Först tänkte jag lägga in detta i tråden om huruvida CD eller LP låter "bäst".
Men eftersom mitt inlägg kändes lite väl off-track, så blev det en separat tråd istället.
CD eller vinyl är för min del numera en avslutad fråga. För min del gäller enbart streamat.
Även frågan om CD kontra streamat har blivit en icke-fråga på senare tid.
Det talas om ritualer, främst för vinylavspelningen, och att det kan vara en sak som gör att man kan föredra vinyl.
Men i viss mån kan man ju ritualisera CD-avspelning också. Lösa magnetpuckar, små lock över en toppmatad CD, krångla lite med remdrift och kanske något rör i spelaren som man kan byta, biasjustera och ägna sin uppmärksamhet åt.
Så, den som finner tillfredsställelse i ritualer behöver inte stå lottlös.
Alltså, jag vet fan inte, men är inte ganska mycket av allt det vi - på olika vis och i olika omfattning - ägnar oss åt, någonting helt annat än att lyssna på musik?
Jag säger därmed inte att det skulle vara något fel med det, det är bara ett försök till en betraktelse.
Själv försöker jag komma bort från det.
Det går sisådär. Minst sagt.
Men min önskan är att kunna strunta i teknik, mätningar, jämförelser, internet-diskussioner av ändlös och bevisfokuserad art, köpsug, apparat-beundran, utgåve-analyserande, konvolut-studerande, med mycket mera. Åtminstone om det står i vägen för musiklyssnandet.
Att frångå både vinyl och CD - har jag upptäckt - bidrog väldigt mycket till att kunna fokusera på musiken.
Inte minst eftersom jag slipper den ganska tjatiga situationen med att lyssna om och om igen på samma fysiska mediebibliotek jag har i hyllan. (Brothers in Arms, Symphonie Fantastique, Lisa Ekdahl... hej då!.. Lite tillspetsat, men dock...)
Botaniserandet, upptäckandet av sådant jag aldrig skulle ha upptäckt annars, har blivit enormt mycket lättare.
Det finns kompositörer och verk som inte stod att finna i butik, ens när den marknaden blomstrade som bäst. Och som jag inte visste om att den fanns, innan jag såg den. Och om den skulle ha funnits, så var det ju en dyrbar chansning att köpa CDn med Dmitri Tjockasvenkos tredje symfoni för 175 spänn.
Tjockasvenko-plattan kanske var skitmusik och en skitinspelning, som jag ägnat en halv lördag åt att (råka) få med mig hem från stan, efter en köig bilresa in och 250 spänn i ett P-garage...
Frågan om vilket medium som låter bäst är förvisso intressant i sig. Men frågan om hur min balans mellan fokus på rent musiklyssnande, musikupptäckande och fokus på allt möjligt annat runtomkring ser ut. Den frågan är i mitt tycke minst lika intressant.
Och hur vill jag att den balansen ska se ut?
Hur har jag utvecklats?
Eller har det mest bara invecklats alltsammans?
Är kanske allt det där runtomkring något slags kompensation, som vi ägnar oss åt, för att den där musiken vi lyssnar på egentligen är ganska tråkig?
Eller kanske för att det är ganska tråkigt att bara lyssna?
Eller för att det - i grund och botten - faktiskt låter ganska tråkigt?..
