Vill man, och det vill jag, så kanske man kan se fenomenet ur ett rent hifi-utvecklings-perspektiv. Dvs hur påverkar det ens ljudkvalitet och ens möjligheter till ljudkvalitet.
Bakgrund:
En hel del människor - jag gissar att det främst gäller killar - verkar ha ett behov av att "knyta an" till vissa saker. Det kan vara ett visst bilmärke, ett idrottslag, ett varumärke, en tillverkare av något, en konstruktionsprincip i något sammanhang, en metod att göra en viss sak på, en idol att se upp till och sådant.
Inom den lilla och - ur ett vitt perspektiv - kanske lite obskyra genren hifi-intresse, så förekommer det ganska friskt. Eller om det snarare är lite små-sjukt ibland.
Jag får intrycket av att det i varierande grad handlar om något slags trygghetsbehov. Det finns ett grundläggande behov av att "ha några pålar att förtöja sig vid".
Min enkla fråga, som nog inte har ett lika enkelt svar, lyder kort och gott:
Varför då? Egentligen alltså.
Ty, vad kan det - med lite otur - innebära?
Kan det innebära att ens övertygelse om att Moskvitch gör riktigt bra bilar får entusiasten att missa att de egentligen är riktigt usla och att det utanför de inbillat trygga skygglapparna finns bilar som är bra på riktigt?
Kan det innebära att ens övertygelse - oavsett vad den grundar sig på - gör att man missar att lyssna på en högtalare som man skulle uppleva som riktigt bra?
Jag brukar både roas och samtidigt medlida lite när jag ser hifi-intresserade snubbar som blir förnärmade av att någon menar att ett hifi-märke inte är speciellt bra.
De förnärmade kanske aldrig skulle erkänna sin förnärmning, men den kan ju vara ganska sannolik likafullt.
På ett mer tekniskt plan kan det såklart även handla om att någon starkt ifrågasätter exempelvis dipol-principen eller rörförstärkare.
Eller någon "hokus-pokus-låda" som inte borde ge den effekt som någon påstår.
Varför bli upprörd? Ja, jag försöker ge mig på en förklaring här ovan. Men, varför inte istället ta "angreppen" med ro? Det är ju bara en apparat. Eller en bil. Eller ett fotbollslag.
Varför vill man inte vara en FRI människa, öppen för nya intryck och oberoende av "angrepp"?
Jag tycker att det känns som en väldigt lockande strävan. Både med tanke på vad det kan innebära när det gäller att upptäcka nya saker och när det gäller det egna välbefinnandet och självkänslan.
Jag har försökt öva lite på det där. Jag blir inte arg, kränkt eller ledsen av att få läsa att "hokus-pokus-lådan" påstås innehålla ormolja.
Möjligen skulle jag bli arg på mig själv om jag inser att jag investerat massor av pengar under årens lopp i något som inte var särskilt bra. Men att ha någon slags känslomässig, stum förbindelse mellan något yttre och sig själv verkar bara dumt. Vare sig det gäller politik, ett hifi-märke eller ett fotbollslag.
Ett fokus på att ha rätt (ett socialiserande fokus) kan ta resurser från ett fokus på vad som är rätt (ett betydligt ädlare fokus).
Ett fascinerande ämne är det.
