hifikg skrev:Förutom Rolandz då så måste jag tipsa om den här skivan
Den satt som en smäck vid första genomlyssningen och för varje ny lyssning bara ökar gåshudsfaktorn. I låten "I´m beginning to see the light" är det total ståpäls. De bästa tolv eller fjorton dollar jag satsat på musik på mycket länge (HD-tracks). Borde egentligen laga mat nu, men vaf-n, jag kan bara inte stänga av...
Även på Spotify finns album med Cyrille Aimée med fantastisk upplevd ljudkvalitet. Speciellt hennes "glesa" musik låter extremt bra. För mig är det svårt att inte tro att jag lyssnas på ett okomprimerat fonogram.
Kan det möjligen vara så att "gles" musik är mindre känslig för de algoritmer som Spotify använder än "ogles" musik?
Generellt minskar antegrad o retrograd maskering i hjärnan vid "gles" musik och perceptionen blir mer ostörd. Dvs kvalitetsmässigt bra musik hinner hjärnan registrera som bra musik.
Mer "ogles" musik kan med hjälp av maskeringen dölja ofullkomligheter. Perceptionen blir ofullkomlig och störd.
Möjligen upplevs "ogles" perfekt musik som något bra men komplexare på en högre nivå och därmed inte lika intuitiv.
Är det generellt svårare att uppleva "ogles" kvalitetsmässigt perfekt musik som bra musik pga maskering?
Kan "ogles" musik lika lätt uppnå samma gåshudsupplevelse som "gles" musik?
JM

