Vi fokuserar på det här forumet till kanske 99,2 procent på avsändardelen av helheten. Dvs apparaturen och lyssningsrummet.
Jag gissar att det fokuset - bland annat, men kanske huvudsakligen - bottnar i ett teknik- snarare än i ett psykologi-, nevrologi- et cetera- intresse. Nå, det är inte så väsentligt vad det bottnar i kanske. Eller så är det det utan att jag har insett varför.
Skärpta sinnen tycks gynna förutsättningarna för en god illusion av realism. Alkohol såväl som så kallat "multitaskande" vid musiklyssningen tycks missgynna sagda förutsättningar.
Att sitta i ett mörklagt rum tycks även det gynna realism-upplevelsen. Att blunda tycks distrahera en aning. Möjligen orsakat av att det är en lite onaturlig sak att företa sig, och därmed lätt distraherande.
Jag tänker mig att det som når öronen via en aldrig så raffinerad "setup" likafullt är väldigt olikt verkligheten. Kanske mer olikt än likt, hur man nu skulle kunna mäta och räkna fram ett sådant konstaterande...
Jag brukar göra den grova - men för att förstå hur jag menar tydliga - liknelsen med streckgubben. Jag förstår att det representerar en människa, jag adderar min associationsprocess till det som når mina ögon och får illusionen av en människa. Detta trots att de fåtaliga tvådimensionella, enfärgade strecken knappt har mer gemensamt med en människa än att båda består av atomer och är registrerbara för ögat.
Så fort jag - exempelvis - tar upp paddan (och söker på Blocket efter nya annonser på Citroën 2CV) så försvinner en större eller mindre del av den realism-illusion som förelåg i lyssningsrummet. Lägger jag ifrån mig den så tilltar illusionen.
Det här - om det nu har någon relevans - betyder självklart inte alls att även avsändardelens egenskaper skulle vara oväsentliga. Sannolikt så gynnar goda egenskaper därest förutsättningarna för mottagaren (lyssnaren) att ernå den goda realism-illusionen.