Det tillför egentligen ingenting att diskutera impulssvar för basavstämningen och är olyckligt eftersom man alltid bör tänka i termer av frekvensplanet här (nu fungerar högtalare som minimumfasssystem för låga frekvenser, så för den insatte spelar det ingen roll vilken beskrivning som man väljer). Eftersom hörseln egentligen inte alls uppfattar de tidsmässiga skillnaderna så blir det missvisande att ta upp ringningar och andra tidsplansegenskaper. Om man nu ändå envisas med att beskriva tidsplansegenskaperna så är högtalarens inverkan minimal jämfört med rummet som har en utklingningstid som är sådär 50 gånger större än högtalarens under 100 Hz. Detta är för övrigt skälet till att lågfrekvensekvalisering är obligatorisk för audiofilen eftersom rummets utklingningstid eller bättre uttryckt, resonanta natur, kräver elektronisk korrektion.
Det förtjänar att nämnas igen: frekvensgång, spridning och distorsion är vad som räknas för högtalare. Tidsplansegenskaper är inte en faktor här.
I praktiken är det omöjligt att spela så snabba tonsekvenser att basisten hinner återexcitera högtalaren innan konen har återvänt till viloläget (det handlar om något tiotal ms), men även om man skulle hinna med detta leder det inte till maximal förskjutning för en given amplitud för insignalen. Om man av någon anledning vill erhålla maximal förskjutning så gör man självklart bäst i att bara spela en konstant ton vid (eller under) högtalarens resonansfrekvens.
För övrigt har man nytta även av det styvhetskontrollerade området under resonans, då rumsbidragen håller den totala ljudtrycksnivån uppe för en sluten konstruktion med en någorlunda låg resonansfrekvens (vilket även kan och bör kompletteras med ekvalisering).
