paa skrev:JM skrev:Återigen en ingenjör (teoretisk fysik) som hittar intressanta fynd i neurofysiologin och jämför med mätdata den tekniska dimensionen.
Softky menar något tillspetsat att då hjärnan har en tidsupplösning i viss kontext är 10 gånger bättre än CDns förklarar detta varför Neil Young anser att CDn är perceptionsmässigt ett sämre ljudmedium än LPn.
Detta är som jag ser ett typiskt fall där en ingenjör tar mätdata inom neurofysiologin och jämför med mätdata i fysikaliska dimensionen och dras slutsatser i den psykologiska dimensionen utan förståelse av olika mätdatas värde och kontextens betydelse.
https://www.fairobserver.com/more/scien ... tky-39078/https://www.fairobserver.com/author/william-softky/https://www.audiosciencereview.com/foru ... midt.9511/Min erfarenhet är att psykoakustiken är full av liknande logiska feltänk sekundära till problem med datatyp och kontext.
I min värld är psykoakustiken en tragisk parantes inom vetenskapen där det finns många felaktigheter att korrigera.
Eller vad tycker ni.
JM
Inläggen i din nedersta länk är ju minst sagt kritiska till Neil Young och William Softky, betydligt mer än inläggen hittills i denna tråden.
Men att säga att detta dömer psykoakustiken till döden är nog att dra det alltför långt. Psykoakustik är svårt, men även den gamla vanliga akustiken är svår, vilket vi kan se i alla nya konsertsalar som byggs med ny simuleringsteknik och med ambitionen att bli fantastiska, men som sedan måste byggas om för att bli användbara, och som inte kommer nära t.ex det berömda Musikverein i Wien som byggdes 1870. Att någon misslyckas fatalt betyder inte att hela vetenskapen är pseudovetenskap.
Nästan all "psykoakustisk" forskning publiceras av ingenjörer. Floyd Toole är den ingenjör som enligt min uppfattning har oftast, men inte alltid, koll på relevanta variabler. Efter att i 40 år stort sätt dagligen i min profession ägnat åt ffa hjärnans medicinska utmaningar har jag flera gånger tvingats inse att gamla sanningar inte håller. Utvecklingen har gått från enkla övergripande sanningar till allt mer komplexa teorier vilka är mer ansatser till hur det möjligen förhåller sig. Antalet variabler ökar konstant och likaså möjliga kombinationer.
Neuropsykologiska förklaringsmodellen har varit mer robust. Gamla sanningar håller oftast.
Mina gamla KTH fysik/akustik kunskaper från 1970-talet har uppgraderat en hel del tack vare faktiskt.io, internet och någon hyllmeter böcker men har en betydande förbättringspotential.
Neuromedicinen har reviderats i grunden flera gånger. Nu är det dags att ersätta sk psykoakustiken med något som bättre beskriver hur vi hör i rummet.
Tyvärr är jag allt mer övertygad att den sk psykoakustiken är för mycket styrd av fysikaliska dimensionen.
Håller på med en sammanställning utifrån drygt 2000 originalartiklar hur vi egentligen hör i rummet. I min variant hur vi hör i rummet är fysiken mer relaterad till neuromedicinen och neuropsykologin. Behöver lite hjälp på
fysiksidan. Någon frivillig som bollplank.
Håller med dig PA. Hur vi hör i rummet är komplicerat men en trevlig utmaning.
JM
Neuroscientist. Emotional Beauty is in the Ear of the Listener. "Kill your darlings" => scientific evolution.
