Maarten skrev:Jag tycker att frågan även är intressant ur både ur ett perceptionspsykologiskt perspektiv och ett gruppsykologiskt perspektiv.
Men jag upplever att en förklarande pusselbit saknas varför en ekvalisering (som slår igenom i alla riktningar) skulle kunna råda bot på ovan problem eftersom kompensatonerna enligt utsago ska göras bara i referensaxeln?
Förklaringen finns i psykologin och fysiologin.
När vi synar av ett objekt flaxar ögat runt med högupplösande vinkel på ca 2 grader. Hjärnan integrerar alla dessa 2 graders bilder till en upplevelse av ett brett synfält. Synhändelsen uppgraderas likt en filmkamera.
Filmkameran kanske använder ett drygt 20-tal stillbilder för att skapa en illusion av rörliga bilder.
Hjärnan uppgraderar sina stillbilder upp till 60 gånger/s beroende på objektets ljusintensitet. Till skillnad från hörseln kan synen återvända till intressanta delar av synhändelsen.
Hörseln arbetar på liknande sätt med korta på varandra sparade hörselhändelser, sparade/registrerade på olika ställen i hjärnan, där direktljudet alltid är referensen. Hörseln har arbetsminnen upp till 5 s. Bästa temporala upplösningen på hörselhändelserna är sannolikt bättre än 2 ms men vanligen är upplösningen sämre pga av många variabler.
Direktljudet är det ljud du hör primärt. Reflexerna kan inte "fylla i" tidigare ljudhändelsers frekvenskurvor men relateras med avseende på spatial eller maskerande påverkan till tidigare ljudhändelser enligt Gestalt principen. Reflexerna färgar direktljudet. Förtidiga och för starka laterala reflexer i ett vanligt lyssningsrum påverkar direktljudet genom maskering och ingen summation.
Under 1 ms sker ingen egentlig maskering av direktljudet utan en direkt summation av direktljudet och reflexljudet.
Viktigt att för stå att detta inte sker över 1-2 ms.
Är reflexerna tex helt avvikande frekvensmässigt relativt direktljudet uppfattas det som en ny ljudhändelse med kraftig degradering/maskering av direktljudet.
Är reflexerna optimala relativt direktljudet skapas en optimal spatial upplevelse. Frekvenserna under 4000 Hz verkar vara viktigast. Reflexljudet är nästan som direktljudet men svagare och försenat.
Jfr med synen.
Ögonens dubbla nästa lika bilder skapar en spatial upplevelse.
Hörselns nästan lika ljudhändelser kan skapa en spatial upplevelse. Är direkt- och reflexljudet mycket olika degraderas spatiala upplevelsen.
De viktigaste variablerna reflexljudet bör uppfylla finns i mina tidigare inlägg.
Således är det rätt att ekvalisera enbart direktljudet.
Således kan reflexerna bara optimeras i rummet.
Det är hur vi hör som styr rummet skall se ut och indirekt ger hur mätbara fysiken skall vara i sweetspot.
Genom att optimera vissa enkla fysikaliska variabler verifierade i upprepade neuropsykologiskastudier är saken biff.
Referenser finns i tidigare inlägg.
JM