Extremt tamt jämfört med verkligheten

[rajapruk]

Som jag påpeka igen, om dist är bara det viktiga så är det bara att ha en massa element med låg dist. Men som jag också påpeka så "handlar om en balans mellan olika krav, möjligheter och lösningar."

Distorsion är inte den allra viktigaste parametern, men väl den tredje viktigaste (ordningen är 1) frekvensgång on-axis, 2) spridning, 3) distorsion). Element med THD < 0,05 % för 90 dB, 1 m, frifält, f > 200 Hz är definitivt inte enkla att konstruera, så du lär få väldigt svårt att hitta de lågdistorderande enheter som du skriver om.

Vissa högtalare gör avkall på frekvensgång on-axis för att få en totalt bättre frekvensgång off-axis. Fel enligt ovan då?
Jag själv tex har ekvaliserat ”listening-window” per element rakt. Medelvärde av mätningar 0-40 grader off axis. Hade varit bättre att ekvalisera on-axis rakt? Till saken hör att mina waveguides inte är perfekt ”constant-directivity”, finns liten höjning vid 6KHz off-axis. Ska jag skita i att kompensera ner det då och prioritera rak onaxis?

[petersteindl]

Som jag påpeka igen, om dist är bara det viktiga så är det bara att ha en massa element med låg dist. Men som jag också påpeka så "handlar om en balans mellan olika krav, möjligheter och lösningar."

Distorsion är inte den allra viktigaste parametern, men väl den tredje viktigaste (ordningen är 1) frekvensgång on-axis, 2) spridning, 3) distorsion). Element med THD < 0,05 % för 90 dB, 1 m, frifält, f > 200 Hz är definitivt inte enkla att konstruera, så du lär få väldigt svårt att hitta de lågdistorderande enheter som du skriver om.

Vissa högtalare gör avkall på frekvensgång on-axis för att få en totalt bättre frekvensgång off-axis. Fel enligt ovan då?
Jag själv tex har ekvaliserat ”listening-window” rakt. Medelvärde av mätningar 0-40 grader off axis. Hade varit bättre att ekvalisera on-axis rakt? Till saken hör att mina waveguides inte är perfekt ”constant-directivity”, finns liten höjning vid 6KHz off-axis. Ska jag skita i att kompensera ner det då och prioritera rak onaxis?

Det används i detta sammanhang ordet On-axis. För klarhets skull undrar jag om ni med On-axis menar riktningen för direktljudet? Om man exempelvis vinklar en högtalare så On-axis har vinkeln 135 grader från direktljudets vinkel till lyssnaren, är det fortfarande On-axis som är den viktigaste vinkeln? Eller är det direktljudets vinkel som är den viktigaste d v s i detta fall 135 grader Off-axis?

Mvh
Peter

[rajapruk]

Jag menade 0-gradersriktningen från högtalaren, och I-or menade nog direktljudets riktning/vinkel mot lyssnaren, gissar jag.

[I-or]

Så hur nås < 0,01 % THD i perceptuellt viktiga områden?
Vilka alternativ finns idag till stål?
Är det värt att försöka nå dit?
Var sätter du undre gränsen för hörbar THD?
Var har du gränserna för tillräckligt låg THD för kritisk hifi-lyssning?

JM

Faktum är att absoluta gränser för hörbarhet av distorsion med musiksignaler fortfarande är ett huvudsakligen outforskat område. Det finns dock mycket som talar för att vi kan höra IMD-komponenter nästan ned till hörseltröskeln med gles musik vid medelhöga ljudtrycksnivåer i ett tyst rum. Här är en rapport, vilken helt i linje med detta, visar att hörbarheten med musiksignaler kan vara ungefär lika stor som för sinussignaler vid låga frekvenser, där distorsionströskeln i och för sig ligger betydligt högre än vid högre frekvenser (i rapporten ca 1,5 % THD): https://www.researchgate.net/publication/229037482_Perception_and_physical_behavior_of_loud-speaker_nonlinearities_at_bass_frequencies_in_closed_vs_reflex_enclosures.

Med stökig musik och vid högre ljudtrycksnivåer blir dock utfallet ett annat via mer signal- och hörselberoende maskering, vilket sänker distorsionskänsligheten.

[petersteindl]

Jag menade 0-gradersriktningen från högtalaren, och I-or menade nog direktljudets riktning/vinkel mot lyssnaren, gissar jag.

Det är därför jag är så noga med skillnaden. Vad är On-axis på Carlssonhögtalare eller på Bremens högtalare eller på Beveridge eller på Klipschorn?

Mvh
Peter

[I-or]

Axeln är i det här fallet den som sammanfaller med direktljudets riktning. Jag skulle i normalfallet försöka att hålla frekvensgången här så pass konstant som möjligt, men det kan även vara så att man får göra vissa avsteg från detta när reflektionsmönstren uppträder på ett mindre optimalt sätt. Detta blir alltså delvis beroende på uppställning och rumsegenskaper.

[rajapruk]

Så en teoretisk högtalare som beter sig som perfekt pulserande sfär skulle låta ”simmig” pga att mixningen i studio gjorts med med ”normal” högtalare med stigande direktivitet uppåt i frekvens?

Då är det också så att man bör eftersträva studiolik uppsättning och akustik i övrigt för att man då får samma förhållanden som vid mixningen? Lyssna i närfält med studiomonitorer i en ”reflektionsfri zon” är bäst?

(Edit: kanske ställde denna fråga i fel tråd?!)

[jonasp]

Jag menade 0-gradersriktningen från högtalaren, och I-or menade nog direktljudets riktning/vinkel mot lyssnaren, gissar jag.

Det är därför jag är så noga med skillnaden. Vad är On-axis på Carlssonhögtalare eller på Bremens högtalare eller på Beveridge eller på Klipschorn?

Mvh
Peter

Det är som du skriver en mycket viktig distinktion!

Nu kommer jag ju inte att recensera ett bremenägg. Men om jag hade gjort det hade jag ringt dig och frågat innan jag mätte!

Tror t ex att testet av Larsen 8 i Stereophile är missvisande av detta skäl.

[petersteindl]

Så en teoretisk högtalare som beter sig som perfekt pulserande sfär skulle låta ”simmig” pga att mixningen i studio gjorts med med ”normal” högtalare med stigande direktivitet uppåt i frekvens?

Då är det också så att man bör eftersträva studiolik uppsättning och akustik i övrigt för att man då får samma förhållanden som vid mixningen? Lyssna i närfält med studiomonitorer i en ”reflektionsfri zon” är bäst?

(Edit: kanske ställde denna fråga i fel tråd?!)

Jag säger snarast tvärtom. Man kan inte göra denna jämförelse med en pulserande sfär och en högtalare med flera diskanter och inte heller med en normal högtalare. Problemet är betydligt mer komplext än så.

Mvh
Peter

[I-or]

Så en teoretisk högtalare som beter sig som perfekt pulserande sfär skulle låta ”simmig” pga att mixningen i studio gjorts med med ”normal” högtalare med stigande direktivitet uppåt i frekvens?

Då är det också så att man bör eftersträva studiolik uppsättning och akustik i övrigt för att man då får samma förhållanden som vid mixningen? Lyssna i närfält med studiomonitorer i en ”reflektionsfri zon” är bäst?

(Edit: kanske ställde denna fråga i fel tråd?!)

Exakt, högtalare som uppträder på det sättet låter alltid ordentligt simmiga eftersom de avviker så pass uttalat från mixningsförhållandena. Studioförhållanden innebär nästan alltid en mindre grad av reflektioner än i normala rum, vare sig lyssningen sker i när- eller fjärrfältet (eller snarare i direkt- eller efterklangsfältet om man ska vara terminologiskt noggrann). En hygglig grad av riktverkan kompenserar dock i viss grad för detta, vilket förstås även akustikåtgärder gör. När studiolyssningen sker med s.k. fjärrfältsmonitorer så liknar förhållandena åtminstone någorlunda de som man har i ett normalt rum med högtalare med en typisk utstrålningskarakteristik.

Slutligen tycker åtminstone jag att det är väldigt svårt att få en illusion av en verklig akustisk händelse vid närfältslyssning, dels eftersom man är medveten om att man sitter nära högtalarna och artisterna omöjligen "får plats"* där, men även eftersom en viss grad av lämpligt infallande reflektioner förstärker det spatiella intrycket.


*Detta har en direkt analogi vid filmtittande på en bildskärm kontra en bioduk. Det går inte att lura ögat att det är en "stor" scen även om bildvinkeln är precis densamma som i bioduksfallet eftersom linsen är inställd för fokusering på kort avstånd. Vid mina egna utvärderingar har jag kommit fram till att den riktiga biokänslan börjar att uppstå vid en bildbredd runt 2 m, men att 2,5 m (motsvarande en diagonal om drygt 110") egentligen är ett måste. Jag har en 65" OLED-skärm som uppvisar en fantastisk bildkvalitet, men någon biokänsla är det inte ens nära att vara tal om oavsett avstånd.

[JM]

Mixas musiken i studiorummet utan reflexer adderas ofta artificiella reflexer. I vanliga lyssningsrum utan akusik behandling fås ytterligare reflexer ofta för tidigt, från fel håll och för starka.
Dvs direktljudet drunknar i icke önskade reflexer.
Således ger hög direktivitet typ horn mindre maskerat direktljud och subjektivt bättre ljud trots alla distorsions varianter från hornet.
Olika distorsions komponenter verkar adderas perceptionsmässigt där högst % dominerar och övre lägre procenttalen ligger som kryddan på moset eller är somliga distorsionstyper mer deletära för örat och en annorlunda viktning bör ske än addition.

JM

[I-or]

Mixas musiken i studiorummet utan reflexer adderas ofta artificiella reflexer. I vanliga lyssningsrum utan akusik behandling fås ytterligare reflexer ofta för tidigt, från fel håll och för starka.
Dvs direktljudet drunknar i icke önskade reflexer.
Således ger hög direktivitet typ horn mindre maskerat direktljud och subjektivt bättre ljud trots alla distorsions varianter från hornet.
Olika distorsions komponenter verkar adderas perceptionsmässigt där högst % dominerar och övre lägre procenttalen ligger som kryddan på moset eller är somliga distorsionstyper mer deletära för örat och en annorlunda viktning bör ske än addition.

JM

Hur stora problem reflektionerna leder till är helt avhängigt uppställning och rum. Man får helt enkelt ta hänsyn till detta när man väljer högtalare, om man inte vill åtgärda rummet överhuvudtaget kan man med fördel välja en högre riktverkan (vilket inte nödvändigtvis behöver betyda hornladdning).

Hornhögtalares totala grad av färgningar överstiger alltid bättre direktstrålande högtalares färgningar i en bra uppställning. Med vågledare kan det dock vara en annan sak, men det är inte direkt oväntat med tanke på att de vanligtvis inte leder till några svårare distorsionsproblem.

[Harryup]

Jag skulle inte påstå att olika horn med olika drivers låter lika eller ens på att visst sätt.
Däremot så kan man säkert mäta upp en hel del gemensamma parametrar som bekräftar att det borde vara så.
Men man får i regel vad man betalar för.

/Harry

[I-or]

Naturligtvis låter de inte lika, då frekvensgången mellan olika drivers/horn brukar skilja med +/- 10 dB eller så i smalare frekvensområden. Vad som typiskt utmärker horn är en relativt orolig frekvensgång och en hög distorsion framförallt vid höga frekvenser.

[music4ever]

Distorsion är inte den allra viktigaste parametern, men väl den tredje viktigaste (ordningen är 1) frekvensgång on-axis, 2) spridning, 3) distorsion). Element med THD < 0,05 % för 90 dB, 1 m, frifält, f > 200 Hz är definitivt inte enkla att konstruera, så du lär få väldigt svårt att hitta de lågdistorderande enheter som du skriver om.

Vilket är vad jag påpekade.

[JM]

Mixas musiken i studiorummet utan reflexer adderas ofta artificiella reflexer. I vanliga lyssningsrum utan akusik behandling fås ytterligare reflexer ofta för tidigt, från fel håll och för starka.
Dvs direktljudet drunknar i icke önskade reflexer.
Således ger hög direktivitet typ horn mindre maskerat direktljud och subjektivt bättre ljud trots alla distorsions varianter från hornet.
Olika distorsions komponenter verkar adderas perceptionsmässigt där högst % dominerar och övre lägre procenttalen ligger som kryddan på moset eller är somliga distorsionstyper mer deletära för örat och en annorlunda viktning bör ske än addition.

JM

Hur stora problem reflektionerna leder till är helt avhängigt uppställning och rum. Man får helt enkelt ta hänsyn till detta när man väljer högtalare, om man inte vill åtgärda rummet överhuvudtaget kan man med fördel välja en högre riktverkan (vilket inte nödvändigtvis behöver betyda hornladdning).

Hornhögtalares totala grad av färgningar överstiger alltid bättre direktstrålande högtalares färgningar i en bra uppställning. Med vågledare kan det dock vara en annan sak, men det är inte direkt oväntat med tanke på att de vanligtvis inte leder till några svårare distorsionsproblem.

Håller med om att horn har tillkortakommanden vilka är problematiska att tackla.
Min erfarenhet är att dipollinjehögtalare har många fördelar men fördelarna är inte alltid lätta att locka fram. Högtalartypen och rummet talar som jag ser det för linjehögtalare av dipoltyp.
1 Reflexernas tonkurva är mer lik direktljudets. Detta går aldrig att nå med vanliga lådhögtalare.
2 Tidiga dominerande laterala reflexer minskas i ett inte så stort rum genom att lägga dipolens interferensområde strategiskt lateralt. Möjligen kan detta nås av BO Lab 90s listigt synkade multipla högtalarelement .
3 Golvreflexen elimineras genom spegling av högtalaren i golvet och samtidigt koncentreras ljudenergin till en mindre utbredningsvolym.
4 Takreflexen minimeras genom linjehögtalarens relativt ringa ljudenergiutbredning uppåt.
5 De vinklade reflexerna bakåt studsar runt i rummet och i mitt fall når lyssningspositionen ffa lateralt på motsatta sidan efter ca 20 ms samt är då dämpade mer 6 dB relativt direktljudet.

Detta ger en mer naturtrogen ljudreproduktion än lådhögtalarens tama "hål i väggen" upplevelse i sk akustiskt dämpat rum.

JM

[jansch]

Mixas musiken i studiorummet utan reflexer adderas ofta artificiella reflexer. I vanliga lyssningsrum utan akusik behandling fås ytterligare reflexer ofta för tidigt, från fel håll och för starka.
Dvs direktljudet drunknar i icke önskade reflexer.
Således ger hög direktivitet typ horn mindre maskerat direktljud och subjektivt bättre ljud trots alla distorsions varianter från hornet.
Olika distorsions komponenter verkar adderas perceptionsmässigt där högst % dominerar och övre lägre procenttalen ligger som kryddan på moset eller är somliga distorsionstyper mer deletära för örat och en annorlunda viktning bör ske än addition.

JM

Hur stora problem reflektionerna leder till är helt avhängigt uppställning och rum. Man får helt enkelt ta hänsyn till detta när man väljer högtalare, om man inte vill åtgärda rummet överhuvudtaget kan man med fördel välja en högre riktverkan (vilket inte nödvändigtvis behöver betyda hornladdning).

Hornhögtalares totala grad av färgningar överstiger alltid bättre direktstrålande högtalares färgningar i en bra uppställning. Med vågledare kan det dock vara en annan sak, men det är inte direkt oväntat med tanke på att de vanligtvis inte leder till några svårare distorsionsproblem.

Håller med om att horn har tillkortakommanden vilka är problematiska att tackla.
Min erfarenhet är att dipollinjehögtalare har många fördelar men fördelarna är inte alltid lätta att locka fram. Högtalartypen och rummet talar som jag ser det för linjehögtalare av dipoltyp.
1 Reflexernas tonkurva är mer lik direktljudets. Detta går aldrig att nå med vanliga lådhögtalare.
2 Tidiga dominerande laterala reflexer minskas i ett inte så stort rum genom att lägga dipolens interferensområde strategiskt lateralt. Möjligen kan detta nås av BO Lab 90s listigt synkade multipla högtalarelement .
3 Golvreflexen elimineras genom spegling av högtalaren i golvet och samtidigt koncentreras ljudenergin till en mindre utbredningsvolym.
4 Takreflexen minimeras genom linjehögtalarens relativt ringa ljudenergiutbredning uppåt.
5 De vinklade reflexerna bakåt studsar runt i rummet och i mitt fall når lyssningspositionen ffa lateralt på motsatta sidan efter ca 20 ms samt är då dämpade mer 6 dB relativt direktljudet.

Detta ger en mer naturtrogen ljudreproduktion än lådhögtalarens tama "hål i väggen" upplevelse i sk akustiskt dämpat rum.

JM

Det hänger jag inte med på..... det blåmarkerade
Är rummet litet? (det grönmarkerade)

[hcl]

Som jag påpeka igen, om dist är bara det viktiga så är det bara att ha en massa element med låg dist. Men som jag också påpeka så "handlar om en balans mellan olika krav, möjligheter och lösningar."

Distorsion är inte den allra viktigaste parametern, men väl den tredje viktigaste (ordningen är 1) frekvensgång on-axis, 2) spridning, 3) distorsion). Element med THD < 0,05 % för 90 dB, 1 m, frifält, f > 200 Hz är definitivt inte enkla att konstruera, så du lär få väldigt svårt att hitta de lågdistorderande enheter som du skriver om.

Det måste väl ändå bero på hur stora avvikelserna är för resp. aspekt. Frekvensgång utan aspektvinkel-referens sammanfattar dessutom de två ovan nämnda komponenterna on-axis resp. spridning (frekvensgång utöver den som redovisas som on-axis).

[Johan_Lindroos]

Vad menar du med "aspektvinkel-referens"?

[I-or]

Som jag påpeka igen, om dist är bara det viktiga så är det bara att ha en massa element med låg dist. Men som jag också påpeka så "handlar om en balans mellan olika krav, möjligheter och lösningar."

Distorsion är inte den allra viktigaste parametern, men väl den tredje viktigaste (ordningen är 1) frekvensgång on-axis, 2) spridning, 3) distorsion). Element med THD < 0,05 % för 90 dB, 1 m, frifält, f > 200 Hz är definitivt inte enkla att konstruera, så du lär få väldigt svårt att hitta de lågdistorderande enheter som du skriver om.

Det måste väl ändå bero på hur stora avvikelserna är för resp. aspekt. Frekvensgång utan aspektvinkel-referens sammanfattar dessutom de två ovan nämnda komponenterna on-axis resp. spridning (frekvensgång utöver den som redovisas som on-axis).

Ja, naturligtvis gäller detta för en högtalare med någorlunda normala egenskaper. Det vore mycket tråkigt att tvingas leva med en konstruktion med optimal frekvensgång/spridning och 50 % THD. Faktum är att jag på senare tid av professionella skäl har lyssnat en hel del på högtalare med god frekvensgång/spridning men med ca 1 % THD (huvudsakligen härrörande från billiga klass D-förstärkare), något som är ganska plågsamt för distorsionskänsliga lyssnare (vilket de flesta konsumenter inte är).

För övrigt är det kutym att kortfattat skriva frekvensgång när det gäller referensaxeln/referensområdet och spridning för övriga vinklar (även uttrycket frekvensgång är som bekant inte helt väldefinierat eftersom det kanske snarare borde heta amplitudgång).

[paa]

För övrigt är det kutym att kortfattat skriva frekvensgång när det gäller referensaxeln/referensområdet och spridning för övriga vinklar (även uttrycket frekvensgång är som bekant inte helt väldefinierat eftersom det kanske snarare borde heta amplitudgång).

Den gängse benämningen för en kurva som visar amplituden är; tonkurva.

[Morello]

Frekvensgången är frekvenssvarets belopp - det är helt vedertagna begrepp. Se tex "Signaler och system", Anders Svärdström.
"Tonkurva" är ett begrepp jag aldrig skådat i vetenskaplig litteratur.

[jonasp]

Om jag inte missminner mig används begreppet tonkurva i Elektroakustik-kompendiet på KTH. Reserverar mig dock då jag inte hittade det. Vill dock instämma i att frekvensgång är ett betydligt mer väletablerat begrepp!

[jonasp]

Antag 230 cm takhöjd.

Med en linjekälla (fegt val) torde vi kunna satisfiera I-ors krav även med ganska måttliga element. Vi börjar med mellanregistret, TC9FD18-8. I området 200 Hz och uppåt når vi med nöd och näppe max -40 dB distorsion vid en insignal om 8V. Då ger ett element ifrån sig 93 dB. Vid 230 cm takhöjd får vi in ca 27 element. Detta ger vid 8V till varje element ett ljudtryck om 121,6 dB SPL.

Diskanten är faktiskt lättare att välja. Man kan använda BC25SC55. Den har en känslighet om 93 dB, och tapetserar vi från golv till tak får vi in ca 41 element. Givet att vi matar varje element med max 5,6 V (gräns för -40 dB distorsion) får vi 131 dB SPL vid -40 dB.

Nu återstår att göra lite basljud. Tyvärr får vi inte in fler än 8 st 26W/4558T00 mellan tak och golv. Med tanke på hur bisarrt detta system är kanske vi använder 16 element per sida (två kolumner från tak till golv)? Annars har vi en maximal kortvarig ljudtrycksförmåga (200W per element) om ca 129 dB SPL. Här kommer vi naturligtivs inte att uppnå kraven om -40 dB distortion vid 120 dB i hela arbetsområdet.

Jag tänker mig delningsfrekvenser om 200-300 Hz respektive ca 2.5 kHz. (man får se upp med lobning i sidled, och kan kanskte trimmar ner detta värde lite)

Nu återstår frågan om man kan göra en högtalare med lite mer normala spridningsegenskaper som samtidigt klarar 120 dB SPL 100 Hz - 20 kHz med -40 dB distortion. Det tror jag man kan men lösningen blir betydligt mer okonventionell.

[paa]

Annars kan JBL 075 få cymbaler att låta som cymbaler., och man behöver bara en per kanal.

[jonasp]

Den lär knappast nå under -40 dB distortion!

[paa]

Den lär knappast nå under -40 dB distortion!

Nej, men den låter inte extremt tamt jämfört med verkligheten.

[Kraniet]

Earl Gedde har väl löst alla de här problemen för längesen?

[KarlXII]

Det närmaste jag hört verkligheten måste vara MBL:s stora rundstrålande system. Åtminstone på stränginstrument, cymbaler, piano etc.
En gång var jag inne på Audio Concept och lyssnade på Focal och .. de där hemska engelska högtalarna (de i 70-talsdesign, svindyra, har förträngt vad de heter) i lyssningsrummet, och kom ut i den stora lokalen. Musik började spelas bakom mig, och min första tanke var att jag tyckte det var konstigt att jag missat att det stod ett piano i lokalen. Men trevligt med lite liveframträdande. Innan jag hade vänt mig om började det klinkas på lite cymbaler och grejer, och då var jag ju bara tvungen att vända mig om för att se om de kånkat in ett trumset också...men det var bara två MBL-burkar som fanns där.
Rätt märklig upplevelse.
Det är ju i princip alltid lätt att höra att det är högtalare som låter, även om det kan låta väldigt fint så låter det ändå "stereo".

[I-or]

Antag 230 cm takhöjd.

Med en linjekälla (fegt val) torde vi kunna satisfiera I-ors krav även med ganska måttliga element. Vi börjar med mellanregistret, TC9FD18-8. I området 200 Hz och uppåt når vi med nöd och näppe max -40 dB distorsion vid en insignal om 8V. Då ger ett element ifrån sig 93 dB. Vid 230 cm takhöjd får vi in ca 27 element. Detta ger vid 8V till varje element ett ljudtryck om 121,6 dB SPL.

Diskanten är faktiskt lättare att välja. Man kan använda BC25SC55. Den har en känslighet om 93 dB, och tapetserar vi från golv till tak får vi in ca 41 element. Givet att vi matar varje element med max 5,6 V (gräns för -40 dB distorsion) får vi 131 dB SPL vid -40 dB.

Nu återstår att göra lite basljud. Tyvärr får vi inte in fler än 8 st 26W/4558T00 mellan tak och golv. Med tanke på hur bisarrt detta system är kanske vi använder 16 element per sida (två kolumner från tak till golv)? Annars har vi en maximal kortvarig ljudtrycksförmåga (200W per element) om ca 129 dB SPL. Här kommer vi naturligtivs inte att uppnå kraven om -40 dB distortion vid 120 dB i hela arbetsområdet.

Jag tänker mig delningsfrekvenser om 200-300 Hz respektive ca 2.5 kHz. (man får se upp med lobning i sidled, och kan kanskte trimmar ner detta värde lite)

Nu återstår frågan om man kan göra en högtalare med lite mer normala spridningsegenskaper som samtidigt klarar 120 dB SPL 100 Hz - 20 kHz med -40 dB distortion. Det tror jag man kan men lösningen blir betydligt mer okonventionell.

Nja, detta gäller endast i fjärrfältet, alltså bortåt 100 meter från linjekällan för 10 kHz (löpvägen för de yttersta delarna av källan är då ca 7 mm längre än för de centrala delarna).

När man konfigurerar elementen i en lång linje kommer större delen av ljudtrycksbidragen i närfältet att vara tydligt ur fas med varandra i mottagarpositionen, vilket medför att ljudtrycket sjunker långt under vad som blir fallet med punktkälleutstrålning. Nu har förstås även konventionella högtalare ett visst mått av utbredning för koner och kalotter, varför dessa inte heller fungerar som ideala punktkällor, men här befinner sig mottagarpositionen vanligtvis huvudsakligen i fjärrfältet. Om mottagarpositionen befinner sig tillräckligt nära högtalaren upphör dock detta antagande och frekvensgången påverkas påtagligt.