
FBK skrev:music4ever skrev:Inom pop och rock så verkar det nästan vara omöjligt med album som har riktigt hög ljudkvalité samtidigt som de är roliga att lyssna på. Personligen så är mina "krav" lägre, dvs hellre någon som är bra/kul musik som går att spela hyfsat starkt utan att det låter allt för illa.
Tycker jag också. Det här med att leta musik som låter bra och inte njuta av annat än det som låter bra ser jag som konstigt. Därför avskyr jag mässor. Många utställare vågar inte spela sådant som inte låter riktigt bra därför att det visar hur högtalaren klarar olika sorters musik och de vill de inte utan det blir Jazz
Det kan ju handla om feghet från säljsidans sida. Det kan handla om många olika saker.
Det kan handla om ett väl begränsat musikintresse.

Jag menar: Att någon säger att han är väldigt musikintresserad behöver väl (för fan) inte betyda att han är musikintresserad.
Man kan ju säga precis vad som helst.

Vissa saker blir det liksom "rätt" att säga. Andra saker blir det liksom "fel" att säga. Sådant utvecklar sig i alla möjliga sammanhang. Man (kanske tror att man) ska säga att man är genuint musikintresserad, gärna en såndär musikalisk vegan.
Nä, musikalisk allätare ska det kanske vara.
Helst ett musikaliskt ROVDJUR kanske? En sådan som utan pardon - ens mot sig själv - med berått våld, vrider upp Schönbergs pianokonsert till öronbedövande nivåer och säger sig digga loss som bara järnet!
Man kanske verkligen diggar loss av bara järnet. Eller så vill man kunna digga loss av bara järnet till det där, utan att lyckas. Eller så kanske man bara säger det. Eller så var exemplet bara fånigt...
Vi säger det.
Men om vi lugnar ner det hela lite nu och åter reflekterar över skillnaden mellan säga och vara. Eller kanske snarare skillnaden mellan säga och tänka:
Jag kan ju som sagt säga precis vad som helst om mig, utan att det behöver ha någon större korrelation med sanningen om mig, där inne i mig.
Och övar jag flitigt, så minskar risken säkert att jag försäger mig om det jag brukar säga om mig.
Jag kan ju dessutom tro själv, på det jag säger om mig.
Om det är "rätt" att vara en riktigt genuint musikälskande människa i hifikretsarna, ja då ligger det kanske väldigt nära tillhands att säga att man är just det.
Och eftersom man kanske - utöver denna inför andra signalerade självframställan - även vill vara en riktigt genuint musikälskande människa, eftersom det är det man (tror att man) förväntas vara. Jag då börjar man säkert tycka att man är det också.
Ovanstående har såklart ingen som helst bevisambition i att ingen, eller ens bara några få, hifisnubbar skulle vara genuint musikintresserade. De flesta - eller allihop - kanske är just genuint musikintresserade. (Begreppet är ju dessutom hyfsat fritt för individuell definition...)
Så, ingen behöver ju betrakta sig som påhoppad nu. (Vad det nu skulle vara bra för...)
Jag har själv varit ett - kanske extremt ovanligt? - exempel på en hifi-/apparat-/teknik-/konsumtionsintresserad snubbe, som tyckte att det var "sådär bara liksom halvroligt" att sitta och lyssna på musik.
Jag var väldigt upptagen av hur det lät, och spelade därför lite vad sjutton som helst som renderade i ett låtande som jag imponerades av.
Eller som jag ville bli imponerad av, fast jag inte blev det.
Ibland spelade jag därför vissa spår för att jag frustrerades av att vissa ljud på dessa spår INTE lät så imponerande som jag ville att de skulle göra.
Det blev inte det önskade "ka-doff-doff-doff-stampet i parketten" som jag ville att det skulle bli i den där passagen i den där - egentligen ganska trista - låten som jag spelade om och om igen. Förvisso med lite rattande på och flyttande av subban som förväntades göra underverk med det jag ville imponeras av.