Kan CD-formatet få upprättelse i framtiden?

[nigthdreamerssky]

Nimbus är ofta bra men det finns också exempel på att skivor de har tillverkat (eller möjligen i förekommande fall mastrat) låter sämre (det vill säga nivåstarkare, ljusare och mindre dynamiskt) än andra utgåvor. USA-press är sällan att föredra framför europeiska skivor utom i några fall. BMG/RCA är nästan alltid bättre i Europa. USA-pressningar från WEA-gruppen och Sony är dock ofta identiska med de europeiska motsvarigheterna. Det gäller ofta även EMI/Capitol som dock generellt har processerat sina återutgivningar mer. Japan-press är nästan aldrig att föredra bortsett från de första Sony/CBS-plattorna och några andra.

Se där några observationer som dessvärre inte förslår särskilt långt. Den som är riktigt intresserad måste, för att vara på säkra sidan, köpa dubbla eller trippla utgåvor (ibland ännu fler) och jämföra medelst lyssning och mätning. Viss hjälp fås av objektiva data på olika sajter men de begränsar sig ofta till topp- och medelvärde. Där har MasVis, som tittar på filerna från en rad perspektiv, en enorm fördel. Dock säger inte heller MasVis allt.

Det är nästan undantagslöst bra att bortse från subjektivt grundade råd som ges på olika fora. Jag har själv slösat bort tusenlappar på att köpa återutgivningar från de senaste 25 åren som det talats varmt om på sajter som Steve Hoffmans. Remasters från 1990-talet och framåt bör undvikas 99 gånger av 100 om man är ute efter de dynamiskt och klangligt sannaste versionerna av klassisk pop och rock. Det finns dock så sent som 1993-1995 enstaka exempel på återutgivningar som följer gamla vettiga standarder för överföringar.

Med vänlig hälsning

Pekka

Jag har något vagt minne om att någon eller annan Nimbus pressning kanske inte var lika tillfredställande.
Att köpa flera olika versioner utav samma skiva blir lite dyrt i längden bara för att prova sig fram och att få ihop en bra samling.
Om jag kommer mig igång att fortsätta samla på äldre CD skivor så kommer jag göra ett selektivt urval baserade på egna erfarenheter samt kolla upp vilka bolag som anses vara mer audiofila utöver standardskivorna från ordinarie bolag.
Ett trevligt exempel på bra ljudkvalitet på europeisk tidig pressning CD skiva är J.J. Cale på bolaget Mercury, så visst går det att hitta bra europapressar det kan jag hålla med om.
Ett annat bra exempel är Warner (WEA-gruppen som du nämnde) är Curved Air Air Conditioning
Polygram: John Mayall London Blues 1964-1969 från 1992
Tidiga Rhino på AAD verkar kunna vara bra som exempelvis Delaney & Bonnie the Best Of från 1990 Senare Rhino utgåvor som är så att säga remastrade blev jag besviken på.. och så där kan jag ju fortsätta!!

Så att genom att kolla igenom dels vad jag redan har i min smärre samling, vilka bolag och skivor som låter bra, så kommer jag att komma en bra bit på vägen utan att köpa flera exemplar av varje skiva för att utröna vilken som låter bäst!

[PekkaJohansson]

Jo, man måste vara väldigt systematisk om man ska gå helt till botten med det här och, ja, det blir väldigt kostsamt! En kort kommentar till ovanstående: de så kallade audiofilbolagen erbjuder sällan utgåvor som överträffar standardöverföringarna. De lägger oftast på ett eget sound för att profilera sig och det kan slå åt alla håll. Rhino skriver själva att de fixar med musiken - även på 80-talet - och jag undviker generellt bolaget även om jag har skaffat några tiotal skivor av ren nyfikenhet. Rhinos tidiga Julie London-samling låter dock bra, vill jag minnas. The Rutles finns bara på Rhino och den måste man ju ha! Nämnde Steve Hoffman använder enligt uppgift flera rörsteg i signalvägen och hans DCC-skivor är sällan särskilt roliga. Även Mobile Fidelity är mestadels trist även om jag har hittat i alla fall två plattor som låter fint. Som sagt, att satsa på europeiska standardutgåvor från 1980-talet är generellt den bästa vägen att undvika att trampa i klaveret - men även där finns alltså skillnader och fallgropar.

Med vänlig hälsning

Pekka

[darkg]

Såg en artikel i tidningen idag.

En fördel med fysiska bärare (och backuppad nedladdning) är att de är låsta. På streaming kan en bra version ersättas. Som bekant kanske bara den senaste remastern finns.

https://www.dn.se/kultur-noje/skivrecen ... efterhand/

[goat76]

Nimbus är ofta bra men det finns också exempel på att skivor de har tillverkat (eller möjligen i förekommande fall mastrat) låter sämre (det vill säga nivåstarkare, ljusare och mindre dynamiskt) än andra utgåvor. USA-press är sällan att föredra framför europeiska skivor utom i några fall. BMG/RCA är nästan alltid bättre i Europa. USA-pressningar från WEA-gruppen och Sony är dock ofta identiska med de europeiska motsvarigheterna. Det gäller ofta även EMI/Capitol som dock generellt har processerat sina återutgivningar mer. Japan-press är nästan aldrig att föredra bortsett från de första Sony/CBS-plattorna och några andra.

Se där några observationer som dessvärre inte förslår särskilt långt. Den som är riktigt intresserad måste, för att vara på säkra sidan, köpa dubbla eller trippla utgåvor (ibland ännu fler) och jämföra medelst lyssning och mätning. Viss hjälp fås av objektiva data på olika sajter men de begränsar sig ofta till topp- och medelvärde. Där har MasVis, som tittar på filerna från en rad perspektiv, en enorm fördel. Dock säger inte heller MasVis allt.

Det är nästan undantagslöst bra att bortse från subjektivt grundade råd som ges på olika fora. Jag har själv slösat bort tusenlappar på att köpa återutgivningar från de senaste 25 åren som det talats varmt om på sajter som Steve Hoffmans. Remasters från 1990-talet och framåt bör undvikas 99 gånger av 100 om man är ute efter de dynamiskt och klangligt sannaste versionerna av klassisk pop och rock. Det finns dock så sent som 1993-1995 enstaka exempel på återutgivningar som följer gamla vettiga standarder för överföringar.

Med vänlig hälsning

Pekka

Jag har något vagt minne om att någon eller annan Nimbus pressning kanske inte var lika tillfredställande.
Att köpa flera olika versioner utav samma skiva blir lite dyrt i längden bara för att prova sig fram och att få ihop en bra samling.
Om jag kommer mig igång att fortsätta samla på äldre CD skivor så kommer jag göra ett selektivt urval baserade på egna erfarenheter samt kolla upp vilka bolag som anses vara mer audiofila utöver standardskivorna från ordinarie bolag.
Ett trevligt exempel på bra ljudkvalitet på europeisk tidig pressning CD skiva är J.J. Cale på bolaget Mercury, så visst går det att hitta bra europapressar det kan jag hålla med om.
Ett annat bra exempel är Warner (WEA-gruppen som du nämnde) är Curved Air Air Conditioning
Polygram: John Mayall London Blues 1964-1969 från 1992
Tidiga Rhino på AAD verkar kunna vara bra som exempelvis Delaney & Bonnie the Best Of från 1990 Senare Rhino utgåvor som är så att säga remastrade blev jag besviken på.. och så där kan jag ju fortsätta!!

Så att genom att kolla igenom dels vad jag redan har i min smärre samling, vilka bolag och skivor som låter bra, så kommer jag att komma en bra bit på vägen utan att köpa flera exemplar av varje skiva för att utröna vilken som låter bäst!

Så ni menar alltså att ett specifikt album med en och samma mastring har stora skillnader i ljudkvalite beroende på var CD;n är pressad?
Nimbus pressningar är oftast bra, Europa-pressningar är i regel bättre än USA-pressningar och skivor pressade i Japan är nästan alltid dåliga?

Det här innebär ju att om man köper sin musik på CD så innebär det alltid en mer eller mindre reducering av ljudkvaliten eftersom en pressning, hur bra den än är, aldrig kan övergå ljudkvaliten från den digitala musikfilen den är pressad ifrån.

Den absolut bästa ljudkvaliten får man därmed om man köper musiken digitalt förutsatt att skivbolaget har levererat musiken direkt i det formatet och att den inte rippats från en CD.

Har ni någon invändning mot mitt konstaterande?

[nigthdreamerssky]

Så ni menar alltså att ett specifikt album med en och samma mastring har stora skillnader i ljudkvalite beroende på var CD;n är pressad?
Nimbus pressningar är oftast bra, Europa-pressningar är i regel bättre än USA-pressningar och skivor pressade i Japan är nästan alltid dåliga?

Det här innebär ju att om man köper sin musik på CD så innebär det alltid en mer eller mindre reducering av ljudkvaliten eftersom en pressning, hur bra den än är, aldrig kan övergå ljudkvaliten från den digitala musikfilen den är pressad ifrån.

Den absolut bästa ljudkvaliten får man därmed om man köper musiken digitalt förutsatt att skivbolaget har levererat musiken direkt i det formatet och att den inte rippats från en CD.

Har ni någon invändning mot mitt konstaterande?[/quote]

Njae sisådär.. USA pressar kan faktiskt vara bättre än europapressar beroende på vilket bolag osv. Det är en snårig djungel att ta sig igenom..
När jag började gå över till CD skivor i slutet av 80-talet och början av 90-talet läste jag en artikel; tror det var i Hifi & Muisk, att många som ville ha bättre ljud köpte USA pressningar för att de gav bättre ljud generellt sätt och att de amerikanska bolagen använde förstahandstejperna, medan i en del fall så fick de europiska dotterbolagen nöja sig med 2 eller tredje generationen masterband. Annars upplever jag att många UK pressar är bättre än sina europiska systerversioner.. Nåja det hela är en djungel, minns inte nu om det var i den här tråden eller någon annanstans som någon faktiskt kommenterade att US versionen av Dire Strites ljöd betydligt bättre än den europiska..

[PekkaJohansson]

OverviewDSBIA.gif (11.42 KiB) Visad 5788 gånger

Så ni menar alltså att ett specifikt album med en och samma mastring har stora skillnader i ljudkvalite beroende på var CD;n är pressad?

Nej! Skiljer sig utgåvorna påtagligt åt är det så gott som alltid olika mastringar. En och samma master är oftast mer eller mindre identisk mellan olika presserier även om man ibland ser skillnader i tidsangivelser och nivåer (det hävdas ibland att det då är en ny master, men jag talar om identiskt ljudande mastrar). En cd-pressning kan för övrigt absolut vara digitalt identisk med den produktionsmaster den kommer från. Nogräknade musikproducenter kräver att så ska vara fallet.

Skillnaderna mellan "Brothers in arms" är försumbart små och förmodligen omöjliga att höra om vi talar om de olika 80-talsutgåvorna som gjordes i USA, Västtyskland, Frankrike och Sydkorea. Det har diskuterats på forumet - liksom det faktum att den engelska mastern, som användes i Europa från och med matris nummer 7, är identisk med den amerikanska men kanalskiftad! Lägger in en översiktsbild från en jämförelse mellan tysk och amerikansk utgåva ovan så att ni får en uppfattning om hur det ser ut.

USA fick sitt första cd-presseri först 1984. Vissa skivor som tidigare pressats i Europa och Japan mastrades då om med det vanliga tricket med att höja diskanten och medelnivån något för att få ett initialt intryck att det lät "bättre". Det handlade inte alls om samma vansinnesmastringar som görs i dag. En rättvis jämförelse med samma medelnivå ger ändå ofta vid handen att de tidigare skivorna klingar mer dynamiskt och mindre vasst. Det är förstås inte omöjligt att det finns några överföringar som gjordes bättre och från bättre källor men det jag har sett och hört gör att jag som sagt inte springer benen av mig efter USA-pressningar.

Med vänlig hälsning

Pekka, som just nu jämför Sally Oldfields "Easy" på tysk och engelsk cd-pressning från 1986

[goat76]

Gott folk,

Vi måste i diskussionen skilja mellan mastering och pressning! Skiljer sig pressningarna påtagligt åt är det så gott som alltid olika mastringar. En och samma master är oftast mer eller mindre identisk mellan olika presserier även om man ibland ser skillnader i tidsangivelser och nivåer (det hävdas ibland att det då är en ny master, men jag talar om identiskt ljudande mastrar). En cd-pressning kan för övrigt absolut vara digitalt identisk med den produktionsmaster den kommer från. Nogräknade musikproducenter kräver att så ska vara fallet.

Skillnaderna mellan "Brothers in arms" är försumbart små och förmodligen omöjliga att höra om vi talar om de olika 80-talsutgåvorna som gjordes i USA, Västtyskland, Frankrike och Sydkorea. Det har diskuterats på forumet - liksom det faktum att den engelska mastern, som användes i Europa från och med matris nummer 7, är identisk med den amerikanska men kanalskiftad! Lägger in en översiktsbild från en jämförelse mellan tysk och amerikansk utgåva ovan så att ni får en uppfattning om hur det ser ut.

Med vänlig hälsning

Pekka, som just nu jämför Sally Oldfields "Easy" på tysk och engelsk cd-pressning från 1986

Det är ju det jag gör, alltså skiljer mellan mastering och pressning men det verkar inte nightdreamerssky göra när han säger att Nimbus-skivor låter bättre. Han verkar tro att texten på skivan där det står "Mastered by Nimbus" har något med mastering att göra. Den texten betyder bara att CD;n är tillverkad av Nimbus, ingenting annat.

Det är därför jag ställer frågande varför en Nimbus CD skulle låta bättre än andra pressningar?
De pressade väl helt enkelt den mastering-version som skivbolaget skickade till dem oavsett kvalitet.

*Ser att du ändrat texten lite efter min citering, jag var lite långsam.

[PekkaJohansson]

Det är lugnt, jag satt och velade ett tag och la bland annat till bilden och ny text.

Med vänlig hälsning

Pekka

[goat76]

Lustigt, Track02 skiljer sig mer mellan den tyska och den amerikanska pressningen än de andra två låtarna.
USA-pressningen är nivåhöjd men ändå har den högre crest.

Nu när jag tittar noga på din masvis-analys så ser det ut som om den vänstra kanalen är starkare i USA-pressningen än vad den är i den tyska. Kanske ville amerikanerna få upp nivån på gitarren i mixen.

Hör man en skillnad i balansen mellan kanalerna i utgåvorna?

[PekkaJohansson]

Mycket tveksamt. Man måste för övrigt titta på detaljerade analyser av de två versionerna innan man drar slutsatser om eventuella skillnader. Jag kan publicera sådana i kväll så kan vi diskutera vidare.

Med vänlig hälsning

Pekka

[dewpo]

Jag är mycket medveteten om att det är skillnader mellan olika pressar,
Och att det finns människor med ett mycket djuplodande musikintresse,
Som vill kunna jämföra olika utgåvor in i minsta detalj!
Men är människor med dylikt specialintresse många nog för en cd renässans?
Jag tror inte det.

OT: Det finns mindre nogräknande ”forskare” som publicerar hela diskografier på ”nätet”!
Och jag antar att jag tycker att det är okej, Ja så länge man inte nöjeslyssnar alltså utan forskar

[PekkaJohansson]

overview.gif (14.94 KiB) Visad 5594 gånger

animation.gif (181.95 KiB) Visad 5594 gånger

OK, här är en titt på sex olika pressningar av Dire Straits ”Money for nothing” från albumet "Brothers in arms". Vi ser uppifrån och ner två tyska, en fransk, en sydkoreansk och två amerikanska utgåvor.

Den tyska utgåvan med matrisnummer 2 är unik medan den tyska med matrisnummer 22 är identisk med de franska och sydkoreanska utgåvorna. Skillnaderna är högre medel- och toppnivå, ändrad polaritet samt, som tidigare nämnts, att kanalerna har skiftats. Kurvorna i den detaljerade grafen är dock desamma och matris 2 och 22 bör, under förutsättning att D/A-omvandlaren kan hantera fullt utstyrda signaler, låta identiskt.

De två amerikanska skivorna skiljer sig som vi tidigare har konstaterat något från de övriga. De har cirka 0,5 dB högre toppfaktor men uppvisar också aningen högre nivå mellan 2 och 13 kHz i vänster kanal vilket sannolikt förklarar den högre toppfaktorn. En orsak till de marginella skillnaderna i redovisade värden kan vara att den amerikanska mastern, som sannolikt från början är densamma som används för övriga utgåvor, skiljer ett par tiondels sekunder i längd. Talet om USA-pressningen som märkbart bättre verkar under alla omständigheter överdrivet.

"Brothers in arms" är ingen rak överföring från produktionsmastern. Allpassgrafen är krokig, spektrumkurvan motsvarar tydligt det presenshöjda 80-talssound som hörs när man lyssnar och histogrammet är åt indiantälthållet.

Med vänlig hälsning

Pekka

[RogerJoensson]

"Brothers in arms" är ingen rak överföring från produktionsmastern. Allpassgrafen är krokig, spektrumkurvan motsvarar tydligt det presenshöjda 80-talssound som hörs när man lyssnar och histogrammet är åt indiantälthållet.

Hur vet du att det inte är så produktionsmastern ser ut (vad nu produktionsmaster är för något)?

[goat76]

De två amerikanska skivorna skiljer sig som vi tidigare har konstaterat något från de övriga. De har cirka 0,5 dB högre toppfaktor men uppvisar också aningen högre nivå mellan 2 och 13 kHz i vänster kanal vilket sannolikt förklarar den högre toppfaktorn. En orsak till de marginella skillnaderna i redovisade värden kan vara att den amerikanska mastern, som sannolikt från början är densamma som används för övriga utgåvor, skiljer ett par tiondels sekunder i längd. Talet om USA-pressningen som märkbart bättre verkar under alla omständigheter överdrivet.

"Brothers in arms" är ingen rak överföring från produktionsmastern. Allpassgrafen är krokig, spektrumkurvan motsvarar tydligt det presenshöjda 80-talssound som hörs när man lyssnar och histogrammet är åt indiantälthållet.

Med vänlig hälsning

Pekka

Då var det det jag såg i den enkla grafen att den vänstra kanalen är starkare i den amerikanska utgåvan, den kanalen har ett högre crest-värde vilket då påverkar totalvärdet trots att den är nivåhöjd vilket i normala fall borde gett ett lägre värde.
Om man tittar noga mellan den höjda tyska (M2) och den amerikanska (SRC08) så kan man se att den vänstra kanalen är höjd hela vägen ned till omkring 50Hz där den plötsligt dippar under den tyska. Kanske de har använt ett högpass-filter där.

Min personliga syn på denna produktion är att den är grymt tråkig att lyssna på. Överproducerat skit som är så avlägset långt ifrån hur musiken skulle låta om man stod i studion och hört framförandet.
Gitarren är helt ok men låter något platt och är antagligen lite komprimerad, basgitarren är extremt komprimerad och låter väldigt oengagerande och hur basisten än spelar så är det bara en platt ljudmatta. Trummorna är värst, närmickat ala carte utan något som låter som trummor i ett riktigt rum, möjligtvis har de använt en reverb-manick främst på virveln. Varenda slag på virveltrumman låter precis likadant genom hela låten och är därmed hårt komprimerad, baskaggen är lika tråkig som basgitarren. Hur lågt är overhead-mickarna i mixen som annars brukar kunna ge trummorna lite liv, hör knappt något cymballjud?
Jag har som tur inga direkta synpunkter på sången iallafall.

Lyssna och analysera låten länge och noga några varv så inser du att den här typen av produktion är det som gör att så många rockinspelningar låter så trist jämnfört med produktioner inom konstmusiken där en mer dokumenterande inspelningsteknik används.

Det finns ljudtekniker inom rock som föredrar mer dokumenterande inspelningstekniker, men kanske inte så många inom den mainstream-rocken som man får klassa Dire Straits till.
Ta min guru inom studiovärlden som exempel, Steve Albini. Lyssna på låten Rub Til It Bleeds från skivan Rid Of Me med PJ Harvey som exempel. Den är mer lik en inspelning inom konstmusiken där det är minimalt producerat och mer en dokumentation av musiken. Det naturliga ljudet har fått ta plats, det låter spretigt, äkta och på sina ställen lite fult och vasst som det gör på riktigt.
Trummorna har ett rumsljud som ger ett djup i ljudbilden, gitarren låter naturlig utan komprimering, basgitarren är lite låg i mixen men den låter mindre komprimerad och har mer liv. Sången är rå och äkta.
Jag föredrar helt klart denna typ av produktion men den gör sig antagligen inte lättlyssnad på radion i en bullrig miljö.

Det var min syn på det hela.

[Morello]

Här har vi Money for nothing från MFSL-utgåvan. Den låter inte lika hissad i det nedre diskantregistret

[Bill50x]

För mig är den stora frågan, varför lägger skivbolagen ner resurser på att förändra och mastra om skivor med så liten skillnad att folk knappast hör dem? Hur många "Pekka" finns det som lägger ner så mycket möda på att hitta de bästa utgåvorna? Det kan inte vara värt jobbet helt enkelt.

Kan det vara så att många skillnader mellan utgåvorna är något som händer när man kopierar/konverterar filer mellan olika format?

/ B

[Morello]

Brothers in arms mastrades av två olika herrar för den europeiska respektive den amerikanska utgåvan.

[Bill50x]

Brothers in arms mastrades av två olika herrar för den europeiska respektive den amerikanska utgåvan.

Varför det? Det är väl bara dubbelt så dyrt med dubbla uppsättningen mastrare? Tror man att vi gillar olika ljud i US och EU, eller?

/ B

[Morello]

Brothers in arms mastrades av två olika herrar för den europeiska respektive den amerikanska utgåvan.

Varför det?
/ B

Hur skall jag kunna svara på det?

[PekkaJohansson]

Ja, nu valdes detta exempel för att motbevisa påståendet att det skulle vara stora skillnader mellan USA- och Europa-utgåvorna. Sådana finns däremot för ett antal andra plattor. De är tillräckligt ofta förekommande för att de ska vara värda att leta reda på. Dire Straits är en megagrupp på stort bolag och där är skillnader mindre vanliga. Håller för övrigt med om att BIA inte är särskilt kul musikaliskt eller ljudkvalitetsmässigt.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Bill50x]

Ja, nu valdes detta exempel för att motbevisa påståendet att det skulle vara stora skillnader mellan USA- och Europa-utgåvorna. Sådana finns däremot för ett antal andra plattor. De är tillräckligt ofta förekommande för att de ska vara värda att leta reda på. Dire Straits är en megagrupp på stort bolag och där är skillnader mindre vanliga. Håller för övrigt med om att BIA inte är särskilt kul musikaliskt eller ljudkvalitetsmässigt.

Brothers In Arms köpte jag direkt när den kom. Lyssnade - och sedan tog det säkert 5 år innan jag lyssnade igen. Nu har jag vant mig med "digitalt ljud" och det händer att jag lyssnar då och då.

Nu låter inte BIA som den gör beroende på den digitala tekniken utan troligen på att man absolut vill visa något annorlunda när man ville presentera den nya digitala tekniken. Men den låter riktigt steril och kantig. Hur en musiker som Mark Knopfler har kunnat ställa sig bakom en sådan produktion är obegripligt. Det räcker med att lyssna på de skivor som kom före för att förstå vad jag menar...

/ B

[Morello]

Brothers ina arms har ett typiskt 1980-talsljud, dvs ett hissat nedre diskantregister.

Lyssna på MFSL-utgåvan, som är klart annorlunda.

[Bill50x]

Brothers ina arms har ett typiskt 1980-talsljud, dvs ett hissat nedre diskantregister.

Lyssna på MFSL-utgåvan, som är klart annorlunda.

Det är just den utgåvan jag har sparat som den mest välljudande...

/ B

[Morello]

Jag förstår dock inte varför du pratar om "digitalt ljud" med risk att ge myten nytt bränsle - EQ-ingreppet är garanterat gjort medelst en analog, parametrisk EQ!

[Max_Headroom]

Jag förstår inte att folk klagar på Brothers in Arms. Jag tycker den låter utmärkt. Ni som klagar måste ha dåliga stereos. Släng, köp nytt.

Från Sound on Sound, https://www.soundonsound.com/people/cla ... ey-nothing:

Dire Straits were early adopters of digital recording, thanks to Mark Knopfler's constant striving for better sound quality. "Thanks to Mark, that album [Brothers In Arms] was among the first to be recorded on a Sony 24-track digital tape machine," explains Neil Dorfsman. "One of the things that I totally respected about him was his interest in technology as a means of improving his music. He was always willing to spend on high-quality equipment, and I actually remember the night he made the decision to try digital.

"We were working on Love Over Gold at the Power Station, and we spent a really long time getting the piano sound for a song called 'Private Investigations'. We were so impressed with the result that we played it back several times for people to hear, but every time we played it back the sound lost something. I can recall the expression on Mark's face: dismay and a look of 'We've got to do something about this. The sound is going to wear out.' It was at that point the lightbulb went on in his head and in my head that we had to work in another way, and digital seemed to be the answer."

But was it the answer? After all, the sound of those early 16-bit digital machines was nothing compared to that of the current generation, and neither was the reliability. "I did Bob Dylan's Infidels record [1983] on [an early digital] machine, and it was a nightmare," Dorfsman confirms. "You couldn't edit, you couldn't really do anything. All you could do was record, and sometimes not even that. The converters would fail, error correction would be audible and things were generally weird. However, the Sony 24-track that we used for the entire Brothers In Arms album was a different story. I loved it from the very beginning, I thought it was great.

"I'd never liked the way analogue tape changed the sound — I was always disappointed with what was played back right after recording. I didn't like the way it changed the bottom end and softened things. A lot of people do like that, but I never did. And when people asked me, after Brothers In Arms came out, whether I'd changed my miking technique or style of recording to accommodate digital, I told them I'd done exactly the same things that I'd done with analogue, but without having to worry about adding extra top end because it would degenerate."

[Bill50x]

Jag förstår inte att folk klagar på Brothers in Arms. Jag tycker den låter utmärkt. Ni som klagar måste ha dåliga stereos. Släng, köp nytt.

Från Sound on Sound, https://www.soundonsound.com/people/cla ... ey-nothing:

....

BIA är inspelad med väldigt direkt ljud. Jag har en vinyl från flera år tidigare som låter likadant, tyvärr har jag glömt namnet på den artisten. Dvs, det finns ingen rumsinformation, ingen tänkt lokal. Och det är kanske det som gör skivan så trist. Det händer liksom ingenting. Men för den som är uppvuxen med stelbenta dagens inspelningar så kanske BIA är välljudande, vad vet jag. Men någon återgivning av en musikalisk händelse är den inte. Vilket ju framför allt de tidigare Dire Straits är, tillika med tex Mark Knopflers senare skivor, de låter alldeles utmärkt.

/ B

[Morello]

Knopflers skivor efter cirka 1990 lider av samma loudness war som resterande populärmusik - jag har nästan allt Knopfler har gjort då jag gillar hans musik, men riktigt bra låter det aldrig. Kanske tillhör Dire's debutalbum och te.x låten "Sultaner av sväng" bland det bästa ur ett ljudtekniskt perspektiv.

Sanslöst bra låt för övrigt; den för tankarna tillbaka till gymnasietiden, fester och whisky.

Den låter om jag minns rätt något ljusare på samlingsskivan "money for nothing" jämfört med originalutgåvan på CD. Jag har debutskivan i 4-5 olika exemplar - CD som LP.

[Conan]

Brothers in arms mastrades av två olika herrar för den europeiska respektive den amerikanska utgåvan.

Varför det?
/ B

Hur skall jag kunna svara på det?

Svaret är säkert lika som för frågan: "Varför säljs det guldpläterade hifi-säkringar att sätta i proppskåpet?"; Allting går att sälja med mördande reklam -- kom å köp konserverad gröt! Mastringsfolket lyckas väl sälja in sin "produkt" och varför man inte kan leva utan den. Dom som sitter på pengarna på skivbolaget har sen inte tillräckligt med argument & kunskap för att skjuta argumeten i sank.

Jag förstår inte att folk klagar på Brothers in Arms. Jag tycker den låter utmärkt. Ni som klagar måste ha dåliga stereos. Släng, köp nytt.

Lite sådär kanske. Har man ett ljud som ligger åt det "hifi-mässigt" hårda i ett kallt och sparsamt möblerat vardagsrum, så kan det nog bli lite för mycket med den skivan. Jag tycker också BIA låter utmärkt.

[goat76]

Varför det?
/ B

Hur skall jag kunna svara på det?

Svaret är säkert lika som för frågan: "Varför säljs det guldpläterade hifi-säkringar att sätta i proppskåpet?"; Allting går att sälja med mördande reklam -- kom å köp konserverad gröt! Mastringsfolket lyckas väl sälja in sin "produkt" och varför man inte kan leva utan den. Dom som sitter på pengarna på skivbolaget har sen inte tillräckligt med argument & kunskap för att skjuta argumeten i sank.

Jag förstår inte att folk klagar på Brothers in Arms. Jag tycker den låter utmärkt. Ni som klagar måste ha dåliga stereos. Släng, köp nytt.

Lite sådär kanske. Har man ett ljud som ligger åt det "hifi-mässigt" hårda i ett kallt och sparsamt möblerat vardagsrum, så kan det nog bli lite för mycket med den skivan. Jag tycker också BIA låter utmärkt.

För mycket??? Den saknar snarare saker som t ex. ett trovärdigt rumsljud, möjligtvis låter den mer intressant i ett livligt omöblerat rum.

Sultan-skivan låter däremot bra tycker jag.

[dewpo]

Inspirerad av alla här som tror på en CD renässans så köpte jag igår en liten billig extern DVD-läsare till Datorn.
Jag tänkte digitalisera de CD jag äger och kanske köpa lite nytt begagnat

Glad i hågen så laddade jag ner EAC för att "rippa" mina skivor.
Efter lite krångel fick jag enheten kalibrerad så den skulle läsa korrekt.
Sen satte jag i första skivan som skulle arkiveras,

Då kom chocken, Läsaren mäktade med 1,4 gångers inläsnings hastighet
Efteråt har jag provat lite olika skivor och som högst har jag varit uppe i 6 gångers fart,
Snittet verkar hamna runt 3.

I 20 års tid sen jag köpte en Plextor läsare har jag varit van med inläsningstider på 3-4 minuter för en CD!
Nu är jag tillbaka på 20-30 minuter

Att datorläsarna för optiska skivor inte längre stödjer CD-arkivering på ett tillfredsställande sätt,
Nog måste det indikera CD-formatets snara död?

CD-DA Underverket!

CDA.jpg (258.05 KiB) Visad 4808 gånger