Nej, det är NU som du missförstår det Ogjort skriver.
Så igen då: Det är MYCKET vanligt förekommande att skivbolag, producenter och inspelningstekniker strävar efter att skapa produktioner som är optimerade för vad man tror folk lyssnar på hemma (vilket inte går eftersom det skiljer sig åt väldeliga) iställlet för att optimera peoduktionen för bästa tänkbara anläggning.
Det jag och Anders säger - och som den du själv citerade säger(!) är att det är DUMT att försöka optimera för "vad man tror folk lyssnar genom". Det är dumt för att den mix som låter bäst i den bästa tänkbara lyssningen alltid är den som låter bäst på flest ställen.
Men majoriteten av dem som arbetar med dessa saker (och det blir värre ju längre ifrån musikerna man kommer, t ex när man går till ljudteknikerna, eller går från inspelningstekniker till producenter och ännu värre när man går från producenter till skivbolagsdirektörer) arbetar på fel sätt - och det är även skälet till att majoriteten musik som produceras faktiskt, dessvärre, låter så bedrövligt illa.
Den som inte tycker att så är fallet har endera bara anläggningar som man inte förväntar sig bättre ur, eller saknar kunskap om hur bra det faktiskt kan låta. Referenslöshet kommer som ett nytt brev på posten med varje generation, och successiva försämringar märks inte. Fråga ungdomar om vad de tycker om ljudkvaliteten vid telefonsamtal i deras mobiltelefoner - det vill säga GSM. De flesta av dem har inte ens reflekterat över att den är dålig, trots att det från ett hifi-perspektiv är rimligt att ge betyget 0,2 på en tiogradig skala.
Eller om man vill vara ännu tydligare - det är därför inte ljudkvaliteten så sällan uppfattas som tydligt bättre och bättre ju bättre anläggning man lyssnar i. Eller om man vill berätta om konsekvensen av det: Det är därför dagens usla medelljudkvalitet i sådan hög grad dödar hifi-industrin.
Med inspelningar från 1958 så växer ljudkvaliteten oftast påtagligt när man flyttar inspelnkngen från en väldigt enkel anläggning till en väldigt kvalificerad anläggning. Med inspelnkngar från 2018 så finns det till och med gott om exempel på att ljudkvaliteten (som i alla anläggningar låter sämre än mycket från 1958...) uppfattas som sämre och sämre ju bättre anläggning man speöar dem på.
Så problemet är dubbelt (minst) - allt låter väldigt mycket sämre än det skulle ha kunnat göra, och dessutom så blir många av inspelnkngarnas "fulheter" mer och mer outståmedbara ju bättre anläggnkng man spelar upp dem i.
Självklart finns det 2018 en hel del inspelnkngar som låter skapligt, och som dessutom växer med anläggningens förmåga, men det är väldigt mycket ovanligare än det skulle kunna vara.
Ogjort skrev:IngOehman skrev:goat76 skrev:
Referensnivå i studio är 85dB, det är ganska starka volymer i längden så precis som du säger är det nog av högsta vikt att systemet inte frambringar lyssningströtthet. Kan inte tänka mig att alla sitter med den nivån hela tiden.
Det finns ingen riktig "referensnivå" får tvåkanalslyssning. Man kodar inte absolutnivåer på normala stereofoniska fonogram. Man väljer lyssnkngsnivå helt fritt. Det finns ingen "rätt nivå". Däremot kan självklart musiker, inspelningstekniker och producent ha en uppfattning om hur musiken skall användas, och lyssna därefter.
Vh, iö
På kul så snabbgooglade jag och fann snabbt en hel drös med "tutorials in setting up your monitor system", som menar att korrekt monitornivå
är 78 - 85 dB på lyssningsplats. "78 i ett mindre rum och 85 i ett större kontrollrum". Och att detta bör kalibreras en gång för alla och att man
därmed uppnår korrekt nivå för mixning.
Ja, sådant pladder finns det gott om, men det är alltså felaktigt och i huvudsak är det missförstånd/försök att översätta ifrån riktig info från filmvärlden, där man absolutnivåkodar (där alltså den som gör mixen bestämmer hur starkt ljuden som skapas skall avlyssnas).
Och så här är det:
I filmvärlden så finns begreppet referensnivå, och det är den man får när kedjans GAIN (inte nivå) renderar 85 dB från en signal som är utstyrd till -20 dB (eller -18 dB, det finns märkligt nog två standarder...), och man spelar just en sådan signal.
Så referensgain renderar referensnivå från en signal som ligger på -20 dB (fs), och denna hypotetiska nivå gäller alltså testsignaler, inte själva produktionen, som man gör precis så stark som man vill att den skall vara.
Oframskrikt tal hamnar på runt 70 dB, alltså -35 dB fs, och det starkaste som man kan välja att skapa (kanske en explotion) till soundtracket ligger på 0 fs, alltså 105 dB, om man inte väljer att lägga ljudet i .1-kanalen vill säga, för de kan det bli starkare. 115 dB närmare bestämt, vilket motsvarar 0 dB fs i nämnd kanal.
Sammanfattning: Det finns när man arbetar i tvåkanalsformatet med kommersiell musik ingen varken referensnivå eller referensgain. Inte på riktigt. Pseudostandarder kan dock självklart uppstå, vilket inte betyder att det varken råder konsensus eller att folk ens fattar vad det betyder. Fråga folk som tror att det finns en referensnivå om 85 dB vad de tror att det betyder. Jag vet en som trodde att det måste betyda att han alltid (oavsett produktion) skulle ha sin ljudtrycksmätare (inställt på A-vägning, slow) inkopplad och vrida upp volymen tills den visade 85 dB...
Jag tycker dock att alla studior som arbetar seriöst med ljudläggning av något slag, borde ha en monitorlyssning som klara minst 95 dB på mixplats. Gärna mycket mera. Beroende på vad det är för ljud som man producerar så kan ju kravet att kunna spela det starkt variera mycket.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).