Strmbrg skrev:sprudel skrev:Tidigare hade jag QLN Signature i olika varianter uppställda diagonalt med rejält avstånd till bakväggen. Lyssningspositionen var tämligen nära och jag fick ett stort ljudsceneri bakom högtalarna. Väldigt illusoriskt men också lite tjatigt i längden, då inte all musik återgavs på ett sätt som var tillfredsställande. Det blev mycket klassiskt på den tiden, och även singer song writer. Rock blev ganska intetsägande då högtalarna aldrig spelade ut riktigt, inget drag under galoscherna om man säger så.
Är det därför du fastnat för klassikt Strömberg, det passar för dina högtalare? Ber om ursäkt i förväg om det anses provoserande, men du kan ju ställa dig själv frågan och pröva den.
Ja, jag blir faktiskt provocerad. Men inte baserat på att du skulle provocera, utan på grund av att jag blir frustrerad över den envisa hållning som förekommer om att slikt som det du anför för panel-diopler är ett faktum.
Som jag har skrivit tidigare så låter "torr, efterklangsfattig studioinspelad musik" just så. Det adderas inte någonting som åtminstone jag förnimmer som vare sig "simmighet" eller illusion av efterklang till den typen av musik. Det låter "torrt och stumt".
Jag provade att spela med banddiskanterna på utsidorna. (Byta plats på högtalarna.)
Då blir det simmigt, eller hur man skall säga. Det blir det oavsett musiktyps-val.
Mitt försök till förklaring består av följande:För att minimera löptidsorsakade fel så skall avståndet huvud - diskantband vara någon decimeter större än avståndet huvud - vertikal mittlinje basmembran. Det gäller åtminstone för just den högtalarmodell jag har. Det är vad tillverkaren föreskriver, och jag har funnit det relevant vid egna prov.
Med diskanterna på insidan så leder ovanstående till att högtalaren måste vinklas med en kraftig "toe-in".
Det, i sin tur, leder till att bakåtutstrålningen riktas rätt mycket mot väggytorna utanför högtalarna.
Med diskanterna på utsidan så leder det till att högtalaren måste vinklas med en svag "toe-in".
Det, i sin tur, leder till att bakåtutstrålningen riktas rätt mycket in mot väggytan mellan högtalarna.
Det vill säga: Väggreflexens riktningar, amplitud, diffusion, löptid skiljer avsevärt mellan de två uppställningarna. Det får rimligtvis avsevärda konsekvenser för totalljudet.
Uppställning med diskanterna utåt låter om inte illa, så åtminstone "päck".
Rimligtvis skulle båda uppställningarna emellertid låta i stort sett lika om man ställde upp högtalarna utomhus. Åtminstone skulle skillnaderna minimeras till att enbart handla om konsekvensen av lite olika infallsvinklar av direktljudet.
Jag lyssnar på "klassiskt" för att jag får ut mycket av den musik-genren. Inte för att mina högtalare låter på ett visst sätt. Det är samma musikval i bilen och i hörlurar. Och det var samma musikpreferenser under alla de tiotals år då jag provade med allsköns varianter på lådhögtalare.
Blir disharmonisk av musik med kraftiga taktmarkeringar och påtagligt repetitiv karaktär, men det är en helt annan historia.
PS
Sitter hyfsat förkyld hemma nu på morgonkvisten och avspisar Paganinivariationerna från sagda vax. Hörseln är lite ansatt av förkylningen, men det låter likafullt realism-illusoriskt. (Inte jättekonstigt förvisso. Alla naturliga ljud låter såklart realistiska de med, även om man är förkyld.
Om realism-illusionen till huvuddelen beror på någon förlåtande och/eller kompenserande process i mitt hörselsinne, eller på en "förträfflig" anläggning, det vet jag inget om. Det kan såklart också bero på att jag inte har en jävla susning om hur det låter i verkligheten.
Hur ofta åker du till ett konserthus och kalibrerar mottagaränden?
Krya på dig!
Mvh E*
