...verkar det som.
Det kanske kan vara svårt att föreställa sig vad jag menar med klart och högupplöst ljud. Men förmodligen inte särskilt svårt att förstå innebörden i begreppet "lyssningströtthet".
Jag har under ett antal år funderat på varför man blir lyssningstrött.
En av tankarna jag haft är att lyssningströtthet kan hänga samman med det faktum att ljudet som når trumhinnorna inte på särskilt långa vägar är speciellt fulländat.
Det vill säga, den musik som fonogram, anläggning och rum sänder till mina höron, har mer eller mindre grava brister avseende detaljeringsgraden. Det jag hör måste då processas av mitt hörselsinne för att det skall bli värt att lyssna på. Den processen är nog förvisso automatisk, men kräver en viss ansträngning. Ansträngningen frestar på. Det går åt mycket energi för att hålla igång processorn. Framgår inte lokalklangen, de riktigt små detaljljuden från instrumenten, tredimensionaliteten med mera på ett tillräckligt tydligt och påtagligt sätt, så måste jag accentuera dessa saker inne i skallen. Det frestar på att arbeta med det - SAMTIDIGT som jag skall ägna mig åt att ta till mig själva musiken. Melodin, instrumenten, stämningen...
Efter ett tag så blir jag lyssningstrött.
Med allt större grad av klarhet i återgivningen så har påfrestningen minskat och jag kan fokusera mer på musiken - och mindre på ljudet.
Eller snarare: Fokusera allt mindre på att processa bristerna i ljudet. Ljudet som når mina höron är mer komplett och färdigt redan vid leveransen!
Lyssningströttheten uteblir. Eller snarare så avtar den.
