Det här var uppe i en tråd år 2010 och i en annan tråd år 2013. Jag tycker det är bäst för var och en att försöka plöja igenom det Toole skriver och söka förstå innebörden för att kunna dra möjliga slutsatser. Jag instämmer alltså själv inte i en del av Tooles slutsatser, men som debattunderlag är detta vad Toole skrivit. I hjärnan finns det en plats där signalen från höger och vänster respektive öra konvergerar. Denna konvergens fungerar som en demodulator med delaylines. Så länge signalerna är separata mellan höger och vänster öra så har lokalisering ännu ej börjat. Det är i denna demodulator som det händer då signalerna konvergerar. Då uppstår lokalisation av ljudkällor. Är det reella ljudkällor så lokaliseras de som externa med viss rymdvinkel i förhållande till huvudets medelpunkt. Då kan man välja att ha den horisontella vinkeln 0 grader rakt fram. Varje vinkel motsvarar då en viss tidsskillnad mellan öronen som kallas ITD Interaural Time Difference. denna tidsdifferens skall fås att gå mot noll i demodulatorn och det sker genom delay lines som också förkortas ITD men i betydelsen Interaural Time Delay, d v s signaler i nervbanorna från höger och vänster öra paras och ger signaler i nya nervbanor där varje ny nervbana utgörs av signal från en viss horisontell riktning. Denna uppgift är inte så svår för en frisk hörsel med reella akustiska ljudkällor. Men med fantomprojicerade ljudkällor måste man se upp. Alltså, frekvensgång och timing hos de akustiska ljudvågorna i luften som förändras genom hörselns egen kodning som modulerar inkommande ljudvågor och överlagras på de akustiska ljudvågorna som når öron och trumhinnor skall detekteras som informationsbärare av kod för lokalisering d v s VAR ljudkällan är belägen och kan kallas spatial kod. Då detta utförts så "trunkeras" därefter i princip spatial kod då hörseln detekterar timbre d v s VAD som höres. Men det är betydligt mer komplicerat än så eftersom vi har ytterligare två spatiala koder att ta hand om, nämligen Interaural Level Difference ILD och HRTF samt att direktljud och reflexer behandlas olika. Alla dessa tre olika spatiala koder skall stämma överens och de gör de med reella akustiska ljudkällor. De stämmer inte överens vid fantomprojicering av ljudkällor som mynnar i upplevda ljudobjekt. Varje spatial och tonkurveförändrad samt tidsförändrad kod som hörseln inte kan katalogisera som spatial kod och sortera i rätt nervbanor kommer inte kunna behandlas korrekt i nervsystemet och hjärna och därmed kommer denna kod ändra timbre d v s färga ljudupplevelsen. Uppgiften inom ljudåtergivning med högtalare, som jag ser det, blir därför att se till så att hörseln kan känna igen den spatiala koden som hörseln själv lägger till och därmed inte finns på inspelningen och sortera all information i nervsystem och hjärna på ett så korrekt sätt som möjligt så att både lokalisation av ljudobjekt och timbre av dessa ljudobjekt blir så korrekt som möjligt. Det är ett tredimensionellt problem och ter sig synnerligen svårt att göra elektroniskt om man inte med elektroniska hjälpmedel kan styra den utstrålade energin olika och exakt som man vill i olika riktningar. B&O försöker lite av just det sista i deras nya modell men det finns även andra högtalartillverkare. Jag använder mina egna metoder och däri ingår centerhögtalare och egna algoritmer för att få exakt korrekt information i de olika fronthögtalarna.
Nu följer Tooles skrift samt gamla inlägg jag skrivit för 7 år sedan.
peetwa skrev:Efter en tids grublerier så är jag åter igen tillbaka på banan. Nu har jag ett nytt begrepp under bältet. Tonal fantombildsjustering, TFJ. Är detta en stereofelskompensation enligt öhmans 12 punkter. Nej, jag känner inte till någon av dessa punkter eller tankarna där bakom.
Vad är då en tonal fantomprojektionsjustering jo den har två ben det ena benet är att örats känslighet för ljusa ljud (från ca 500 Hz och uppåt) stiger ett par dB vid minskad infallsvinkel mot örat. Det andra benet är att då jag lyssnar på kortare avstånd hemma jämfört med på konsert så frå jag en högre andel direkt ljud. Detta betyder att jag upplever att det blir för starkt i området 1000 - 4000 Hz. Bilden nedan har legat till grund för resonemanget.
[ Bild ]
I ett par högtalare som har genomgått en tonal fantomprojektionsjustering skall rösterna upplevas som neutrala och klangerna från instrument som neutrala och behagliga. Kommer jag att uppnå detta med mina nuvarande justeringar. Vet ej. Vi får väll se.
Vill ni veta mer om vägen fram hit finns denna tråden.
http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... sc&start=0
petersteindl skrev:peetwa skrev:Aalborg universitets center har gjort datormätningar 1994 som ligger till underlag för den stora bilden i den andra tråden. Har man lite tur så kanske det bedrivs liknande forskning idag.
Hej Peetwa
Det finns hur mycket forskning som helst
och det sker på sjukhus, universitet och högskolor runt om i världen. Ämnet är stort och omfattande och det är de underliggande neurala processerna som är det mest intressanta. Det som sker fram till och med trumhinnorna är egentligen ren fysik d v s Akustikdelen av fysiken och just detta område då människan är subjektet ligger inom psykoakustiken men det finns en neural del som ju utgör själva förklaringen till de psykoakustiska modellerna och de neural framstegen inom fysiologin blir beviset d v s the proof of the pudding. Idag med betydligt bättre mätmetoder inom fysiologin så bedrivs forskningen ett steg djupare än den klassiska psykoakustiken som jobbade med det man kallar för black boxes och då är det mycket som får avskrivas och mycket som har kunnat bevisas i och med frastegen inom fysiologin.
Den översta kurvan är mer att betraktas som en vägning av många infallsriktningar mot huvudet. Man måste nog analysera dessa kurvor differentiellt om det skall bli något användbart. Vad som gäller om man vill korrigera för fantomprojiceringens tonkorva av solist i mitten står det om i bl. a. Tools bok (sid 146-155)
MvH
Peter
petersteindl skrev:celef skrev:petersteindl,
du som har tooles bok, kan du säga något om differanskurvan i fig 9.7d, stämmer den verkligen? jag får inte ihop den från c, ska inte d oxå peaka strax över 2k?
Som jag förstått det så är det man är ute efter hur frekvenskurvan ser ut vid trumhinnorna på infallande ljudvågor rakt framifrån. Då ser du hur det ser ut uppmätt på KEMARS konsthuvud. Det betyder att en ljudkälla med rak frekvensgång som är på noll grader d v s rakt framifrån ser ut efter HRTF. Eftersom höger och vänster är symmetriskt lika på KEMARS konsthuvud så behöver man endast mäta frekvensgång vid en trumhinna.
Nu skall man med vanlig stereofoniuppkoppling d v s med fantomprojicering med två högtalare i +/- 30 grader återskapa centerns ljudvågor vid respektive trumhinna så att samma ljudkälla skall återges som om det kom från noll grader framifrån.
Då mäter man ljudvågorna vid trumhinnorna med två högtalare i stereokonfiguration. Det man vill åstadkomma som slutresultat är en frekvensgång som liknar en centerkanals eller en riktig ljudkälla rakt framifrån.
Då har de tagit differensen på centerkanalens frekvensgång vid trumhinnorna från stereouppkopplingens dito. Denna differens syns som heldragen linje i d.)
Om man vill nolla denna differens för att simulera en mittljudkällas frekvensgång vid trumhinnorna så skall således differenskurvan inverteras och läggas på respektive högtalare. Hela resonemanget bygger på att man sitter precis i mitt emellan högtalarna d v s på ekvidistans mellan högtalarna med +/- 30 graders lyssningsvinkel. OBS! Detta gäller i ekofritt rum d v s utan reflexer och således endast direktljudet.
I bostadsrum med reflexer blir differensen betydligt mindre vilket man kan se i 9.7 e.)
Då man kompenserar sina högtalare bör man nog känna till vad som skall kompenseras under förutsättning att man vill göra det till en slags allmängiltig kompensation. Det beror på rummets efterklangsmönster vid aktuell lyssningsplats och aktuell högtalarplacering samt högtalarnas spridning och programmaterialets innehåll av reflexmönster och eventuellt frekvensgångsrattande för att uppnå subjektiv ekvalisering i studion med dess befintliga monitorutrustning. Om man vill ha så bra ljud hemma hos sig själv så får man följa sin hörsel utifrån det programmaterial man själv har.
MvH
Peter
petersteindl skrev:peetwa skrev:Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Va falls. Finns det en ett kapittel i Tooles bok om detta. Malmös exmplar av Tooles bok var utlånad så jag lånade allt dom hade om psykoakustik, akustik och ljudteknik och har sutit med smörpapper och penna i min solkiga vardagsrumsbelysning och ritat och gissat.
Utmärkt, sådant är mycket nyttigt. Jag har inte velat ge mig in i debatten eftersom det skulle dels ta för mycket tid i anspråk och dels för att det bästa sättet man kan lära sig på är att använda sin egen hjärna.
Här är dock lite av vad Toole skriver i ämnet. Att jag visar just Toole betyder inte att jag har dragit samma slutsatser i allt som Toole gjort. Jag har koncentrerat mig på hur ljud uppstår som en neural händelse. Det betyder att man lär sig de underliggande neurala processerna som ligger till grund för händelserna i de hypotetiska psykoakustiska modellerna. Vetenskapliga undersökningar är ett fantastiskt hjälpmedel då man vill lära sig ämnet. Slutsatserna från undersökningarna måste man lära sig att kunna dra själv, eller åtminstone att försöka dra själv. Man jämför naturligtvis med skribentens. Det är ju så att skribenten oftast har mest förståelse i det denne undersöker och skriver om. Dock är det så att utveckling går framåt och nya undersökningar kastar nytt ljus och med en väldigt stor mängd av olika undersökningar i bagaget så kan man faktiskt gå från resultat till resultat och då också kunna granska andras undersökningar. Men bara att resultaten finns nedtecknade och granskade av andra fackmän inom samma område borgar för en viss kvalitet. Då man lärt sig förstå ljud så kan man ofta härleda fram resultat och slutsatser från psykoakustiska undersökningar och man kan förstå samband bättre. Dessutom ger det en inblick i medvetandets värld vilket inte är så dumt.
Här kan var och en läsa lite Toole i ämnet:
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
[ Bild ]
Precis som _Martin_ gör, så rekommenderar även jag var och en som har intresse i ämnet att köpa/låna boken och att läsa den. Själv har jag inte hunnit läsa hela boken ännu. Jag har dock läst en mängd andra böcker och många av de som Toole själv anger som referens i boken, men även en stor mängd böcker som ligger närmare de psykoakustiska processerna som Toole inte skriver så mycket om, så jag har hyfsat förspänt i jakten på det försvunna ljudet
Jag vill också säga en sak till. Jag gör en distinkt åtskillnad mellan akustiska ljudvågor i luften och den neurala perception som kallas ljud. Jag ser således ljud som en neural upplevelse. Toole använder konsekvent uttrycket sound som en akustisk företeelse, och ibland även för en upplevd händelse d v s en neural företeelse. Ibland tycker jag det blir dubbeltydigt och då är det den akustiska händelsen han menar, åtminstone vad jag hittills sett.
Många ser psykoakustiken som ett sätt att beskriva sambanden mellan ljud och upplevda ljudhändelser. Själv har jag till stor del gjort tvärtom när jag studerat psykoakustik d v s jag har tittat på skillnaderna mellan akustiska ljudvågor och upplevt ljud. Till slut insåg jag att skillnaderna dem emellan är så stora att jag finner det olämpligt att använda samma ord för båda. Då har jag valt att använda ordet ljud då jag beskriver en neural händelse som är upplevd och akustisk ljudvåg för en akustisk händelse av förtätningar och förtunningar av luftpartiklar som skapar ett tryck och detta mäts i SPL d v s Sound Pressure Level. Där finns ordet ljud med, men dess kontext är att vara tryck och inte impulser i nervbanorna, men däremot är dess referens satt med utgångspunkt på en neural händelse, nämligen tröskelvärdet för den mänskliga hörseln vid 1 kHz som anses vara 20 µPa RMS. SPL är ett uttryck som jag tycker inte kan missförstås eftersom tryck inte kan missförstås och därför använder jag det uttrycket själv. Jag nämner detta eftersom jag är av den synpunkten att åtskillnaden förenklar förståelsen om man är medveten att det rör sig om fundamentalt väsensskilda fenomen.
Som du ser så stryker jag under mycket och jag skriver väldigt mycket text i böcker som jag läser. I princip skriver jag ner alla egna tankar och associationer jag får medans jag håller på att läsa.
Ha det så gott.
MvH
Peter
Jag har brutit ut bilderna från Tooles bok från mitt inlägg år 2010 så att de ånyo kan synas i detta inlägg.
Här kan du läsa lite Toole i ämnet:
petersteindl skrev:celef skrev:tack peter, jag tolkar ändå kurvan d som att den är fel, hur jag än vrider och vänder på kurvorna i c får jag inte d att stämma, jag skulle oxå vilja se en pik vid ~2.2k, jag tror inte jag förstår differans
Celef, du måste beakta att kurvorna är tagna i örongången i ett konsthuvud som är placerat i ett ekofritt rum. Eftersom det i ett sådant rum inte finns några reflexer annat än från konsthuvudet i sig så innebär det att endast 1 riktning per infallsvinkel finns med, nämligen direktljudet. Med reflexer från väggar tak och golv så blir kurvorna helt annorlunda och inte så iögonfallande. I ett diffusljudfält är det betydligt rakare frekvenskurva vid trumhinnan. Dessutom måste man beakta att dessa kurvor skiljer mellan olika människor och således även mellan människa och konsthuvud. Skillnaderna blir betydligt mindre då man integrerar kurvorna i ett diffusljudfält och i en konsertsal befinner sig publiken som finns på någorlunda avstånd i diffusljudfältet.
Hemma i sitt bostadsrum är det inte så att man befinner sig i ett diffusljudfält och ju mer man dämpar rummet desto mer uttalad blir direktljudet och därmed differensen mellan center och olika infallsvinklar större.
Den senare bilden i ditt inlägg visar Interaural Time Difference d v s tidsskillnaden på insignalen mellan öronen. ITD är en binaural storhet som visar tidsdifferensen mellan öronen från en och samma ljudvåg, medans då man mäter i endast en öronkanal så får man en frifältsöverföringsfunktion d v s frekvenskurvan vid respektive trumhinna satt i relation till den frekvenskurva som finns i punkten mellan öronen där inte huvudet finns med d v s i relation till frifält
MvH
Peter
Jag vill också poängtera att vad jag kan läsa i mitt gamla inlägg så finns det inget av det jag då skrivit som jag ändrat ståndpunkt i. Jag ser de akustiska ljudvågorna i luft, som efter avsevärd kodning från huvud och ytteröron, som därefter når trumhinnorna såsom akustiska ljudvågor. Därefter transformeras dessa i mellanörat till mekaniska vågor och därefter i innerörat till ljudvågor i ett flytande medium längs ett membran som kallas basilarmembranet och på detta membran finns kroppens minsta organ kallat Corti. I detta organ finns yttre och inre hårceller som är kopplade till nerver.
För att hålla detta inlägg extremt kortfattat tänker jag inte gå djupare in på skillnaden mellan de inre och yttre hårcellerna. De inre hårcellerna är kopplade till afferenta nerver som leder signal till hjärnan. De yttre hårcellerna är till största del kopplade till efferenta nerver som leder signal från hjärnan. Det är ett samspel mellan aktionspotentialer
till hjärnan och
från hjärnan. I hjärnan byggs ljudet/ljudbilden upp som man hör. Det är inte en replika av det som finns på respektive trumhinna.
Med vänlig hälsning
Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.