music4ever skrev:Nu springer jag inte på symfonier var och varannan vecka men de gånger jag gått så har musiken till stor del varit fysisk. Detta får man inte i hemmet med högtalare med klen basåtergivning och/eller med väldigt låg ljudnivå.
Nej, jag tror inte heller att man får det, rent mätmässigt, dvs om man endast analyserar vad som levereras till höronen.
Samtidigt tror jag inte att ens en aldrig så god anläggning levererar något som ens kan kallas en hyfsad kopia av verkligheten.
Fast nu blir det komplicerat, ty vad innebär "hyfsad"?..
Eftersom jag resonemangsmässigt kör fast där, så blir det meningslöst för mig att fortsätta att lägga mer räls just där...
Igår kväll lät den Richard Strauss-musik jag njöt av i förrgår liksom tjock och inte alls sådär öppen och realistisk. Även lite "skrikig" faktiskt. Jag svalde och svalde för att åtgärda en förmodad tryck-obalans i höronen. Det hjälpte inte.
Jag tappade intresset för musiken och började fundera på om anläggningen var så himla bra egentligen...
Jag kan emellertid tänka mig att felet fanns någonstans efter ytterhörat snarare än före det. Jag som lyssnare är en avgörande och för pryl- och teknikfokuserade bortglömd del av alltsammans.
Vi optimerer apparatur och rum, grov- och finjusterar in absurdum.
Men, hur mycket försöker vi optimera signalkedjan efter ytterhörat egentligen?
Ut ett vidare perspektiv kan jag tänka mig att vi inte gör det utifrån en grundhållning att - är något fel, så beror det på saker runt omkring mig.
Inte på mig själv.