska kunna följa dialogen över huvud taget. I det senare fallet beror det på att någon idiot kommit på att om man lågpassfiltrerar vid 1000Hz så blir det brusfritt..typ..

Det är extremer, men de finns tyvärr. Så istället för lidande, kommer en parametrisk eq ibland till räddning.
-På självvald "semester".