Tangband skrev:lennartj skrev:De flesta konventionella högtalare har ökande riktverkan med stigande frekvens, och om jag generaliserar lite, har de rak frekvensgång på diskantelementets axel. Det innebär tillsammans att högtalarna producerar mindre diskantenergi i rummet med stigande frekvens.
Om jag gläntar på dörren till ett rum där det spelar musik utan att gå in eller ens titta in, hör jag direkt om musiken kommer från (konventionella) högtalare för det låter diskantfattigt, eller om det spelas levande musik, såvida det inte spelas på Carlssonhögtalare.
Stig Carlsson var mycket noga med att hans högtalare skulle ha jämn energirespons i hela rummet och hela frekvensområdet.
Det ger bland annat att man slipper en skarpt definierad hotspot, vilket man inte heller har från levande musik.
Främst från elektrostathögtalare har jag råkat ut för känslan att ta av mig ett par hörlurar när jag reser mig upp från stolen i hotspot.
Det stör mig när verklighetsillusionen rasar samman med bara en liten förflyttning.
Man kan ha väldigt olika filosofi här- du beskriver fördelarna med en mer odefinierad sweetspot. Men om du sitter precis mellan högtalarna kan du få en rent holografisk stereofonisk upplevelse, med både djup och höjd, precis som i verkligheten. Men ju mer du optimerar det där " skruvstädet" , dessto sämre låter det utanför sweetspot.
Två olika filosofier alltså.
Jag är uppvuxen i den engelska högtalartraditionen - alltså mindre högtalare stående på stativ i en hyfsat likbent triangel. Då jag lyssnar aktivt sitter jag alltid i sweet spot. Då jag läser en bok samtidigt som jag lyssnar, passiv lyssning, kan jag sitta lite var som helst i rummet.
Håller inte med om det där, alltså om du med det du skriver avser presentera en tumregel, en sanning.
Vill tvärtom hävda att den högtalare som ger bäst kvot mellan driekt och reflekterat ljud är den som kommer att låta bäst (allt annat lika). Alltså oberoende av om man anser att man nöjer sig med sweet spot lyssning eller om man har kravet att det skall låta bra var man än sitter. Världen har även mellanformer, inte bara extrem riktverkan och rundstrålning.
Och den högtalare som ger optimal kvot mellan direktljud och reflekterade ljud, är INTE en sweet spot-högtalare!
Massor av saker ramlar på plats när man optimerar förhållandet mellan direkt och reflekterat ljud. Det betyder (för den som inte inser det) att vi talar om en högtalare som passar det rum i vilken den används.
Detta ramlar på plats/blir prima:
1. Man slipper störas av stereosystemfelen.
2. Man slipper störas av en luddig ljudbild.
3. Man slipper en ljudbild som kollapsar/kantrar om man sitter snett. MERA så än med ett par extremt rundstrålande högtalare till och med. Orsaken är att man kan korskompensera om högtalarna har riktverkan, alltså genom att sikta i kors med dem.
4. Man kan sitta många människor i samma rum och få samma intryck av musikhändelsen. Det är kul om man gillar att lyssna på musik tillsammans.
5. Man får perfekt funktion på Q-sound och liknande enkodningar.
6. Man får högre rumslig upplösning då händelserna i ljudbilden maskeras mindre av rumsklang från det egna rummet.
Jag tycker punkt 1, 2 (/6) är viktigast - att man får en superb upplösning, som varken skadas av stereosystemet eller för mycket energi från rummet.
Dessa är svårigheterna, som gör att det inte alltid är så superlätt att åstadkomma den där högtalaren med perfekt balans mellan direkt och reflekterat ljud, som gör att man behöver ha kunskap om en massa saker:
1. Att nå optimal spridning vid varje enskild frekvens är svårt, eftersom våglängderna för låga frekvenser är så mycket längre än de för höga. 1000 gånger längre närmare bestämt*.
2. Att söka en perfekt balans betyder även att högtalaren behöver ha olika spridningsegenskaper beroende på t ex hur stort lyssningsrum man har. Det vill säga det finns ingen perfekt högtalare sett ur ett generellt perspektiv, bara högtalare som är perfekta för ett specifikt fall.
3. Det finns ett subjektivt element i det hela, även om det är mindre än de flesta tror.
*Diametern på diskantelementetsmembran är dock sällan bara 1/1000 så stort som det man har i basregistret. Nu är en svagt fallande energikurva ett bättre mål eftersom inga akutiska rum annat än kaklade badrum har en frekvensoberoende absorption, så vi förväntar oss en kortare efterklang för extremt höga frekvenser än för låga. Det behöver inte betyda att energikurvan faller nämnvärd, det blir bara några dB om allt är optimalt, eftersom direktljudets roll är tillräckligt stor. Men att man kan sänka kvoten i membranstorlek från 1000 gånger till kanske 200-500 gånger, gör det fortfarigt svårt. Om diskantens diameter är säg 2,5 cm så blir det ju 5 m - 12,5 meter. Så stora baselement har man sällan - MEN man kan ha flera och se till så att de sitter tillräckligt långt ifrån varandra att de verkar vara i meterklassen spridningsmässigt.
Använder man inte multipla baselement möblerade med lite avstånd, så kan man ändå i många fall åstadkomma högtalare som har vettig balans mellan direktljud och totalt utstrålat ljud i registret 300-20 000 Hz, det kan räcka, om villkoren är gynnsamma. Vid lägre frekvenser (<100 Hz) får man då hoppas att det som får ljud att leva vidare tagits om hand med andra medel än med hjälp av högtalarnas spridningsegenskaper och i röstgrundtonsregistret (100-300 Hz) är dämpning av väggen bakom högtalarna lösningen. Det behöver vara en tjockare dämpning än de flesta tror. Fast det beror förstås på hur högtalarna är balanserade med avseende på allt annat...
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
.