DR för musik utgiven före och efter 1990

[goat76]

Jag blev intresserad av att se över hur det egentligen ligger till med släpp av högdynamiska utgåvor före och efter året 1990. Som vi alla vet så startade "Loudness War" på allvar någongång på 90-talet, och det råder naturligtvis inga tveksamheter över att en väldigt stor del av musiken från den tiden och fram tills idag har blivit dynamiskt stympad, sönder-komprimerad och limiterad.

Men med ovanstående fakta att väldigt mycket musik har blivit mer eller mindre förstörd i jakten på ljudnivå-maximering, så kan vi nog även anta att mer musik släpps idag och att denna mängd-ökning antagligen har en ganska jämn stigning över tiden.

Om vi då bortser från de allra mest dynamikreducerade albumen, har det verkligen givits ut färre album med hög dynamik från året 1990 och framåt än tiden dessförinnan?


Jag har gjort en sammanställning av den genomsnittliga dynamiken av de 5000 högst rankade albumen på https://dr.loudness-war.info/

Det är naturligtvis ingen speciellt djupgående undersökning så flera felkällor kan ha påverkat resultatet så som exempelvis nysläpp av gamla album som därmed finns både som original-utgåva före 1990 och remasters av samma album gjorda både före och efter 1990. Samtidigt finns det medräknat många vinyl-rippar vars mätresultat vi lärt oss många gånger missvisar en högre dynamik än vad som verkligen är fallet, och dessa är troligtvis överrepresenterade för albumsläpp före året 1990.

Så med en massa möjliga felkällor så tror jag ändå att det hela jämnar ut sig hyfsat väl ändå, men ta min lilla undersökning med en nypa salt. Det är som sagt ingen djupdykande analys, utan bara en rak sammanräkning och uppdelning av album släppta före och efter året 1990.
Det tog lite tid att räkna ihop allt från de första 200 sidorna på DR Loudness, 25 album per sida och sorterade på albumens genomsnittliga DR-värde. Tur att jag kunde sitta och lyssna på bakgrundsmusik medans jag räknade.

Själv hade jag önskat få se en mer djupgående analys där endast nyutgivna album hade räknats, men här är iallafall resultatet av mitt enkla räknande utan hänsyn till något annat än året utgåvorna, nya som gamla släpptes:

Antalet album släppta från tiden före och fram till året 1989: 2171

Antalet album släppta från 1990 och fram tills idag: 2829


Så vad ska man säga, kanske kan man konstatera att det från året 1990 och framåt har släppts ungefär lika många högdynamiska album som förr, men att man idag tvingas sålla fram dem från gyttjan av all sönderkomprimerad musik.Den populäraste typen av musik som vanligtvis återfinns på topplistorna är med all sannolikhet överrepresenterad när det kommer till dynamikreducering, men å andra sidan är det egentligen kanske inte något som borde vara helt avgörande för HiFi-/musik-intresserade personer som är beredda att gräva djupare i de musikgenrer man brinner för, dessa personer borde fortfarande hitta högdynamiska album oavsett om det handlar om äldre eller nyare musik.


P.S. Jag hade räknat fel någonstans på de 200 sidorna så det totala antalet först landade på 5005 album istället för 5000, därför filade jag ner siffrorna jämnt i de båda kolumnerna så att de sammanräknat landade på 5000.

[hifikg]

Man får anpassa sitt val av musik. Jag kände att jag ville höra Eva Dahlgren när hon kom med ett nytt album efter en tids uppehåll. Istället får jag välja någon obskyr portugisisk sångerska som joddlar jojk.

[goat76]

Man får anpassa sitt val av musik. Jag kände att jag ville höra Eva Dahlgren när hon kom med ett nytt album efter en tids uppehåll. Istället får jag välja någon obskyr portugisisk sångerska som joddlar jojk.

Jag tycker att det skett en tydlig förändring av vilka typer av musik som numera "accepteras" som vanlig populärmusik ämnade för topplistorna. Förr var spannet större, kanske inte från Eva Dahlgren till en porugisisk joddlare, men nog hade populära radioplågor på 90-talet och före det ett större spann från exempelvis ett metalband som Pantera till Tomas DiLeva. Band som Led Zeppelin med långa utdragna icke "radio-vänliga" mellanspel eller band med flummiga låttexter som Jefferson Airplain har idag i stort sett inget utrymme alls på radiostationernas vardagsmixar.

Förr blev folk matade med mer musikalisk variation och musiksmaken formades därefter, så skillnaden är egentligen inte så stor i dagens läge där folk fortfarande låter sig matas av dagens radioplågor vars produktioner tyvärr numera är sönderkomprimerade. Detta medför ju i sin tur att audiofiler som fortfarande inte väljer att "vältra sig" i det enorma utbudet av all musik som ges ut, alltså det utbudet som ligger utanför det dagens radio matar dem med kanske felaktigt tror att nästan all musik som släpps numera är sönderkomprimerad.

Varför letar man då (som sann musikintresserad person) inte efter de bättre produktionerna vars artister inte nödvändigtvis på något vis är sämre än de stora artisterna, utan i många fall bara inte fått chansen att spelas upp i radio p.g.a i många fall icke musikmässiga skäl. Kanske är en avgörande faktor det flockbeteende vi människor i överlag har där vi antar att de där framtagna största artisterna även är de bästa, eller så är sanningen den att många av oss kanske egentligen inte har något djupare musikintresse och därmed tillåter osss matas av en industri vars främsta mål sällan är det musikaliska utan snarare kommersiella vinstintressen, och dessa har parametrar har av musikindustrin med tiden skruvats på och finjusterats (likt bilkarosserna utformning tack vare vindtunnlar) tills nästan allt på topplistorna låter likadant .

[Bill50x]

Man får anpassa sitt val av musik. Jag kände att jag ville höra Eva Dahlgren när hon kom med ett nytt album efter en tids uppehåll. Istället får jag välja någon obskyr portugisisk sångerska som joddlar jojk.

Antingen väljer man musik efter hur det låter eller vad man tycker är bra musik. Om man nu inte verkligen gillar kubansk jazz, då kan man få båda delarna

/ B

[Zappa]

Om vi ska få ett någorlunda rättvisande svar på din fråga bör vi känna till hur fördelningen ser ut över åren i databasen, album från 1990-talet och framåt ser ut att utgöra en väldigt stor andel av databasen. Vi kan också göra ett urval efter att ha sorterat på exempelvis albumtitel. Jag gjorde det samt hämtade var 10:de sida och slutade vid sida 100, Dubbletter togs bort och jag valde bara utgivningar på CD eller nedladdningar. Bland albumen innan 1990 var DR i snitt 12,2 dB och de som var utgivna 1990 eller senare hade ett genomsnittligt DR på 9,3 dB. För övrigt provade jag att sortera efter DR i stigande ordning, här dominerar album för 2000-talet i väldigt hög grad fram till åtminstone sida 1500. Men sagt, databasen ser ut att domineras av album från 1990 och framåt.

[goat76]

Om vi ska få ett någorlunda rättvisande svar på din fråga bör vi känna till hur fördelningen ser ut över åren i databasen, album från 1990-talet och framåt ser ut att utgöra en väldigt stor andel av databasen. Vi kan också göra ett urval efter att ha sorterat på exempelvis albumtitel. Jag gjorde det samt hämtade var 10:de sida och slutade vid sida 100, Dubbletter togs bort och jag valde bara utgivningar på CD eller nedladdningar. Bland albumen innan 1990 var DR i snitt 12,2 dB och de som var utgivna 1990 eller senare hade ett genomsnittligt DR på 9,3 dB. För övrigt provade jag att sortera efter DR i stigande ordning, här dominerar album för 2000-talet i väldigt hög grad fram till åtminstone sida 1500. Men sagt, databasen ser ut att domineras av album från 1990 och framåt.

Men var DR landar i genomsnitt för de olika tidsepokerna kommer ju bara visa det vi redan vet, att Loudness War på allvar startade under 90-talet och har fortsatt så fram till idag. Men eftersom det släpps mycket mer musik för varje år som går, så ville jag utröna ifall det möjligtvis görs lika stort antal album från 90-talet och framåt med dynamiken intakt om vi bortser från all den dynamik-reducerade musiken som också släppts under samma period.

Om jag får gissa så är det till största antal ljudnördar som bryr sig om att lägga upp dynamikmätningar på DR Loudness, de övriga i världen bryr sig knappast eller vet ens vad det är. Så med den utgångspunkten gissar jag att väldigt få album (nya som gamla) "kommer undan", helst de albumen som folk finner låta högdynamiska. Naturligtvis är det så att vinyler är svårare att mäta på då någon måste ta sig an att rippa den, och av den anledningen säkert är något underrepresenterade i databasen, men å andra sidan är det nog relativt få äldre album som inte fick ett släpp på CD före 1990. Så om jag får gissa lite mer så visar nog antalet album, både släppta före och efter 1990, en hyfsat korrekt representation för hur mycket musik som släppts under dessa tider och att det helt enkelt är så att många fler album-släpp har gjorts från 90-talet och framåt. Det sistnämda är egentligen inte så konstigt eftersom det under den digitala eran blivit allt mer lättare med tiden att släppa musik, och att man inte längre är låst till ett vinylformat som knappast går att skapa lika lätt.

Grundfrågan här är alltså om det från 1990 och framåt släppts färre album med god dynamik, eller om det i det stora hela släppts lika mycket eller kanske t.o.m ännu mer högdynamisk musik, trots att man numera tvingas vada genom fler sämre produktioner för att finna dem.

En allmän syn inom audiofila kretsar är ju annars att merparten av all musik som släppts från 90-talet och framåt i regel är sönderkomprimerad. Detta kanske inte riktigt stämmer om man börjar räkna antalet album.

[I-or]

Numer kan vem som helst enkelt lägga upp inspelningar hos strömningstjänsterna - runt 40 000 låtar laddas upp dagligen på Spotify (t.o.m. sonen tillsammans med några vänner lekte producenter och skivbolag som tonåringar). Detta ska jämföras med totalt ca 4000 albumsläpp och 5700 singelsläpp, d.v.s. i runda slängar 50 000 låtar, i USA under helåret 1970.

Mängden tillgänglig musik har alltså ökat med ett par tiopotenser och det blir därför svårt att argumentera för att läget inte skulle vara så illa idag. Nålarna i den gigantiska digitala höstacken är alldeles för svåra att hitta.


(Tyvärr är DR enligt Dynamic Range DB (som utnyttjar Dynamic Range Meter foobar med integrated loudness enligt EBU R 128) ganska knasigt definierat efter en godtycklig skala, så det går inte riktigt att veta vilken toppfaktor eller s.k. loudness som det handlar om även om man naturligtvis kan rangordna inspelningarna.

Nästan alla inspelningar som är äldre än 1990 har en toppfaktor om minst 15 dB och de flesta betydligt mer. Jag skulle påstå att en toppfaktor om över 17 dB borgar för en rimligt god ljudkvalitet i dynamiskt avseende även om slamrig rock kan klara sig med 15 dB utan att vara helt förstörd. T.ex. har originalversionen av AC/DC:s album Back in Black en genomsnittlig toppfaktor om respektabla 17 dB, låtarna på Roxettes Look Sharp 17-20 dB och även ABBA:s i det stora hela ljudkvalitetssvaga 70-talsinspelningar ligger runt 17-20 dB.

För att hitta inspelningar med en toppfaktor om minst 17 dB idag får man leta länge, mycket, mycket länge...)

[goat76]

Numer kan vem som helst enkelt lägga upp inspelningar hos strömningstjänsterna - runt 40 000 låtar laddas upp dagligen på Spotify (t.o.m. sonen tillsammans med några vänner lekte producenter och skivbolag som tonåringar). Detta ska jämföras med totalt ca 4000 albumsläpp och 5700 singelsläpp, d.v.s. i runda slängar 50 000 låtar, i USA under helåret 1970.

Mängden tillgänglig musik har alltså ökat med ett par tiopotenser och det blir därför svårt att argumentera för att läget inte skulle vara så illa idag. Nålarna i den gigantiska digitala höstacken är alldeles för svåra att hitta.


(Tyvärr är DR enligt Dynamic Range DB (som utnyttjar Dynamic Range Meter foobar med integrated loudness enligt EBU R 128) ganska knasigt definierat efter en godtycklig skala, så det går inte riktigt att veta vilken toppfaktor eller s.k. loudness som det handlar om även om man naturligtvis kan rangordna inspelningarna.

Nästan alla inspelningar som är äldre än 1990 har en toppfaktor om minst 15 dB och de flesta betydligt mer. Jag skulle påstå att en toppfaktor om över 17 dB borgar för en rimligt god ljudkvalitet i dynamiskt avseende även om slamrig rock kan klara sig med 15 dB utan att vara helt förstörd. T.ex. har originalversionen av AC/DC:s album Back in Black en genomsnittlig toppfaktor om respektabla 17 dB, låtarna på Roxettes Look Sharp 17-20 dB och även ABBA:s i det stora hela ljudkvalitetssvaga 70-talsinspelningar ligger runt 17-20 dB.

För att hitta inspelningar med en toppfaktor om minst 17 dB idag får man leta länge, mycket, mycket länge...)

Men då är frågan, hittar vi ett flertal exempel på ”bedroom”-producerad musik på de första 200 sidorna med högsta albums-medelsnittsvärde på DR Loudness?

Jag är aningen tveksam på det då det första man som nybörjare tyvärr får lära sig är att mixarna bör låta lika högt som de ”professionella” albumen.

[I-or]

Mja, det mesta som man hör är nog i någon mån inspelat i en hygglig studio, även om denna kan vara placerad i hemmiljö. Många har bra utrustning hemma idag. Dynamikområdet är nog det som skiljer minst mellan finstudio och hemstudio, medan man hör ganska stora skillnader i mixningsarbetet, upptagningen av akustiska instrument och klangbalansen (och inte minst musikaliska detaljer som orkestrering och stämmor).

Problemet är nog mest att man inte längre kan utgå ifrån att produkterna håller vad som borde vara självklar minimal dynamisk standard och att om kanske 95 % av inspelningarna lät godtagbart här förr så är det enligt din studie av DR runt 1 % idag (eftersom det trycks ut i runda slängar 100 gånger så mycket musik idag). Om man t.ex. gör antagandet att det görs ungefär lika många musikaliskt bra album idag som förr (kanske något orealistiskt, men vi vill inte anklagas för att vara snåla), så är sannolikheten ändå att den musik som man uppskattar även har en godkänd dynamik mycket nära noll.

Säg t.ex. att man uppskattar 1 procent av den musik som skapas idag. Då är den kombinerade sannolikheten för att en slumpmässigt vald inspelning ska vara godkänd både musikaliskt och dynamikmässigt 0,01 x 0,01 = 0,0001.

När det gäller klangbalans så tror jag dock att utvecklingen för populärmusik huvudsakligen har gått åt rätt håll med ett något köttigare undre mellanregister och betydligt mer bas. Detta beror sannolikt både på bättre monitorer och på ett annat klangideal (ibland kan tyckas att man har tappat bort toppoktaven idag, men inte alltid). Detsamma gäller renheten, där övergången till digitala kedjor har gjort underverk relativt gamla analoga disthäckar även om man självklart ofta medvetet söker ett "skitigt" sound, men det är en annan sak.

Sammanfattningsvis är det oerhört synd att dynamiken har stympats så till den milda grad att öronen blöder vid allt över bakgrundsnivå numer.

[goat76]

Jag måste nog säga det rakt ut utan krussiduller, det är väldigt långsökt att påstå att "hemma-producerad" har någon avgörande andel i den statistik jag nyss tog fram.

Från 1990 och framåt är det på sin höjd en del remasters som påverkar övervikten till den senaste tidsepoken en aning, så ta bort 100-200 album så börjar det bli jämnt skägg.

Säg t.ex. att man uppskattar 1 procent av den musik som skapas idag. Då är den kombinerade sannolikheten för att en slumpmässigt vald inspelning ska vara godkänd både musikaliskt och dynamikmässigt 0,01 x 0,01 = 0,0001.

Den här uträkningen du gjort utgår ifrån att dynamikreducering sker i lika stor grad oavsett musik genre, men så är det ju inte i verkligheten och den spegla knappast merparten av de flesta audiofilers musiksmak. Den typ av musik jag i regel lyssnar på är sällan särskilt hårt dynamikreducerad, långt ifrån Eva Dahlgren eller andra liknande kommersiellt fokuserade artister, så någon slumpmässig fördelning handlar det knappast om. Det är faktiskt sällan det händer att den musik som vanligtvis tilltalar mig mest är särskilt hårt limiterad, kanske har det att göra med att jag oftast dras till musiktyper som knappast har något kommersiellt mål att slå igenom eller bli världskända.

Är du en person som låter dig matas av den kommersiella skeden så kan du nog räkna med nära nog hundraprocentig garanti att få ta del av ordentligt dynamikreducerad musik.

[Strmbrg]

En av anledningarna - men inte särskilt tungt vägande - till att jag nästan uteslutande spisar "klassiskt" är att bedövande mycket annan musik låter illa i såväl dynamiskt som klarhetsmässigt perspektiv.
En del "klassiskt" är också tämligen distraherande att lyssna på, men det finns såpass mycket som låter tillräckligt bra för att inte distrahera tillägnandet av musiken, att det inte blir ett alltför begränsat utbud.

[goat76]

En av anledningarna - men inte särskilt tungt vägande - till att jag nästan uteslutande spisar "klassiskt" är att bedövande mycket annan musik låter illa i såväl dynamiskt som klarhetsmässigt perspektiv.
En del "klassiskt" är också tämligen distraherande att lyssna på, men det finns såpass mycket som låter tillräckligt bra för att inte distrahera tillägnandet av musiken, att det inte blir ett alltför begränsat utbud.

Klassisk musik är ett bra exempel på en genre som är relativt besparad från komprimering och limitering av det färdiga tvåkanalsspåret, och det är liknande med många andra icke-kommersiella typer av musik. Det finns mycket musik inom elektronisk musik med skyhög dynamik, och jazzmusik brukar också ofta klara sig undan komprimeringen. Samma sak med många smalare rockgenrer där det sällan finns någon att tävla mot vad gäller volymnivå.

Att du tycker att nästan all annan musik låter dynamikreducerat har nog mer att göra med att du inte har grävt speciellt djupt i dessa musiktyper som inte initialt tilltalar dig så mycket, kan jag tänka mig.

[Strmbrg]

Att du tycker att nästan all annan musik låter dynamikreducerat har nog mer att göra med att du inte har grävt speciellt djupt i dessa musiktyper som inte initialt tilltalar dig så mycket, kan jag tänka mig.

Det kan jag också tänka mig. Å andra sidan är jag nöjd med det utbud som finns inom "klassiskt".

[goat76]

Att du tycker att nästan all annan musik låter dynamikreducerat har nog mer att göra med att du inte har grävt speciellt djupt i dessa musiktyper som inte initialt tilltalar dig så mycket, kan jag tänka mig.

Det kan jag också tänka mig. Å andra sidan är jag nöjd med det utbud som finns inom "klassiskt".

Japp, det är ingen ide att ödsla tid på musik som inte tilltalar en.

[Strmbrg]

Att du tycker att nästan all annan musik låter dynamikreducerat har nog mer att göra med att du inte har grävt speciellt djupt i dessa musiktyper som inte initialt tilltalar dig så mycket, kan jag tänka mig.

Det kan jag också tänka mig. Å andra sidan är jag nöjd med det utbud som finns inom "klassiskt".

Japp, det är ingen ide att ödsla tid på musik som inte tilltalar en.

Tid har jag hyfsat gott om, men visst, det är tämligen bortkastat. Visst skulle jag kunna hitta ett och annat men osäker på hur mycket letande som skulle krävas.

[PekkaJohansson]

Metoden såväl som resultatet av goat76 "undersökning" är synnerligen tveksam – vilket han själv påpekar. Frågan är varför tankarna ens presenteras med tanke på att trådskaparen själv redogör för de enorma bristerna.

För den som köper och lyssnar på musik från hela den inspelade historien råder inget som helst tvivel om att merparten av både gamla och nya musikproduktioner låter sämre när de har getts ut efter 1990. Det gäller alla genrer. Det kan också verifieras genom att jämföra digitala utgåvor enligt likadana förutsättningar i ett rättvisande mätprogram. Kvarstår gör också det faktum att det inte hjälper om badrumsartisten X låter bra om man vill höra artisten Y.

Förbilligandet av ljudteknisk utrustning har lett till att renheten generellt kan bli högre än tidigare - men vad hjälper det när allt annat blir pannkaka? Moderna produktioner som uppvisar hög toppfaktor verkar ofta utgöras av gles musik med enstaka toppar där de ingående ljuden är hörselovänligt processerade alternativt att alla ingående kedjor är så orena så att helheten ändå blir olyssningsbar. På jazz- och konstmusiksidan har man tappat bort kunskapen om hur akustiska ljud fångas och i stället är det närmickat och processerat som gäller - öronovänligt även det. Därtill är både pop- och konstmusik numera mastrad och inte sällan offer för ljudnivåkriget. Påståendet att jazz- eller konstmusik har klarat sig är alltså fel – förstörelsen dröjde bara något längre.

Många av de skivexempel som på Faktiskt och andra hifi- och musikfora framhålls som välljudande kvalificerar inte som högklassiga produktioner. Det verkar av bilder och beskrivningar att döma som att många som uttalar sig i ljudkvalitetsfrågor lyssnar i allt annat än goda lyssningsmiljöer. Därtill verkar ofta förmågan att höra dynamiska och klangliga fel samt distorsion vara liten. Här finns ett orsakssamband: har man inte tillgång till lyssning i god miljö är det svårt att bidra med relevanta synpunkter på inspelningars och skivors ljudkvalitet.

Med detta sagt välkomnar jag som alltid seriösa tips på i sanning välljudande nya musikproduktioner.

Med vänlig hälsning

Pekka

[goat76]

Många av de skivexempel som på Faktiskt och andra hifi- och musikfora framhålls som välljudande kvalificerar inte som högklassiga produktioner. Det verkar av bilder och beskrivningar att döma som att många som uttalar sig i ljudkvalitetsfrågor lyssnar i allt annat än goda lyssningsmiljöer. Därtill verkar ofta förmågan att höra dynamiska och klangliga fel samt distorsion vara liten. Här finns ett orsakssamband: har man inte tillgång till lyssning i god miljö är det svårt att bidra med relevanta synpunkter på inspelningars och skivors ljudkvalitet.

Med detta sagt välkomnar jag som alltid seriösa förslag på i sanning välljudande nya musikproduktioner.

Du kan väl börja?

Ge ett förslag på en högklassig ljudproduktion, helst någon rivig rockinspelning som du anser vara oprocessad med god dynamik och som låter representativt för hur bandet i fråga verkligen låter live för det nakna örat i en välljudande lokal eller studio.

[goat76]

Metoden såväl som resultatet av goat76 "undersökning" är synnerligen tveksam – vilket han själv påpekar. Frågan är varför tankarna ens presenteras med tanke på att trådskaparen själv redogör för de enorma bristerna.

Det jag ville framhålla var endast att jag inte sållat bort något i databanken, jag har bara inte tagit enskilda album i beaktning och analyserat diverse tänkbara dubletter, remasters eller vinylrippar, eller tagit ställning till andra enstaka fel och brister i DR Loudness databank. Men i överlag tror jag att räknandet av 5000 album ändå kommer ge en relativt representativ bild av fördelningen av högdynamiska utgåvor för de två "tidsepokerna".

Visst kan vi fortsätta räkna upp till 10000, 50000, eller 100000 album, men jag tror att vi ändå kommer se samma trend att mängden högdynamiska album är ganska jämn över tid, men att det bara har blivit svårare att hitta dessa album eftersom den (i allmänhet) mest populära musiken är den som i huvudsak blivit mest drabbad av den dynamikreducering som fått namnet "Loudness War". Men självklart har det runnit över kanterna och drabbat endel musik som inte ens hade ett kommersiellt syfte, men i överlag finns det genrer av musik som i det stora hela klarat sig hyfsat väl att hålla sig ifrån "smittan".

[Zappa]

Om vi ska få ett någorlunda rättvisande svar på din fråga bör vi känna till hur fördelningen ser ut över åren i databasen, album från 1990-talet och framåt ser ut att utgöra en väldigt stor andel av databasen. Vi kan också göra ett urval efter att ha sorterat på exempelvis albumtitel. Jag gjorde det samt hämtade var 10:de sida och slutade vid sida 100, Dubbletter togs bort och jag valde bara utgivningar på CD eller nedladdningar. Bland albumen innan 1990 var DR i snitt 12,2 dB och de som var utgivna 1990 eller senare hade ett genomsnittligt DR på 9,3 dB. För övrigt provade jag att sortera efter DR i stigande ordning, här dominerar album för 2000-talet i väldigt hög grad fram till åtminstone sida 1500. Men sagt, databasen ser ut att domineras av album från 1990 och framåt.

En allmän syn inom audiofila kretsar är ju annars att merparten av all musik som släppts från 90-talet och framåt i regel är sönderkomprimerad. Detta kanske inte riktigt stämmer om man börjar räkna antalet album.

Det stämmer utan tvekan att merparten är hårt komprimerade, vilket också var det jag ville belysa. Om databasen har en stor mängd album från 1990 och framåt är det inte konstigt att du ändå hittar flera senare album som har hög dB även om de egentligen är mycket sällsynta. Om du tar 100 slumpmässiga valda album från 1990 och framåt, hur många av dem förväntar du dig ha ett högt DR? Jag valde 140 album från 1990 och framåt efter ha sorterat på albumtitel, och ingen av dem hade ett DR högre än 14. Det är väl intressantare att få ett hum om hur stor andel av albumen som är acceptabla än att räkna antalet som är det?

[I-or]

Utöver kompressionens typiska inverkan på dynamiken är det ett enormt problem för hårdlimiterade inspelningar att distorsionen blir skyhög eftersom förloppet har stora likheter med klippning (d.v.s. massor av skarpa "hörn" i tidssignalen motsvarande högre ordningens komponenter i frekvensplanet). Här hjälper det föga att inspelningsutrustningen för övrigt distorderar marginellt.

[PekkaJohansson]

Många av de skivexempel som på Faktiskt och andra hifi- och musikfora framhålls som välljudande kvalificerar inte som högklassiga produktioner. Det verkar av bilder och beskrivningar att döma som att många som uttalar sig i ljudkvalitetsfrågor lyssnar i allt annat än goda lyssningsmiljöer. Därtill verkar ofta förmågan att höra dynamiska och klangliga fel samt distorsion vara liten. Här finns ett orsakssamband: har man inte tillgång till lyssning i god miljö är det svårt att bidra med relevanta synpunkter på inspelningars och skivors ljudkvalitet.

Med detta sagt välkomnar jag som alltid seriösa förslag på i sanning välljudande nya musikproduktioner.

Du kan väl börja?

Ge ett förslag på en högklassig ljudproduktion, helst någon rivig rockinspelning som du anser vara oprocessad med god dynamik och som låter representativt för hur bandet i fråga verkligen låter live för det nakna örat i en välljudande lokal eller studio.

Bortsett från fånigheter som "det nakna örat" - jag förutsätter att folk på det här forumet lyssnar utan toppluva eller hörselskydd - blir det knepigt eftersom jag, som sagt, trots idogt letande inte har hört särskilt många välljudande pop- eller rockproduktioner som har gjorts efter 1990. Det är för övrigt inte fråga om vad jag anser utan om vad som objektivt (bredbandighet, klang, distorsion och dynamik) är goda produktioner - det är en viktig åtskillnad som jag gärna understryker just på grund av de många subjektiva tyckanden som förekommer i ämnet.

Två rimligt goda pop- och rockskivproduktioner efter 1990 som jag kommer att tänka på är Fools Gardens "Lemon tree" i en av cd-singelversionerna från 1996 och, i mindre grad, Fun och "We are young" vars processering är omfattande men trots allt tillåter lyssning på relativt stark nivå i en riktigt god anläggning.

Annars kan man spela nästan vad helst av rimligt lyckade inspelningar från 1955 till 1985 och förvänta sig bättre ljudkvalitet än de förstörda produktioner som getts ut efter 1990. Jag inledde till exempel kvällens lyssning med Little Richard och en samling från 1985 som trots distorsionsdrabbade inspelningar från sent 1950-tal låter mer trovärdigt och kan spelas starkare än det mesta som görs i dag. Slår just nu på Beatles och "Yer blues" på det vita albumet från 1968 och upplever detsamma. Satt för övrigt hemma hos en person i Mölnlycke för 20 år sedan och spelade "Elvis is back!" från 1960 (tysk cd-utgåva från 1989) och vi kunde spela nästan hur starkt som helst i ett ultrakompetent system. Beatles "Revolver" från 1966 låter utmärkt på första kompaktskivan liksom Dylans "Blonde on blonde" från samma år. Sedan har du hela 70-talet med symfonirockbanden, Kraftwerk, punken och den tidiga new wave-musiken - ja, listan kan göras ganska lång om man bara tar sig tid. Därefter kommer disco-eran och tyska nya vågen som ibland låter riktigt bra, fortfarande på cd före 1990. Emellanåt framhålls sådant som Pink Floyd, Deep Purple, Sex Pistols och Visage. Då har vi ändå bara talat om stora band. När det här skrivs spelar jag fortfarande Beatles vita album och "Honey pie" och skulle inte byta det mot en ny produktion för allt smör i Småland. Då har vi inte ens nämnt den oförstörda klassiska musiken, jazzen och folkmusiken som gavs ut på kompaktskiva före 1990.

Känner du alls till den ljudande musikhistorien på skiva och förstår du resonemanget om objektiv ljudkvalitetsbedömning?

Med vänlig hälsning

Pekka

[goat76]

Om vi ska få ett någorlunda rättvisande svar på din fråga bör vi känna till hur fördelningen ser ut över åren i databasen, album från 1990-talet och framåt ser ut att utgöra en väldigt stor andel av databasen. Vi kan också göra ett urval efter att ha sorterat på exempelvis albumtitel. Jag gjorde det samt hämtade var 10:de sida och slutade vid sida 100, Dubbletter togs bort och jag valde bara utgivningar på CD eller nedladdningar. Bland albumen innan 1990 var DR i snitt 12,2 dB och de som var utgivna 1990 eller senare hade ett genomsnittligt DR på 9,3 dB. För övrigt provade jag att sortera efter DR i stigande ordning, här dominerar album för 2000-talet i väldigt hög grad fram till åtminstone sida 1500. Men sagt, databasen ser ut att domineras av album från 1990 och framåt.

En allmän syn inom audiofila kretsar är ju annars att merparten av all musik som släppts från 90-talet och framåt i regel är sönderkomprimerad. Detta kanske inte riktigt stämmer om man börjar räkna antalet album.

Det stämmer utan tvekan att merparten är hårt komprimerad, vilket också var det jag ville belysa. Om databasen har en stor mängd album från 1990 och framåt är det inte konstigt att du ändå hittar flera senare album som har hög dB även om de egentligen är mycket sällsynta. Om du tar 100 slumpmässiga valda album från 1990 och framåt, hur många av dem förväntar du dig ha ett högt DR? Jag valde 140 album från 1990 och framåt efter ha sorterat på albumtitel, och ingen av dem hade ett DR högre än 14. Det är väl intressantare att få ett hum om hur stor andel av albumen som är acceptabla än att räkna antalet som är det?

Hur har du gått till väga när du kommit fram till att det saknas en stor del album för tiden innan årtalet 1990? Du får gärna presentera hur du har kommit fram till det.

Att få en hum om andelen album som är acceptabla är just det denna tråd inte går ut på, utan snarare om det under tiden från 1990 och framåt har getts ut lika många högdynamiska album som för tiden innan det.

Låt oss säga att det mellan årtalen 1956 till 1989 släpptes totalt 217.100 album och alla dessa kan anses ha bibehållen dynamik, och att det mellan årtalen 1990 till 2023 har släppts totalt 800.000 album och 282.900 av dessa anses ha bibehållen dynamik, då innebär det att fler högdynamiska album har släppts under den senare tidsepoken trots att 517.100 av albumen under samma tidsepok har blivit dynamiskt stympade.

En genomsnittlig mätning är därmed rätt ointressant om man främst vill ta reda på vilken av tidsepokerna som haft flest högdynamiska album-släpp. Sen att man kanske har "otur" att endast föredra den allra populäraste kommersiella musiken som har drabbats närapå hundrasprocentigt, då är det ju naturligtvis svårt att komma undan om man inte gillar alternativet att börja gräva efter sin djupare fetisch när det kommer till musik. Alla genrer utom radions utvalda bubbelpop har tusentals artister som är mer måna om bibehållen ljudkvalitet.

[I-or]

Så om den argentinska nypunkiga dragspelsrocken har behållit sin dynamik genom åren så har vi omfattande högdynamik också idag även om i det närmaste all annan populärmusik har stympats?

Det handlar definitivt inte endast om den mest kommersiella musiken, den dynamiska stympningen är generell och anledningen till att du finner en del ostympade exempel av idag är den lavinartade ökningen av antalet fonogram.

När man för generella diskussioner om någonting, som väljarsympatier, livslängd eller populärmusik, så brukar man av lätt insedda skäl titta på medelvärden för hela den statistiska populationen. Att resonera som du gör utgör ett svårt fall av s.k. körsbärsplockning.

[Zappa]

En allmän syn inom audiofila kretsar är ju annars att merparten av all musik som släppts från 90-talet och framåt i regel är sönderkomprimerad. Detta kanske inte riktigt stämmer om man börjar räkna antalet album.

Det stämmer utan tvekan att merparten är hårt komprimerad, vilket också var det jag ville belysa. Om databasen har en stor mängd album från 1990 och framåt är det inte konstigt att du ändå hittar flera senare album som har hög dB även om de egentligen är mycket sällsynta. Om du tar 100 slumpmässiga valda album från 1990 och framåt, hur många av dem förväntar du dig ha ett högt DR? Jag valde 140 album från 1990 och framåt efter ha sorterat på albumtitel, och ingen av dem hade ett DR högre än 14. Det är väl intressantare att få ett hum om hur stor andel av albumen som är acceptabla än att räkna antalet som är det?

Hur har du gått till väga när du kommit fram till att det saknas en stor del album för tiden innan årtalet 1990? Du får gärna presentera hur du har kommit fram till det.

Jag har skrivit att album från 1990 och framåt ser ut att utgöra en väldigt stor andel av databasen och det påverkar så klart utfallet. Redan från början har det framgått att du vill räkna antalet album som är högdynamiska. Varför vill du göra det istället för att reflektera över den relativa frekvensen av högdynamiska album? Och ditt antagande i texten nedan kan du släppa eftersom första meningen är sann och den falsifieras knappast av den låga andelen högdynamiska album du har hittat.

En allmän syn inom audiofila kretsar är ju annars att merparten av all musik som släppts från 90-talet och framåt i regel är sönderkomprimerad. Detta kanske inte riktigt stämmer om man börjar räkna antalet album.

[goat76]

Det stämmer utan tvekan att merparten är hårt komprimerad, vilket också var det jag ville belysa. Om databasen har en stor mängd album från 1990 och framåt är det inte konstigt att du ändå hittar flera senare album som har hög dB även om de egentligen är mycket sällsynta. Om du tar 100 slumpmässiga valda album från 1990 och framåt, hur många av dem förväntar du dig ha ett högt DR? Jag valde 140 album från 1990 och framåt efter ha sorterat på albumtitel, och ingen av dem hade ett DR högre än 14. Det är väl intressantare att få ett hum om hur stor andel av albumen som är acceptabla än att räkna antalet som är det?

Hur har du gått till väga när du kommit fram till att det saknas en stor del album för tiden innan årtalet 1990? Du får gärna presentera hur du har kommit fram till det.

Jag har skrivit att album från 1990 och framåt ser ut att utgöra en väldigt stor andel av databasen och det påverkar så klart utfallet. Redan från början har det framgått att du vill räkna antalet album som är högdynamiska. Varför vill du göra det istället för att reflektera över den relativa frekvensen av högdynamiska album? Och ditt antagande i texten nedan kan du släppa eftersom första meningen är sann och den falsifieras knappast av den låga andelen högdynamiska album du har hittat.

En allmän syn inom audiofila kretsar är ju annars att merparten av all musik som släppts från 90-talet och framåt i regel är sönderkomprimerad. Detta kanske inte riktigt stämmer om man börjar räkna antalet album.

Japp, ”merparten av all musik” var fel mening att använda, med facit i hand borde jag ha skrivit ”all musik” istället eftersom det nog ligger närmare många audiofilers syn på saken.



Det är svårt att hitta statistik på antalet släppta album. De siffror jag hittat med en snabb googling är att det året 2000 släpptes 35,516 album, året 2007 släpptes det 79,695 album, och året 2008 släpptes det ungefär 105 tusen album.

Om ovanstående snabba stigning av släppta album stämmer så tycker jag inte det är speciellt förvånande att databasen är ”överrepresenterad” från 1990 och framåt, det kan mycket väl spegla det verkliga antalet album.
Det är också av den anledningen som jag skapat denna tråd, just för att utröna ifall ett stort antal album med god dynamik fortfarande släpps, och om detta antal album kanske t.o.m överskrider det totala antal album som släpptes innan ”Loudness War” på allvar startade på 90-talet.

Det är väl klart att det större antalet släppta album från 1990 och framåt påverkar utfallet, det är ju precis det denna tråd handlar om.

"Jag försöker utröna om vi får fler liter god juice ur dagens större apelsiner trots att skalet har blivit enormt mycket tjockare".


.

[goat76]

Så om den argentinska nypunkiga dragspelsrocken har behållit sin dynamik genom åren så har vi omfattande högdynamik också idag även om i det närmaste all annan populärmusik har stympats?

Det handlar definitivt inte endast om den mest kommersiella musiken, den dynamiska stympningen är generell och anledningen till att du finner en del ostympade exempel av idag är den lavinartade ökningen av antalet fonogram.

När man för generella diskussioner om någonting, som väljarsympatier, livslängd eller populärmusik, så brukar man av lätt insedda skäl titta på medelvärden för hela den statistiska populationen. Att resonera som du gör utgör ett svårt fall av s.k. körsbärsplockning.

Som jag sa så har större delen av den musikgenre jag lyssnar på klarat sig väl från "Loudness War", samma sak gäller även för det mesta inom klassisk musik, jazz och många andra smalare genrer som vars musik aldrig har haft några kommersiella ambitioner eller "världherravälde". Inom dessa genrer kommer det alltid att finnas ett stort utbud, och antagligen har detta utbud av högdynamiska album samtidigt blivit fler för varje år som går, trots att en viss del av dessa typer av musik har smittats av dynamikreducering.

Och jag lyssnar mycket hellre på den argentinska nypunkiga dragspelsrocken än ett slätstruket och trist album med Eva Dahlgren.

[I-or]

Även jazz har påverkats kraftigt av dynamikstympningen. Detsamma gäller blues, rock, metal, pop, soul, funk, house, rap, reggae, country, elektronmusik, folkmusik o.s.v. Graden av kommersiell framgång har ingen större inverkan, utan kompressionen/limiteringen utförs slentrianmässigt idag.

Detta är tydligt överallt, men är allra enklast att följa på diverse remasters, där vi i en annan tråd nyligen noterade en reducerad toppfaktor om hutlösa 12 dB för spår från Dire Straits album Brothers in Arms. (Många av dagens fonogram är inte ens nära att komma upp i 12 dB toppfaktor, vilket alltså var vad som försvann här.)

Klassisk musik har dock påverkats i relativt låg grad, men lyssnandet på denna genre är förstås mycket sparsamt numer.

[AndersH]

Om man vill vara mer exakt så är min uppfattning att album utgivna från och med 1992 kan lida av loudness war. Alla mina album från 1991 och tidigare lider inte av loudness war. Dock kan man se att det finns en tendens att öka medelnivån men utan att minska dynamiken. Naturligtvis finns några enstaka undantag, men dessa tror jag mer beror på slarv än att medvetet vilja höja medelnivån på bekostnad av dynamiken. Intressant om någon kan ge exempel på album behäfftade med loudness war utgivna före 1992.

[PekkaJohansson]

Intressant om någon kan ge exempel på album behäfftade med loudness war utgivna före 1992.

Bland tidiga plattor finns Wham-samlingen "The final" från 1986. Detsamma gäller en samling med Buddy Holly, "The hit singles collection", från 1985. Finns några till men dessa två kommer jag att tänka på först. Jag har undersökt några plattor vid det här laget och skulle sätta gränsen vid 1990 för att vara rimligt, om än alltså inte helt, säker på att slippa nivåmaximeringen. Det finns definitivt ett ganska stort gäng plattor från 1991 som är offer för ljudnivåkriget.

För ordningens skull ska nämnas att även ingrepp som brusundertryckning och diskanthöjning påverkar den uppmätta toppfaktorn. Det är därför fullt möjligt och inte ovanligt att en skiva kan ha högre värden trots större grad av processering. Därför brukar jag understryka vikten av att titta på alla bilder i MasVis-analysen - och att vara försiktig med att luta sig emot de lösryckta dB-siffror som redovisas i Dynamic Range DB (eller vad nu dess formella namn är).

Med vänlig hälsning

Pekka

[I-or]

Tokerierna hade inte riktigt kommit igång ordentligt så tidigt som 1991, men ett par ytterligare exempel som jag kunde gräva fram lite snabbt är Bryan Adams - Waking Up the Neighbours som har en toppfaktor om ca 13-15 dB och The Clash - The Singles 12-15 dB.

När jag tittade på 1991 råkade jag även på Crystal Waters house-plåga Gypsy Woman i en alldeles ohyggligt bashissad version som jag inte vill undanhålla faktisktianerna:

Gypsy Woman.png (21.1 KiB) Visad 937 gånger

Toppfaktorn är här ca 12,5 dB, men detta beror mest på att den komprimerade basen har oerhört hög nivå. Det handlar som synes om ca +14 dB i 40 Hz-tersbandet relativt medelnivån i mellanregistret.

(Finns i en remixad version med samma överdrivna bas här: https://open.spotify.com/track/1SShxVVBeZBCY7WddnksPz?si=5491627bf102428c)