Identifikation av rytm kan alla människor och.............

[JM]

https://www.youtube.com/watch?v=7t-m4x92Nvg

Nytt från forskningsvärlden.

A sense of rhythm is a uniquely human characteristic. Music Cognition scientist Fleur Bouwer discovered that the sense of rhythm – also known as the beat – is so fundamental to humans that we recognise patterns in music even without paying any attention or receiving any training
http://www.uva.nl/en/news-events/news/u ... cally.html

Unik mänsklig egenskap?
Mer manlig egenskap?
Basen är ofta den rytmbärande frekvensen i musiken.
Upplevelsen av basen är den enskilt viktigaste variabeln vid inköp av musikanläggning.
En proffstrummis jag känner anser att han o flera andra trummisar behöver bara höra en okänd rytm en gång för att direkt därefter återge exakt samma rytm. En sorts absolute beat.

Både människor o papegojor kan lära sig att "prata". Identifikationen av en rytm förutsätter att du kan uppskatta vad som sannolikt kommer att ske. Toner, sång, dans, tal är alla olika former av repetitivt förutsägbara mönster - rytmer i vid mening.

Rytm - beat verkar ha en djupare mer instiktiv mening för människan. Rytmen håller samman grupper. Ett sorts socialt kitt.
Faktiskt.se handlar mycket om rytm i vid mening.

JM

[Bill50x]

Inte bara människor...



/ B

[matssvensson]

Kan verkligen rekommendera denna bok på ämnet http://www.amazon.com/This-Your-Brain-Music-Obsession/dp/0452288525. Hjälpte mig förstå varför jag alltid tilltalats så av Joni Mitchells musik. Hon stämmer sin gitarr i egna tonarter som skapar unik spänning i hennes sånger. Gör det dock hopplöst för en traditionell bassist att kompa henne med roten i ackordet. Kräver jazzkomp av Jaco Pastorius snitt för att funka.

Och många andra intressanta exempel.

Mvh, mats

[JM]

Kan verkligen rekommendera denna bok på ämnet http://www.amazon.com/This-Your-Brain-Music-Obsession/dp/0452288525. Hjälpte mig förstå varför jag alltid tilltalats så av Joni Mitchells musik. Hon stämmer sin gitarr i egna tonarter som skapar unik spänning i hennes sånger. Gör det dock hopplöst för en traditionell bassist att kompa henne med roten i ackordet. Kräver jazzkomp av Jaco Pastorius snitt för att funka.

Och många andra intressanta exempel.

Mvh, mats

Bra bok - han är gammal musiker/inspelningstekniker/neuropsykolog- bra mix musiktillämpningar, neurovetenskap, teknik - bästsäljare - köp.

JM

[petersteindl]

Kan verkligen rekommendera denna bok på ämnet http://www.amazon.com/This-Your-Brain-Music-Obsession/dp/0452288525. Hjälpte mig förstå varför jag alltid tilltalats så av Joni Mitchells musik. Hon stämmer sin gitarr i egna tonarter som skapar unik spänning i hennes sånger. Gör det dock hopplöst för en traditionell bassist att kompa henne med roten i ackordet. Kräver jazzkomp av Jaco Pastorius snitt för att funka.

Och många andra intressanta exempel.

Mvh, mats

Jag är inte odelat positiv till just denna bok. Jag köpte den och har lusläst den men jag hittade flera triviala felaktigheter och då tappar boken mycket i trovärdighet för min del. Vissa saker är bra men man måste kunna en del i ämnena för att se det som är fel och då anser jag att man får se upp och ta saker med en nypa salt.

Söker man t.ex. recensioner på Amazon.com så är det en hel del negativ kritik angående triviala faktafel samt andra saker som jag också vänder mig emot efter att ha läst boken.

-The detailed discussion of the Haydn's Surprise Symphony theme (p92-93) is flawed at every turn: He uses the term parallelism (a term reserved for describing a particular harmonic device) incorrectly to refer to the melody. He describes the melody as going up "just a little" when what we have at that point is the *largest interval leap* anywhere in the theme. Then, "the highest note we've encountered so far" in the melody is incorrectly identified as the fifth. We have already (just two notes ago) heard the C above the G he is referring to. (The highest note is the tonic, not the fifth). Finally, the "surprise" in the Surprise symphony, is identified in the wrong place--eight measures too soon. Why so much detail about something the author hasn't researched? Not only that, but the misunderstandings lead him to bad analysis.

-In one of the book's stupidest sentences, the author claims that "A schema for Dixieland includes foot-tapping, up-tempo music, and unless the band was trying to be ironic, we would not expect there to be overlap between their repertoire and that of a funeral procession" (p117). Dixieland bands playing funeral processions is, of course, an important and well-known New Orleans tradition.

-Beethoven's Ode to Joy theme from his 9th symphony is used as an example of violating expectations (p 119). He describes that we expect the first phrase to end on "do" and we are surprised to hear it end on "re." In the second phrase we are surprised to hear it end on "do" after hearing the first phrase end on "re." Most musicians would disagree with this analysis. This phrase structure is so common, in fact, that there are terms for paired phrases such as this. (The first phrase, typically ending on a member of the dominant chord as happens here, is called the antecedent. The second phrase ending on the tonic is called the consequent. Together the pairing is called a period, or informally a call-and-response.) What is described here as Beethoven's clever violation of expectation is a very good example of the very most common phrase structure in all of music.

-Later, in describing how jazz musicians play over AABA song form (p238-239), Dr. Levitin explains that the "B" section is the "chorus." I think you'll find that by far the most common term for the B section is the *bridge,* the term "chorus" being reserved for one entire iteration of the form. He goes on to describe this as a point of confusion, but it's not if you use the usual terms. Confused himself, he also says "Some songs have a C section, called the bridge." One of his own examples, "All of Me" is ABAC. However, most musicians would say that this song has no bridge, and certainly the C section of "All of Me" cannot be considered the bridge.

pp. 28-29: "One of the several notes we call A has a frequency of 55 Hz and all other notes called A have frequencies that are two, three, four, five (or a half) times this frequency." This is simply wrong. The other notes called A are 110 Hz, 220 Hz, 440 Hz, 880 Hz - that is, you double (or halve) frequencies to produce octaves. The author claims to know music and science and yet gets this basic fact of musical science wrong?

p. 60: "Think of 'Twinkle, Twinkle Little Star,' written by Mozart when he was six years old." It was not written by Mozart, it is a French song called "Ah! vous dirai-je, Maman." Later in life (not in childhood), Mozart composed some variations on the song, as did many other composers.

As a professional musician and an amateur scientist (that is, I studied science in college before pursuing music as a career), I found this book to be condescending and packed with needless and uninformative drivel. I had hoped for a detailed and fascinating book....

The Zen koan, "If a tree falls in the forest...." on page 22 is wrongly attributed to an Irish philosopher.

Any composer knows that the simplist way to establish a key is not necessarily to play the tonic "loud and long." This is actually so ridiculous as to be laughable. This could be the perception of a rock and roll drummer who never learned music but knows how to keep the beat. A good example of words assuming importance and truth just because they are printed. (page 36)

Contrary to the author's contention, Indian music DOES use planned microtones. Talk to a sitar or bansuri flute player. They do hear music differently.

Mozart DID NOT write Twinkle Twinkle Little Star. Look it up.

This is really a short catalouge of stuff - and I only got as far as page 76.

On page 30, the distance between "do" and "re" (as in "Doe a deer...") is identified as a whole step or a tone. Levitin explains that since "tone" has other meanings in music, he will use "whole step" "to avoid ambiguity." But there's a smaller division in our scale, that "cuts a whole step perceptually in half." So of course he calls it.... a semitone. Not a half-step? He goes on to talk about scales made up of whole steps and semitones, which seems twice as ambiguous.

Some slips may be typos, but I suspect they aren't. On page 29, doubling or halving the frequency of a sound wave ("2:1 or 1:2") is correctly identified as producing an octave relationship. That's repeated correctly on page 72, but later on the same page he says that "a ration of 3:1 is a simple integer ratio, and that defines two octaves." It's a simple integer ration, but it isn't two octaves; if 2:1 defines one octave, you double the 2 to get the second octave, so a ration of 4:1 defines two octaves. The frequencies of the A's in the vicinity of middle C on your piano are 220, 440, and 880.

On page 62, Levitin quotes the opening of "That'll Be the Day" to illustrate a pickup -- a note or gesture that precedes the first strong beat of a musical phrase -- but the text he gives leaves out a word: the initial "Well" -- the upbeat he is supposedly illustrating. On the next page he continues his assault on the song, using it to misinterpret "syncopation." It isn't the beat (the foot-tap) that shifts, it's the accent (the stress) that is displaced to a weak part of the beat.

The illustration of "Ba Ba Black Sheep" immediately above this example is supposed to show the temporal relation of syllables in two lines of the song; Levitin assures us that he has "kept the spacing between syllables proportional to how much time is spent on them." But the spacing is completely off; none of the temporal units line up properly, so is at best useless. Unfortunately, since it's there, it's also misleading.

The discussion of "Jailhouse Rock" on page 61 is rendered literally meaningless by his use of "note" instead of "beat." And on and on it probably goes.

This book is carelessly written and edited, with a surprisingly large number of factual errors and misstatements of various kinds. I had high hopes for it, but I came away disappointed, even angry. Although there is some valuable material (p. 187 is great), too much is unacceptably sloppy. The music-theoretical explanations tend to be simplistic and misleading. Some are wrong. Trouble starts early, with a definition of "the A minor scale" as "the one minor scale that uses only the white notes of the piano keyboard." But this "natural" minor scale is not analogous to C major in the way Levitin is implying. The observation that Beethoven's Fifth "restates a melody using different instruments" trivializes a sophisticated musical language. "Shave and a haircut" and "Gee Officer Krupke" are not the same rhythm, though Levitin says they are. (They're related, but not identical; it would have been illuminating to discuss the difference.) Mozart did not write "Twinkle, Twinkle Little Star" at age 6 (or any other age) though he did compose variations on it. (Levitin's claim that the stress pattern in this tune is TWINkle twinkle LITtle star is peculiar, or at least highly debatable.) The definition of a "whole note" as a note that "lasts four beats" is unhelpful. The claim that 6/8 is a "somewhat common meter in which we count six beats to a measure and each eighth note gets one beat" will be news to most practicing musicians, for whom this meter normally has two beats. Schoenberg is lazily called a "contemporary" composer though he died in 1951. The note C is defined as the "dominant" note of a piece in the key of C, which is bound to confuse anyone who is subsequently taught what a "dominant" is. Another problematic sentence: "Musicians refer to the pleasing-sound chords and intervals as consonant and the unpleasing ones as dissonant." But this is not what musicians understand by consonance and dissonance. Levitin's analysis of the slow movement of the Haydn Surprise Symphony doesn't jibe with the music; he says that "the main melodic idea spans barely more than half an octave, a perfect fifth" -- and so what? -- but the first 4 bars cover an octave, and the first 8 bars an eleventh.

It's not completely content-free however. For example he has a quote from Newton pointing out that you can't see the colour of light waves, rather that light waves are what you use to see things in colour. Bizarrely Newton made no such claim because he believed light was made of particles, not waves. The point still stands, but how did a completely fictional quote like that get through? Is it acceptable to make up quotes from scientists to make your point?

At one point Levitin tells us all about the mistake of Cartesianism - the idea that the things we sense in the world are just encoded in a new representation that some inner self can view, as if the external world is presented on an inner screen in our brains. That, of course, leads to an infinite regress. Who watches the inner screen? This is all well and good, but throughout the book Levitin describes a model of the brain that is 100% Cartesian. For example, he says that when we hear a sound, the end of the journey is a mental image of that sound. He seems to have missed the point that the philosphers he quotes, Wittgenstein and Dennett, devoted much of their lives to demolishing such a silly picture.

I did find the discussion of the roots of Joni Mitchell's chords quite interesting however, not that I like Joni Mitchell. But that saves the book from one star.

Här ovan skriver han om diskussionen angående Joni Mitchell som han anser vara bra, så det finns vissa korn. Jag visste dock om i förväg angående Joni Mitchell och hur hon stämt gitarren. Hon jobbar med öppna ackord precis som Debussy har jag fått lära mig av musiker och det gjorde även Jaco Pastorius. Så de passade bra tillsammans.

I was put off by several glaring errors in the first chapter ("What is Music?"), such as on pp. 28-29 Levitin says " One of the several notes we call A has a frequency of 55 Hz and all the other notes called A have frequencies that are two, three, four, five (or half) times this frequency." He should have said two, four, eight (etc.) times that frequency. If there are such errors in the section where I have some expertise, what errors might lurk where I don't have the knowledge to detect them? I was also put off by what seemed to be his ego trip about how many famous people he had met and how many pieces of music he knew.

There are some downright inaccuracies concerning music. Prof. Levitin states that A-flat is the same as G-sharp. That's only true on a well-tempered instrument like a piano or a guitar. They aren't the same notes on instruments that can play in just tuning, like a violin or, often, a voice. He says there are no marches in 3/4 time. Bagpipe bands frequently play marches in 3/4, even 9/8 time. He also makes the common mistake of thinking that the names for modal scales--dorian, lydian, etc.--were invented by the ancient Greeks, because they sound Greek. Actually they come from medieval monastic music.

Jag nöjer mig med att citera dessa recensioner.

Jag anser det dock vara av värde att veta att man kan ta en del saker med en nypa salt innan man köper och läser boken. Jag kan själv inte verifiera korrektheten i många saker som står i boken eller i de kommentarer som gjorts. Det känns inte riktigt nöjaktigt.

Med vänlig hälsning
Peter

[JM]

Kan verkligen rekommendera denna bok på ämnet http://www.amazon.com/This-Your-Brain-Music-Obsession/dp/0452288525. Hjälpte mig förstå varför jag alltid tilltalats så av Joni Mitchells musik. Hon stämmer sin gitarr i egna tonarter som skapar unik spänning i hennes sånger. Gör det dock hopplöst för en traditionell bassist att kompa henne med roten i ackordet. Kräver jazzkomp av Jaco Pastorius snitt för att funka.

Och många andra intressanta exempel.

Mvh, mats

Jag är inte odelat positiv till just denna bok. Jag köpte den och har lusläst den men jag hittade flera triviala felaktigheter och då tappar boken mycket i trovärdighet för min del. Vissa saker är bra men man måste kunna en del i ämnena för att se det som är fel och då anser jag att man får se upp och ta saker med en nypa salt. Peter

Undrar varför Peter vill såga en mycket bra bästsäljande bok?

Inom mitt kompetensområde, neurovetenskapen medicinskt/psykologiskt, är författaren som man bör vara i bok som vänder en bredare läsekrets överförenklad utan större fel. De fel Peter tar upp är förtar inte kärnan i boken. Det är en bra bok.

Recensioner på Amazon recensioner brukar vara av amatörer. Det är dessa som Peter citerar.

Här kommer några mer proffs recensioner.

"Endlessly stimulating, a marvelous overview, and one which only a deeply musical neuroscientist could give. Daniel Levitin has a huge knowledge of music developed since the 1950s (and of Blues, Jazz, and etc. before this), and not merely a formal but a deep personal knowledge as an expert performer no less than as a listener. I liked the discussion of 'safe' and 'dangerous' music, and I very much liked the final chapter on the evolutionary origins of music. An important book."
——— Oliver Sacks, M.D.

"A dissection of music perception and creation that starts slowly and inexorably builds to a grand finish. I loved reading that listening to music coordinates more disparate parts of the brain than almost anything else--and playing music uses even more! Despite illuminating a lot of what goes on this book doesn't "spoil" enjoyment- it only deepens the beautiful mystery that is music."
——— David Byrne

"Brilliant."
——— Sunday Times of London

"Levitin has a real flair for analogy. His dual background adds to the fun."
——— Nature

"A layperson's guide to the emerging neuroscience of music. Dr. Levitin is an unusually deft interpreter, full of striking scientific trivia. Levitin is a cognitive psychologist who runs the Laboratory for Music Perception, Cognition and Expertise at McGill University in Montreal, perhaps the world's leading lab in probing why music has such an intense effect on us."
——— The New York Times

Read More >>

Reviews

Think of a song that resonates deep down in your being. Now imagine sitting down with someone who was there when the song was recorded and can tell you how that series of sounds was committed to tape, and who can also explain why that particular combination of rhythms, timbres and pitches has lodged in your memory, making your pulse race and your heart swell every time you hear it. Remarkably, Levitin does all this and more, interrogating the basic nature of hearing and of music making (this is likely the only book whose jacket sports blurbs from both Oliver Sacks and Stevie Wonder), without losing an affectionate appreciation for the songs he's reducing to neural impulses. Levitin is the ideal guide to this material: he enjoyed a successful career as a rock musician and studio producer before turning to cognitive neuroscience, earning a Ph.D. and becoming a top researcher into how our brains interpret music. Though the book starts off a little dryly (the first chapter is a crash course in music theory), Levitin's snappy prose and relaxed style quickly win one over and will leave readers thinking about the contents of their iPods in an entirely new way.
——— Publishers Weekly


With a neuroscientist’s conviction that the as-yet inexplicable is just shadows and dust and cryptic meaning, Daniel Levitin sets out to explain why collections of easily-recognisable sounds have such a profound impact on our emotions, revealing for us the mechanisms behind the magic.

He has been publicly lauded in his endeavour by serious backers, from the polymath Brian Appleyard in The Times, to philosopher (and now also music author) Oliver Sacks, to David Byrne of Talking Heads. And it’s obvious why.

Levitin himself achieves the almost-impossible, discussing the ultratechnical – in two subjects – in the least affected manner imaginable, using music to tell us about the brain, and the brain to teach us more about music.

A record producer – with Stevie Wonder, Santana, Clapton and others – before he turned to science, Levitin takes evident delight in pairing off Mozart and Madonna, Liszt and Ludacris, to demonstrate the fundamental truths underlying all music. And in case any of those names is unfamiliar, every example cited is generously made available for audio-reference on Levitin’s site: http://www.yourbrainonmusic.com.

From his incisive definitions of music’s building blocks to his differentiation between music as science and music as human experience, a clear elegance runs throughout Levitin’s writing, whether he is discussing how the number of potential thoughts in a brain is greater than the number of particles in the universe (enabling us to make such varied music from only 12 notes), or illustrating his arguments with wonderful trivia: a tree falling in an empty wood actually doesn’t make a sound (it merely creates vibrations, which aren’t sounds until someone ‘hears’ them).

Many questions in musical neuroscience haven’t been solved, like why a perfect fifth sounds so ‘perfect’, or why loud music creates such a physical thrill. But in this book Levitin isn’t trying to answer every question; he’s attempting to narrow the (popularly perceived) gap between regular Joes and musicologists.

In Africa, there are professional musicians, sure enough; but people think you’re very odd if you say you can’t sing or (trust me!) won’t dance. They believe these functions to be intuitively the same, and hardwired, from deep evolutionary/sexual and cultural origins.

Levitin does too, and says the average person has more musical ability than is often believed: even the minimally-trained ear expects the 7th to resolve to the 8ve, and can immediately distinguish between Dylan acoustic and Dylan electric. Most people are at least expert listeners of music, and they should be: Americans spend more money on music than on prescription drugs.

Ultimately, contrary to the notion of musical ‘gift’, Levitin argues that, even for the likes of the young Mozart, genetic propensity only gets you about halfway; the rest is environment and hard work.

Very few people could have written this book at all, let alone so deftly. A relaxed blend of arts and science, This Is Your Brain On Music is no quick read, but it is certainly a very enjoyable one. How often do you get to say that about a book on neuroscience?!

——— Music Teacher Magazine

Jag håller med Mats köp boken,

JM

[momus]

Ja men - Peter sågar ju inte boken. Ställer sig ju bara lite tveksam.

[matssvensson]

Jag är för musikaliskt okunnig för att ifrågasätta explicita faktafel i boken. Jag läste den som underhållning och den gav mig många stimulerande tankar kring vad jag gillar i musik och vad det kan bero på. Har inte haft någon tanke på att använda något ur boken som absolut sanning, och i så fall kan jag tänka mig att man skulle irritera sig på eventuella faktafel.

Jag tyckte det var underhållande läsning och rekommenderar den som sådan.

mvh, mats

[petersteindl]

Kan verkligen rekommendera denna bok på ämnet http://www.amazon.com/This-Your-Brain-Music-Obsession/dp/0452288525. Hjälpte mig förstå varför jag alltid tilltalats så av Joni Mitchells musik. Hon stämmer sin gitarr i egna tonarter som skapar unik spänning i hennes sånger. Gör det dock hopplöst för en traditionell bassist att kompa henne med roten i ackordet. Kräver jazzkomp av Jaco Pastorius snitt för att funka.

Och många andra intressanta exempel.

Mvh, mats

Jag är inte odelat positiv till just denna bok. Jag köpte den och har lusläst den men jag hittade flera triviala felaktigheter och då tappar boken mycket i trovärdighet för min del. Vissa saker är bra men man måste kunna en del i ämnena för att se det som är fel och då anser jag att man får se upp och ta saker med en nypa salt. Peter

Undrar varför Peter vill såga en mycket bra bästsäljande bok?

Inom mitt kompetensområde, neurovetenskapen medicinskt/psykologiskt, är författaren som man bör vara i bok som vänder en bredare läsekrets överförenklad utan större fel. De fel Peter tar upp är förtar inte kärnan i boken. Det är en bra bok.

Recensioner på Amazon recensioner brukar vara av amatörer. Det är dessa som Peter citerar.

...
Jag håller med Mats köp boken,

JM

Alltså, jag sågar inte boken, men jag vill påpeka att det finns en hel del faktafel och jag är definitivt inte van vid att läsa böcker med så mycket fel i och speciellt inte från någon med sådant CV. Det ger en väldigt dålig bismak. Ämnesområdet är extremt fascinerande anser jag och det finns inte så mycket skrivet i ämnet. Skall man göra något tvärvetenskapligt mellan två områden så bör man kunna båda områdena tillräckligt mycket för att kunna begränsa sig till ett underlag där inte faktafel smyger sig in på ena området.

De recensioner jag tagit fram är bl a från professionella musiker och musiklärare och jag skulle nog vilja säga att det inte handlar om rena amatörer. Jag tror inte amatörer hittar de fel som de beskriver.

Då kan man fråga sig om kärnan i boken hade varit bättre eller annorlunda om inga basala fel funnits och om det istället hade varit korrekt text? Jag måste nog svara ja på det d v s kärnan i boken blir tyvärr lidande på grund av dessa fel och jag håller det inte för uteslutet att om författaren inte hade baserat vissa slutsatser på de uppenbara fel som finns så hade han möjligtvis gjort andra slutsatser. Det rör sig om några få saker, men ändå.

För någon som inte är bevandrad i musikteori så blir det svårt att hitta felen. Då får man ta hjälp av andra och det finns att tillgå på Amazon. Jag förstår att många gillar boken Det finns ingen konkurrens på området och då är det en slags banbrytare. Jag välkomnar dock en lite mer fördjupad bok utan faktagrodor.

Med vänlig hälsning
Peter

[IngOehman]

Kan verkligen rekommendera denna bok på ämnet http://www.amazon.com/This-Your-Brain-Music-Obsession/dp/0452288525. Hjälpte mig förstå varför jag alltid tilltalats så av Joni Mitchells musik. Hon stämmer sin gitarr i egna tonarter som skapar unik spänning i hennes sånger. Gör det dock hopplöst för en traditionell bassist att kompa henne med roten i ackordet. Kräver jazzkomp av Jaco Pastorius snitt för att funka.

Och många andra intressanta exempel.

Mvh, mats

Jag är inte odelat positiv till just denna bok. Jag köpte den och har lusläst den men jag hittade flera triviala felaktigheter och då tappar boken mycket i trovärdighet för min del. Vissa saker är bra men man måste kunna en del i ämnena för att se det som är fel och då anser jag att man får se upp och ta saker med en nypa salt. Peter

Undrar varför Peter vill såga en mycket bra bästsäljande bok?

Menar du att böcker som är bästsäljare per definition är bra, hur fel det som står i dem än är?

Eller vad menar du egentligen?

Att hänvisa till försäljningssiffror då någon anför relevant kritik mot en bok baserat på faktainnehållet, vad vill man säga med det?

Även jag har bläddrat i boken, och har hittat åtskilliga fel, inte bara när det gäller triviala saker utan tvärs boken även sådant som är allvarligare. Inte minst genom att vara ett dåligt föredöme när det gäller slutsatsdragande och logik.

Att blanda bort korten för sig själv och råka påstå att 165 och 275 Hz är A:n är väl kanske inte så himla allvarligt tycker jag, även om det är anmärkningsvärt att ett sådant fel inte fångades i korrekturläsningen.

Inom mitt kompetensområde, neurovetenskapen medicinskt/psykologiskt, är författaren som man bör vara i bok som vänder en bredare läsekrets överförenklad utan större fel.

Om du inte ser de större felen så hindrar det självklart inte att du kan gilla boken, men du kanske inte bör recensera den då.

De fel Peter tar upp är förtar inte kärnan i boken. Det är en bra bok.

Du har rätt till den uppfattningen, men när du framför den på ett sätt där du sätter dig över Peter och antyder att din uppfattning är objektivt riktig, så tappar du i varje fall bort mig.

Jag ogillar att boken inte bara har en massa fakta fel utan att den dessutom gör vetenskapliga övertramp genom att dra slutsatser som det inte finns vetenskapligt stöd att dra.

Recensioner på Amazon recensioner brukar vara av amatörer. Det är dessa som Peter citerar.

Här kommer några mer proffs recensioner.

"Endlessly stimulating, a marvelous overview, and one which only a deeply musical neuroscientist could give. Daniel Levitin has a huge knowledge of music developed since the 1950s (and of Blues, Jazz, and etc. before this), and not merely a formal but a deep personal knowledge as an expert performer no less than as a listener. I liked the discussion of 'safe' and 'dangerous' music, and I very much liked the final chapter on the evolutionary origins of music. An important book."
——— Oliver Sacks, M.D.

"A dissection of music perception and creation that starts slowly and inexorably builds to a grand finish. I loved reading that listening to music coordinates more disparate parts of the brain than almost anything else--and playing music uses even more! Despite illuminating a lot of what goes on this book doesn't "spoil" enjoyment- it only deepens the beautiful mystery that is music."
——— David Byrne

"Brilliant."
——— Sunday Times of London

"Levitin has a real flair for analogy. His dual background adds to the fun."
——— Nature

"A layperson's guide to the emerging neuroscience of music. Dr. Levitin is an unusually deft interpreter, full of striking scientific trivia. Levitin is a cognitive psychologist who runs the Laboratory for Music Perception, Cognition and Expertise at McGill University in Montreal, perhaps the world's leading lab in probing why music has such an intense effect on us."
——— The New York Times

Read More >>

Reviews

Think of a song that resonates deep down in your being. Now imagine sitting down with someone who was there when the song was recorded and can tell you how that series of sounds was committed to tape, and who can also explain why that particular combination of rhythms, timbres and pitches has lodged in your memory, making your pulse race and your heart swell every time you hear it. Remarkably, Levitin does all this and more, interrogating the basic nature of hearing and of music making (this is likely the only book whose jacket sports blurbs from both Oliver Sacks and Stevie Wonder), without losing an affectionate appreciation for the songs he's reducing to neural impulses. Levitin is the ideal guide to this material: he enjoyed a successful career as a rock musician and studio producer before turning to cognitive neuroscience, earning a Ph.D. and becoming a top researcher into how our brains interpret music. Though the book starts off a little dryly (the first chapter is a crash course in music theory), Levitin's snappy prose and relaxed style quickly win one over and will leave readers thinking about the contents of their iPods in an entirely new way.
——— Publishers Weekly


With a neuroscientist’s conviction that the as-yet inexplicable is just shadows and dust and cryptic meaning, Daniel Levitin sets out to explain why collections of easily-recognisable sounds have such a profound impact on our emotions, revealing for us the mechanisms behind the magic.

He has been publicly lauded in his endeavour by serious backers, from the polymath Brian Appleyard in The Times, to philosopher (and now also music author) Oliver Sacks, to David Byrne of Talking Heads. And it’s obvious why.

Levitin himself achieves the almost-impossible, discussing the ultratechnical – in two subjects – in the least affected manner imaginable, using music to tell us about the brain, and the brain to teach us more about music.

A record producer – with Stevie Wonder, Santana, Clapton and others – before he turned to science, Levitin takes evident delight in pairing off Mozart and Madonna, Liszt and Ludacris, to demonstrate the fundamental truths underlying all music. And in case any of those names is unfamiliar, every example cited is generously made available for audio-reference on Levitin’s site: http://www.yourbrainonmusic.com.

From his incisive definitions of music’s building blocks to his differentiation between music as science and music as human experience, a clear elegance runs throughout Levitin’s writing, whether he is discussing how the number of potential thoughts in a brain is greater than the number of particles in the universe (enabling us to make such varied music from only 12 notes), or illustrating his arguments with wonderful trivia: a tree falling in an empty wood actually doesn’t make a sound (it merely creates vibrations, which aren’t sounds until someone ‘hears’ them).

Many questions in musical neuroscience haven’t been solved, like why a perfect fifth sounds so ‘perfect’, or why loud music creates such a physical thrill. But in this book Levitin isn’t trying to answer every question; he’s attempting to narrow the (popularly perceived) gap between regular Joes and musicologists.

In Africa, there are professional musicians, sure enough; but people think you’re very odd if you say you can’t sing or (trust me!) won’t dance. They believe these functions to be intuitively the same, and hardwired, from deep evolutionary/sexual and cultural origins.

Levitin does too, and says the average person has more musical ability than is often believed: even the minimally-trained ear expects the 7th to resolve to the 8ve, and can immediately distinguish between Dylan acoustic and Dylan electric. Most people are at least expert listeners of music, and they should be: Americans spend more money on music than on prescription drugs.

Ultimately, contrary to the notion of musical ‘gift’, Levitin argues that, even for the likes of the young Mozart, genetic propensity only gets you about halfway; the rest is environment and hard work.

Very few people could have written this book at all, let alone so deftly. A relaxed blend of arts and science, This Is Your Brain On Music is no quick read, but it is certainly a very enjoyable one. How often do you get to say that about a book on neuroscience?!

——— Music Teacher Magazine

Jag håller med Mats köp boken,

JM

Kortfattat så är jag lika ointresserad av de recensioner som Peter hänvisade till, som de som du hänvisar till nu.

Om en bok är bra eller inte har med dess innehåll att göra, inte med hur många som gillar eller ogillar den, och vilka de är.

Det finns dock en kvalitetsskillnad mellan de kommentarer som Peter hänvisade till och de som du hänvisar till. De Peter hänvisade till är i hög grad konkreta, de redovisar i flera fall varför de har sina uppfattningar, de du hänvisar till är mest bara berömmande pladder.

- - -

Jag brukar ofta säga något som jag tycker förtjänar att upprepas, så då gör jag det:

Ett av problemen med världen, är att så många människor vill tro och tycka saker, utan att det finns skäl att göra det. Och för att skaffa sig underlag för att bilda sig uppfattningar (tro eller tycka något) så stöder sig många på:

1. tumregler,
2. vad de uppfattar att någon eller flera auktoriteter tycker, eller
3. vad de uppfattar att majoriteten anser.

Men ingen av dessa tre saker är ju förnuftiga skäl att tro eller tycka något.

Förnuftiga skäl att tro eller tycka något kan uppstå om man själv satt sig in i, och förstått, ämnet. Man skall inte tro det folk säger, man skall lyssna, och förstår man, från sina egna erfarenheter och kunskaper, det som sägs och att det är riktigt, så finns det ett förnuftigt skäl att tro på det.


Recensioner av de slag som du hänvisade till blir, på det sätt du presenterar dem, både 1, 2 och 3, mest 2 och 3.

Recensioner av det slag som Peter hänvisade till är i kraft av sina innehåll av konkret kritik, varken 1, 2 eller 3. De är recensioner som man bör lyssna till och använda för att förkovra sig således att man (kanske) ser problemen, eller kan vederlägga dem.

- - -

Men detta sagt så säger jag inte att de som gillar boken har fel, bara att det kan vara så att bokens fel inte är tydliga för dem, ännu?

Jag tyckte boken var skriven i en underhållande stil.


Vh, iö

[IngOehman]

Här ovan skriver han om diskussionen angående Joni Mitchell som han anser vara bra, så det finns vissa korn. Jag visste dock om i förväg angående Joni Mitchell och hur hon stämt gitarren. Hon jobbar med öppna ackord precis som Debussy har jag fått lära mig av musiker och det gjorde även Jaco Pastorius. Så de passade bra tillsammans.

Jag har ingen specialkunskap om varken Joni Mitchell eller Jaco Pastrorius, men jag är lite tveksam till den där förklaringen, av flera skäl...

Först och främst så är öppna ackord någonting som typ alla gitarrister använder speciellt i kompsammanhang (ackordspel helt enkelt). Man hör sådant även från t ex Beatles (norwegian wood t ex) och.. jag typ alla andra!

Så att det skulle vara något speciellt eller unikt för just Mitchell är helt enkelt fel, men du är ju inte musiker och skrev det inte i en bok, så det är självklart okej att du för vidare vad du hört. Hade det varit i en bok så skulle jag ha blivit besviken på korrläsningen dock.

- - -

Vad jag däremot tror är riktigt (rätta mig om jag har fel, någon som vet) var att hon ofta stämde om gitarren för att kunna använda flera öppna ackord, vilket brukar kallas för öppen stämning, vilket i sin tur betyder att grundstämningen är mera lämpad för en specifik låt och för att färre fingrar skall behöva användas. Det vill säga grundstämningen är då ofta i sig ett i låten användbart ackord, eller något nära det. Jag tror hon i flera fall till och med stämde om gitarren under låten - för att ta sig igenom moduleringar. Det kunde ske t ex genom att ha flera gitarrer och byta, eller genom att sätta på en barréklämma. Jag har en känsla av att hon ofta hoppar upp
en kvart i dessa fall.

- - -

Hur som helst ger detta inte nödvändigtvis någon ny harmonik eller något annat mystiskt, på sin höjd lite andra klanger (framförallt påverkas efterklangen) och det är även långt ifrån givet att ett öppet ackord (eller flera och öppnare ackord) passar bättre tillsammans med en basist som spelar på liknande sätt.

I själva verket är ackordspel sällsyntare på bas (ehuru Jaco pysslade med sådant) men specifikt tror jag att hans grej var nästan motsatsen till att försöka få till öppet spel, då han ofta ju utnyttjade det mest speciella med hans föredragna instrument - att de var bandlösa. Det vill säga han utnyttjade fingrets kontakt med tonen, vilket ju är de öppna tonernas motsats.


Vh, iö

[ChristianAndersson]

Ontopic gäller frågan vad som är unikt mänskligt?

En enkom mänsklig förmåga påstås detta att kunna röra sig i grupp till musik vara; dansa, marchera, slavarbeta...
men allt detta gör många djur utan behov av separat musik?

Videon: gojjan dansar i takt, men hittar den rythmen?
Alltså markerar den 1:an eller bara godyckliga taktslag?

Är det en baskagge som skymtar till höger, är husse/matte människan trummis?

OT en färdighet som särskiljer människan från övriga djur är svettkapaciteten,
denna ökar vår uthållighet vid hård ansträngning så att bytesdjur kan fångas.

[Nattlorden]

OT en färdighet som särskiljer människan från övriga djur är svettkapaciteten,
denna ökar vår uthållighet vid hård ansträngning så att bytesdjur kan fångas.

Där har du nog gått på en myt.

[Flint]

Videon: gojjan dansar i takt, men hittar den rythmen?
Alltså markerar den 1:an eller bara godyckliga taktslag?

Det är nog individuellt som med oss människor. Vissa klappar på ettan och andra på tvåan. Det tycker jag berättar en del om klapparens personlighet, i alla fall vad gäller människor och kanske även vad gäller gojor. Känner inga gojor så att jag kan studera dom.

[ChristianAndersson]

Har du mer info?

Faktiskt, forat fritt från faktoider.

[Flint]

Har du mer info?

Faktiskt, forat fritt från faktoider.

Nej, bara personliga intryck från ett antal år som amatörmusiker.

[ChristianAndersson]

Videon: gojjan dansar i takt, men hittar den rythmen?
Alltså markerar den 1:an eller bara godyckliga taktslag?

Det är nog individuellt som med oss människor. Vissa klappar på ettan och andra på tvåan. Det tycker jag berättar en del om klapparens personlighet, i alla fall vad gäller människor och kanske även vad gäller gojor. Känner inga gojor så att jag kan studera dom.

Det vore avancerat om gojjan kan pulsen och dansar konsekvent i baktakt,
men jag får känslan att den väntar in droppet och sen startar headbanget.

Vad gäller när man klappar så kan det vara nationellt betonat
http://forum.studio.se/topic/32031-klappa-takten/

[ChristianAndersson]

Förlåt Flint, jag menade info för eventuell Mytkrossning från NL om människor och svettkapacitet.

Brukar folk klappa i baktakt först när de önskar Encore, eller vad det heter "mer show efter ridå"

Oxå han jag skriva mer tankar om takt under tiden...

[Nattlorden]

Förlåt Flint, jag menade info för eventuell Mytkrossning från NL om människor och svettkapacitet.

Googla "svettig häst" t.ex.

[ChristianAndersson]

From Horses mouth

https://news.ycombinator.com/item?id=8538623

http://www.slideshare.net/ethanhein/friends-dont-let-friends-clap-on-one-and-three-a-backbeat-clapping-study

[Flint]

Förlåt Flint, jag menade info för eventuell Mytkrossning från NL om människor och svettkapacitet.

Tänkte inte på "Mytkrossning" när jag skrev inlägget. Gjorde bara en reflektion om individens val att klappa på 1&3 alt. 2&4.

[ChristianAndersson]

NL här är en bakgrund från Kallahari till tankar om den relativa graden av förmågan,
absolut förmåga är jag medveten om att däggdjur har.

Effektivare att springa på två ben än fyra oxå,
dessutom kan man bära med sig vatten då...



Percistance hunt.

[JM]

NL här är en bakgrund från Kallahari till tankar om den relativa graden av förmågan,
absolut förmåga är jag medveten om att däggdjur har.

Effektivare att springa på två ben än fyra oxå,
dessutom kan man bära med sig vatten då...

[ YouTube ]

Percistance hunt.

Mäktigt att se sina DNA-förfäder.

Rytm (handklapp, fotstamp), sång o dans är än i dag San-folkets sociala kitt och var sannolikt ett av skälen till varför människan blev den dominerande arten på jorden.

JM

[PappaBas]

Intressant ämne
Gojjan dansar bättre än jag! Finns mängder av videos på youtube med diggande kakaduer. Kanske något med deras relativt utvecklade förmåga att härma ljud?
Hur reagerar chimpanser och gorillor på musik?

[JM]

Intressant ämne
Gojjan dansar bättre än jag! Finns mängder av videos på youtube med diggande kakaduer. Kanske något med deras relativt utvecklade förmåga att härma ljud?
Hur reagerar chimpanser och gorillor på musik?

Ungefär som på tal. Viss förståelse men ingen egen respons.

JM

[ChristianAndersson]

Inget ljud men söksträngar:
Från SR´s Musikermagasinet

"Musikalismer - människan och rytmen
Veckans Musikalismer handlar om människan som ett rytmiskt djur. Gäster är kognitionsvetaren Peter Gärdenfors och tonsättaren Daniel Hjorth. Programledare som vanligt filosofen Jeanette Emt."

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/496185?programid=2960

[JM]

Can Animals Keep A Beat?

https://www.insidescience.org/content/c ... -beat/1572

Några icke vetenskapliga exempel på att djur kan uppfatta och framföra rytm.

JM

[JM]

Vissa däggdjur kan lära sig rytm.



JM

[Flint]

Det där med dans som fenomen är intressant. För att mekaniskt vilja svänga med som musikmottagare tror jag att tempo och ens egen kroppsvikt bör stämma ihop, eller tekniskt uttryckt "hitta det naturliga Q-värdet" som lättast genererar rörelse. Dansbandare jag har pratat med har sagt att det bästa tempot för bugg ligger runt 146 BPM. Då blir det farrt på dansgolvet. BPM för en mygga bör alltså enligt den teorin ligga betydligt högre än för en elefant för att den ska "visa sin musikalitet" och svänga med. Och nej, jag dansar inte själv utan mordhot. Jag spelar hellre, tom dansmusik.

[Svante]

Det där med dans som fenomen är intressant. För att mekaniskt vilja svänga med som musikmottagare tror jag att tempo och ens egen kroppsvikt bör stämma ihop, eller tekniskt uttryckt "hitta det naturliga Q-värdet" som lättast genererar rörelse. Dansbandare jag har pratat med har sagt att det bästa tempot för bugg ligger runt 146 BPM. Då blir det farrt på dansgolvet. BPM för en mygga bör alltså enligt den teorin ligga betydligt högre än för en elefant för att den ska "visa sin musikalitet" och svänga med. Och nej, jag dansar inte själv utan mordhot. Jag spelar hellre, tom dansmusik.

Nja, inte Q-värde, men väl resonansmodsfrekvens... Vilket osökt får mig att tänka på när jag provade ungarnas studsmatta förra sommaren, grundmodens frekvens blev ganska låg med tung massa på mitten av ett stort membran, men när jag lade händerna på ryggen och studsade genom att bara böja benen (huvudparten av min massa stod still), då blev modfrekvensen betydligt högre. Och folk runtikring vred sig av skratt.