Jag har orerat förr om att det fordras dels en avsändare, dels en mottagare, för att en ljudförnimmelse skall uppstå.
Just nu har jag ett blodsockerfall och det låter lite allmänt jobbigt om musiken. Lite gällt, lite smågrötigt, liksom. Inte alls så där realistiskt som konsertmusiken kan låta.
Jag har ju inte ändrat något alls i avsändaren dvs apparatur eller rum.
Det enda som är "ändrat" är i mig själv som mottagare och lyssnare.
Det är såklart inga nya upptäckter detta, men i teknik- och apparatintressets värld så har nog diskussionen och tankarna om kvaliteten hos mottagaren en ganska, nej, väldigt undanskymd plats.
Det får mig hursomhelst att fundera över detta med lyssnarens och hörselsinnets processande för att det överhuvudtaget skall gå att föreställa sig den där stora orkestern bortom högtalarna. Funkar den processen halvdassigt, så låter det också halvdassigt.
Vi får nog acceptera att det ljud som kommer ur även den bästa av anläggningar och det bästa av rum, ändå är väldigt långt från verklighetens ljud.
Det krävs "fantasi" eller processande/bearbetande av det som högtalarna spottar ur sig för att det skall bli ordning på det hela.
Hm, den som är jättebra på att processa ljudet från högtalare och rum kanske tycker att det låter riktigt bra, men den som har en dålig processor kanske har svårare att få till den avsedda illusionen?
