Strmbrg skrev:Jag tror att det är så jag förhåller mig till den saken.
Det må vara hur galet som helst ur vissas perspektiv kanske, men inte ur mitt.
Jag spelar nästan bara ”klassiskt” och ser därmed hela ”hifi-grejen” som ett raffinerat sätt att lura mig att tro att jag lyssnar på verkligheten. Det vet jag ju intellektuellt att jag inte gör. Bara att titta framför sig: Inte en musiker i sikte...
Det är den goda illusionen som är det väsentliga. Inte metoderna att nå den. Metoderna är underordnade. Åtminstone för min del som användare och ej konstruktör.
Så, om en dipol ger ett konstlat djup som kan upplevas realismförstärkande, så, ja då är det väl minst lika tacksamt som att två högtalare kan ge en realism-effekt ur diverse andra aspekter.
PS
Nu tror jag förvisso fortfarande inte på att väggreflexen faktiskt ger ett artificiellt orsakat djup-bidrag. Detta eftersom tidsskillnaden är såpass stor att hjärnan förmår hålla isär det samtidigt som ett par meter hemma inte har mycket med avstånden i en konsertlokal gemensamt.
Jo, det är definitivt de mot högtalarväggen reflekterade ljudvågorna från bakåtstrålningen som leder till den extra djupillusionen och det allmänt luftiga ljudet med "plats mellan musikerna". Detta kan du lätt förvissa dig om själv genom att ställa upp systemet med samma avstånd högtalare-högtalarvägg och lyssningsposition-bakvägg. På så sätt släcker man ut förstareflektionen mot högtalarväggen eftersom ljudvågorna som färdas framåt och bakåt från högtalaren har motsatt polaritet. Med denna uppställning blir ljudet betydligt mer konventionellt även om riktverkan horisontellt och framförallt vertikalt fortfarande finns kvar för Magnepan-högtalarna och påverkar återgivningen till det bättre i ett normalt rum, speciellt i ett långsmalt rum som ditt.
Det kan även vara intressant att känna till att den extra djupillusionen till stor del härrör från relativt låga frekvenser runt några hundra Hz, vilket man kan kontrollera genom att flytta huvudet någon dm bakåt eller framåt från utsläckningspositionen enligt ovan. Utsläckningen är stabil och påverkas inte av detta, vilket den skulle göra om den vore mer högfrekvent - jag garanterar att detta ej står att läsa i någon lärobok eller rapport
.
Man bör även dra parallellen med konventionella högtalare med små bafflar, vilka också i stor omfattning strålar bakåt under baffelstegsfrekvensen. Minimonitorer tillskrivs ofta goda egenskaper vad gäller "soundstaging" även om effekterna förstås är flera gånger mindre här av flera orsaker, vilka samtliga beror på grundläggande akustiska förutsättningar.
Sedan kan man förstås anse att den akustiska signalprocessorverkan från dipolutstrålningen faktiskt ger en högre grad av realism än konventionella konstruktioner för inspelningar av akustiska skeenden. Detta gäller inte bara klassisk musik utan även akustiska instrument och röster för populärmusikinspelningar. Man lägger helt enkelt tillbaka något som gått förlorat vid förpackningen av ljudvågorna före överföringen till lyssningsrummet.
Det bör även observeras att de flesta panelhögtalare har alldeles för ojämn frekvensgång och låg ljudtryckskapacitet för att användas till någonting vettigt alls, men förutsatt att man har åtgärdat detta (vilket mina egenkonstruerade panelhögtalare gjorde), så kan man argumentera för att ljudkvaliteten för akustiska skeenden är högre än för en konventionell konstruktion av hög klass. Återgivningen är förstås inte helt korrekt, men ljudkvaliteten är ändå högre.
Sedan är det en annan sak att man med högprocessade inspelningar ibland inser att den akustiska signalprocessorn är aktiv och tillför en viss simmighet till återgivningen, men i hur hög grad detta stör är mycket varierande.
