Goldfinger skrev:För mig är analog upplösning det jag upplever när jag minskar olika typer av distorsioner såsom reflekterad ljud, efterklang, tonkurvefel, resonanser, brusgolv, för att nämna några .
Framförallt blir det lättare att följa musikens variationer på micronivå, (det som ligger i bakgrunden på inspelningen).
En detaljrik återgivning är inget jag vill ha, åtminstone inte i den bemärkelsen som många talar om den, alltså på macronivå, det bedömer jag ofta handlar om linjär distorsion.
En bra reproduktion är ju den som i väldigt liten grad märks och är svår att sätta fingret på.
Jag stämmer in i xeizos upplevelse gällande olika högtalare som ger lyssnaren likvärdigt informationsutbyte men med tonkurvor som tydligt skiljer sig, har hjärnan lätt att uppfatta det som sker är det tonala sekundärt, ungefär som att vi alla har unika stämband, men reagerar gör vi först när någon pratar otydligt.
Det är säkert så att de artefakter du listar påverkar hur vi upplever återgiven musik och fler med dom och precis som du är inne på är det (skulle jag t.o.m. med få undantag) sällan som vad vi direkt uppfattar som ”tydligare” återgivning faktiskt också är tydligare. Det är förvisso en övningsfråga, men många tycks initialt uppfatta en lite skruvad frekvenskurva med väl placerad distorsion som tydligare än om dessa artefakter inte är närvarande. F.f.a. tycks denna reaktion framkallas då personen i fråga ställs inför lyssningstestscenariot. ”Hur låter den där apparaten?” Om frågan istället gäller ”Hur bra spelar musikerna på den här inspelningen?” så är det svårare att kollra bort samma person. Vilken inställning man har och hur man lyssnar påverkar vad man upplever.
Jag tror det är på ett liknande sätt när det gäller vad man/vi reagerar på. Om vi inte uppfattar det som viktigt att kategorisera så gör vi det med mindre precision, dåligt - ok - bra. Om vi däremot är engagerade i vad vi lyssnar på så kan vi öka precisionen och kategorisera med mycket finare steg och beroende på skicklighet och erfarenhet med mycket hög precision. Om vi har förmåga att klassificera helt steglöst (analogt) vet jag inte, men jag tror (OBS! ren spekulation) våra sinnen har ändlig upplösning eller förmåga att klassificera. Jag tor (åter - spekulerar) vår upplevelse inte heller är tidskontinuerlig, men att vi kan anpassa respons och och mental ”samplingstakt” till vår omvärld ungefär som en dator svarar på interrupt och att medvetandet per defintion är synkronisterat med vår upplevelse så uppfattar vi ändå vår i maskinell mening relativt låga samplingstakt ändå som en tidskontinuerlig representation av vad som sker i vär närhet. Man kan dock lätt peka på att vi i mycket hög grad och för de flesta fenomen lever i en lågpassfilterad upplevelsevärld. Alla våra receptorer för ljud, ljus, mekanisk och termisk stimuli filtrerar omvärlden till vår upplevelsebandbredd.
Fortsatt spekulation:
Upplevelsebandbredden tycks dock inte vara begränsad p.s.s. som vi definierar t.ex. Nyquist-bandbredd och spektrum utan hörseln tycks ha någon form av korrelationsreceptorer ”filter” med tillhörande amplituddetektor och dessa tycks samplas med en till tillstimulit delvis anpassad tid. Vi har m.a.o. en ändlig upplösning i tid, men kan synkronisera upplevelsen till den påförda informationen och därmed detektera mycket små avvikelser relativt avsedd ”timing”.
Om det är så förefaller inte heller det råda någon paradox kring det Peter ovan hänvisar till som våra mänsliga A/D-omvandlingsprocesser. Våra sinnen kan mycket väl agera kvantiserat i både nivå och tid, men genom att kunna anpassa vår samplingsfrekvens till den mottagna/uppfattade informationen så kan vi ändå uppfatta mycket små avvikelser från något vi predikterar, baserat på vad vi upplevt. T.ex. förefaller inte vår tidsuppfattning inte vara kopplad till den bandbredd varmed vår hörsel är begränsad på det sätt som Nyquist stipulerar.