RogerJoensson skrev:Ge mig en km text så få vi väl se om jag blir omkullsnackad.
Okej, då tycker jag det är dags. Jag skall göra ett försök. Men någon km blir det inte.
Så var skall jag börja? Well, det bästa stället att börja är nog med Stig Carlsson. Och där är det så enkelt som att Stig konstruerade högtalarna för en halv ohm i serie.
Det är förvisso bara ett enda exempel på en tillverkare som tog hänsyn till drivimpedansen på det viset, och jag kan nog bara att nämna ytterligare en* (som gjorde det med avsikt) men Carlssonhögtalare är ju inte direkt sällsynta. I varje fall inte i Sverige. Så jag kan nog tycka att det exemplet ensamt räcker för att göra förstärkaren intressant.
Det andra exemplet jag kommer på är Magnepan, som samstämmiga förståsigpåare runt världen säger låter bäst med lite mjukare drivning. De är självklart väldigt mycket mera sällsynta här i Sverige, men ändå.
Och även om jag inte har några flera exempel i rockärmen på högtalare som uttalat passar för mjukare drivning, så nämnde jag något i ett tidigare inlägg - som jag trodde skulle sätta snutt på funderingarna och locka fram lite teorier, nämligen förhållandet mellan direktljudskurvan och energikurvan (egentligen fel begrepp och därför skrev jag verkningsgradens frekvensberoende istället), men ingen nappade.
Nåja, då berättar jag istället!
- - -
Så här är det:Om man tar ett element och sätter det i en högtalarlåda, och tittar på direkljudet (noll grader), alltså det ljud som i de allra flesta högtalare skickas i riktning mot lyssnaren, så ser man att praktiskt taget alla elements tonkurva lyfter mot högre frekvenser. Det beror dels på strålningsimpedansen som beror av membranet med sin form och yta, men även den ändliga baffeln hjälper till att lyfta högre frekvenser i förhållande till lägre. Exakt hur mycket de lyfter beror även på faktorer som motorstyrka, membranuppbrytning och talspoleinduktians. Men för nu är det lite överkurs.
Så...
Tar man samma högtalare och vrider på den så den spelar åt sidan så uteblir som regel stigningen mot högre frekvenser, och vrider man den så den pekar bortåt så faller tonkurvan till och med när frekvensen stiger.
ALLA dessa utstrålningsriktningar hör man när man lyssnar på högtalarna i ett normalt bostadsrum, alla har inte samma betydelse för upplevelsen, men alla påverkar lite, dock blir det olika balans i olika rum.
Talar alltså så här långt om ett enskilt element. Och tittar man på hur de allra flesta delningsfilter har dimensionerats så har det skett med ett mål som påminner om "rak tonkurva rak framåt" (vissa tillverkare, som äldre Infinity och även finska Amphion (se test i MoLt för några år sedan) låter förvisso tonkurvan stiga inom respektive elements arbetsregister, men de är rätt så sällsynta), och för att uppnå rak tonkurva - trots att elementet i lådan till sin natur vill ge en stigande tonkurva - så behöver man rulla av nivån uppåt i frekvens med delningsfiltret. Och det detta leder till att impedansen stiger, ändå tills man kommer fram till det register som hanteras av nästa element, då impedansen sjunker igen...
Och nu kommer själva slutsatsen: Den som på grund av möblering och annat hör högtalaren i högre grad via reflexer (således att de mätningar på högtalaren som gjordes i ekofritt rum allt mera saknar relevans) än vad konstruktören tänkt sig, kommer att få ta del av musiken med riktigare balans om högtalaren matas via en liten serieresistans, som balanserar högtalaren något mera i riktning mot frekvensoberoende nominell verkningsgrad, än mot frekvensoberoende nollgraderstonkurva.
Så oddsen att en något mjukare drivning skall upplevas som fördelaktig och mera välljudande är inte bara olika för olika högtalare, oddsen påverkas även av rummet, och typiskt är det troligare att man föredrar mjukare drivning ju mindre väldämpat rummet är!
I en efterklangskammare är det faktiskt inte ovanligt att man finner att den bästa klangbalansen allt som allt, nås när man har MÅNGA ohm i serie med högtalare! Men jag utgår ufrån att ingen bor i efterklangskammare, så så långt har jag inte gått med förstärkaren.
Och den som äger högtalare som framlyssnats med rörförstärkare har ju med nästan fullständig säkerhet en högtalare som låter bäst lite mjukt driven.
- - -
Verkligheten:Allt det ovanstående är teoretiska resonemang, och de betyder ju bara något om de har en rimlig identifierbarhet i verkligheten, och jag, som studerat väldigt många högtalare, vet ju att fenomenen jag talat om ÄR identifierbara, i många av verklighetens högtalare.
Men hur jag skall övertyga er som läser här om att så är fallet, har jag grubblat en del på, ända tills det slog mig - det finns ju en publikation som är för många tillgänglig där man själv kan övertyga sig - HiFi-handboken!
Under några år så utgavs en bok här i Sverige (det var förvisso för rätt många år sedan idag, men varken naturlagarna eller högtalarkonstruktörers sätt att tänka/tänka fel, har ändrat sig väsentligt sedan dess) där man kan läsa om i princip alla hifi-apparater som fanns att köpa i Sverige respektive år.
Det var egentligen en helt fantastisk bok, även om det jag tyckte var sämst med den var högtalarmätningarna, som var gjorde i efterklangskammare. Men just i detta nu är därför mätningarna en fantastisk källa till kunskap om hur impedanskurvor hos olika högtalarmodeller relaterar till samma högtalares energikurvor mätta i ekokammare, alltså verkningsgradens frekvensberoende.
Och även om dessa mätkurvor ensamma har en rätt tveksam relevans för hur man uppfattar en högtalare i ett bra rum (vilket var min kritik mot HiFi-handboken då, och är det än idag) så är de i detta fall ju precis vad man vill veta! Alltså för att få svar frågan om huruvida en mjukare drivning kommer att generera en jämnare energikurva med en högtalare. Finns sambandet där (alltså mellan impedans och energikurva, ett inverterat samband - lågnivå = hög impedans) så kan man vara alldeles säker på att en mjukare drivning är gynnsam för energikurvan, men drabbar samtidigt direktljudskurvan om den var rak från börja. Och saken är den att sådana högtalare är häpnadsväckande vanliga!
Och de enda frågor som återstår då är:
1. Vilken balans är bäst (vilken utimpedans kommer i så fall att få det att låta mest balanserat)?
2. Har jag (den som frågar sig) en sådan högtalare?
Som jag skrev tidigare i tråden är det nyanser det handlar om, men de kan ändå upplevas som signifikanta för många lyssnare - få ljuden från högtalarna att upplevas gå från kantiga klinisk ljudalstring till musik. Men något bättre instrument för att utvärdera och bestämma vilken impedans man gillar bäst, än örat, finns nog inte. Men först och främst råder jag dem som är skeptiska och som förstår sig på fysiken bakom högtalare hyfsat bra eller bättre, att titta i HiFi-handböckerna!
Jag tror det kommer att räcka för att övertyga er om att många högtalare faktiskt kan upplevas spela musik bättre, i synnerhet i vissa rum, med en lite mjukare drivning. Och det handlar inte om slump och sällsynta sammanträffande!
Det är snarare synnerligen vanligt att sambandet mellan energikurva och impedanskurva gör utimpedansvariation till ett användbart verktyg för att fintrimma hur högtalarna spelar musik i rum.
- - -
Och för den som tänker "men Q-värdet i basområdet då, högtalaren behöver ju dämpas via förstärkaren för att bli rätt", vill jag bara påminna om att detta inte handlar om att strömdriva. AMP-22 kommer inte att han utimpedanser valbara uppåt 10 ohm eller 100 eller 1000 eller mer. Vi talar om att kunna addera nyanser av mjukdrivning, mindre än två ohm, men i vissa fall är det viktiga nyanser...
I basområdet är impedansens svängningar oftast smalbandiga jämfört med vad som händer högre upp i frekvens, och den påverkan som sker i basen betyder därför inte alls lika mycket som när flera oktaver påverkas och balanseras om, såsom sker vid högre frekvenser. Trots detta har det faktiskt varit vanligt att även basen upplevts förbättrad vid lite mjukare drivning i många högtalare, av många lyssnare, när det fungerat i övriga register.
- - -
Sammanfattningsvis:Holographic Audios AMP-22 kommer i grunden att vara en tämligen ideal förstärkare, och detta med impedansomkopplingsmöjligheten är ingenting annat än en bonus.
I "värsta fall" så slutar det med att man helt enkelt inte utnyttjar möjligheten och njuter av en mycket bra helt konventionell förstärkare. I "bästa fall" så ger möjligheten att variera utimpedansen anläggningen den musikuppspelning som man alltid drömt om, men inte lyckats nå med andra förstärkare.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).