Mer från ljudfilosofiska hörnet:
Det verkar finnas något slag gräns. Förvisso diffus, men dock.
En ljudkvalitetsgräns, under vilken det är ganska lätt att ta till sig själva musikspeleriet. Kommer man över den där gränsen, så börjar kvalitetsnivån i sig själv få uppmärksamhet.
Jag brukar aldrig störas av ljudkvaliteten från en pytteliten portabel FM-radio eller TVn. Det betyder inte att jag tycker att det låter bra, snarare tycker jag att det låter illa, men jag störs inte av det dåliga, eftersom det är under den där gränsen, inne det där häradet där jag inte tänker på hur det låter.
Jag är en sådan där trist och o-hurtig typ som menar att man inte alls kan fokusera speciellt bra på flera saker samtidigt. Jag har ingen lust att ha många bollar i luften. (Jag ser hellre till att bollarna ligger still någonstans.)
Om jag verkligen vill lyssna på musik så vill jag verkligen inte lyssna på hur anläggningen beter sig. Eller snarare så vill jag inte distraheras av hur den beter sig. Detta oavsett om den beter sig imponerande bra eller irriterande illa.
Apropå gränsen som jag yrar om: Jag kom just på att det kanske kan finnas en gräns till. En gräns över vilken det åter blir så att jag slutar tänka på hur det låter.
Alltså finns det tre intervall:
1 Såpass illaljudande att det bara är att strunta i själva oväsendet och ägna sig åt pianistens spel eller nyhetsuppläsarens babbel om klimatkrisen. (Fast då brukar jag stänga av.)
2 Såpass bra-ljudande att det överhuvudtaget går att reflektera över vad som är bra och vad som är dåligt i ljudet. Nu blir jag splittrad i mitt fokus och börjar jonglera med diverse tankar samtidigt. Ljudet är tillräckligt bra för att det skall gå att förnimma en realism. Men det krävs att hjärnans processande hjälper till ganska mycket.
3 Såpass bra-ljudande att det inte finns några distraherande egenheter i ljudet. Inget som hjärnan måste hjälpa till med att processa speciellt mycket i syfte att få en realism-illusion. Det enda som distraherar är att pianisten spelar falskt...
