Nästan alla känner väl till detta alster, men när LÄSTE ni det senast?
H C Andersen skrev:
Kejsarens nya kläder
För många år sedan fanns en kejsare som var så vansinnigt förtjust i vackra
nya kläder, att han gav ut alla sina pengar för att bli riktigt fint klädd. Han brydde
sig inte om sina soldater, inte om teaterpjäser, inte om lustturer i skogarna, om
de inte gav honom en möjlighet att visa sina nya kläder. Han hade en rock för
varje timme på dagen, och liksom det sägs om en kung att han sitter i rådet så
sade man om den här: »Kejsaren är i sin garderob! »I den stora stad där han
hade sitt slott, gick det lustigt till.
Varje dag kom många främlingar dit, och en dag kom två bedragare. De påstod
att de var vävare och att de kunde väva det allra vackraste 'tyg man kunde
tänka sig. Inte bara färgerna och mönstret var något så enastående vackra,
utan det var också så att de kläder man sydde av detta tyg hade den
förunderliga egenskapen att bli osynliga för varje människa som inte dög för sitt
ämbete, eller som var mer än lovligt dum. Dom kläderna kan öka min makt!
»Vilka utmärkta kläder!» tänkte kejsaren. »Om jag har dem på mig så ser jag ju
genast vilka ämbetsmän i mitt land som inte duger, och jag kan skilja de kloka
från de dumma! Ja, det tyget måste genast vävas för min räkning!» Och han
gav de två bedragarna mycket pengar för att de skulle börja väva. Och de satte
upp två vävstolar och låtsades arbeta. Men de hade inte en tråd i väven! I ett
kör krävde de att få det finaste silke och den bästa guldtråd, men alltsammans
gömde de för egen räkning; och så satt de och låtsades väva i de tomma
vävstolarna, och det långt in på nätterna.
"Nu skulle jag gärna vilja veta hur långt de har kommit med tyget», tänkte
kejsaren. Men han kände sig litet nervös om hjärtat vid tanken på att den som
var dum eller inte passade för sitt ämbete, den skulle inte kunna se tyget;
naturligtvis var han inte orolig för egen del men i alla fall tyckte han att det var
bäst att skicka en representant först, för att se hur saker och ting förhöll sig. Alla
människor i hela staden visste vilken förunderlig kraft tyget hade, och var och
en var nyfiken på att se hur oduglig eller dum hans granne var.
»Jag skickar min gamle hederlige minister till vävarna!» tänkte kejsaren. »Han
ser nog bäst hur det där tyget tar sig ut, för han är en klok människa, och ingen
sköter sitt ämbete bättre än han!» Nu gick den gamle duglige ministern in i
salen där de två vävarna satt och arbetade i sina tomma vävstolar. »Bevare mig
väl!» tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. "Jag ser ju
inget!»Men det sade han inte.
Bäst att hålla god min
De två bedragarna bad honom vara så god att komma närmare, och de frågade
honom om det inte var ett vackert mönster och härliga färger? Så pekade de på
de tomma vävstolarna, och den stackars gamle ministern fortsatte att spärra
upp ögonen, men han kunde inte se något eftersom där inget var att se. Herre
Gud!» tänkte han. »Skulle jag vara dum? Det har jag då aldrig trott, och det får
ingen människa veta! Skulle jag inte duga till mitt ämbete? Nej jag får inte på
villkors vis tala om att jag inte kan se tyget!» »Nå, herren säger inget om
arbetet?» sade den ene vävaren. Å, det är förtjusande, alldeles underbart!»
sade den gamle ministern och kikade genom sina glasögon. »Vilket mönster!
Vilka färger! ja, jag skall framföra till kejsaren att detta arbete faller mig
utomordentligt i smaken!» »Det gläder oss, det gläder oss!» sade de två
vävarna. Och nu nämnde de färgernas namn och angav beteckningar för det
märkvärdiga mönstret. Den gamle ministern hörde noga på, så att han skulle
kunna upprepa alltsammans när han kom tillbaka till kejsaren. Och det gjorde
han.
Men bedragarna krävde mera pengar, mera silke och guldtråd, det skulle gå åt
till väven. Alltsammans stoppade de i egen ficka, i väven kom inte en tråd, de
fortsatte bara som förut att väva i de tomma vävstolarna. Kejsaren sände snart
ut en annan duglig ämbetsman för att se hur det gick med. vävandet och om
tyget snart var färdigt. Det gick för honom som för den förste, han såg och såg
men eftersom det inte fanns något annat än de tomma vävstolarna så kunde
han inget se. »Ja, är det inte ett härligt stycke textil!» sade de två bedragarna, i
det de visade och förklarade det vackra mönstret som inte fanns.
»Dum är jag inte», tänkte mannen. »alltså duger jag inte till mitt goda ämbete!
Det var då en överraskning! Men det måste jag dölja!» Och så gick han på och
prisade tyget som han inte såg och bedyrade vävarna sin fröjd över de sköna
färgerna och det stiliga mönstret. »Det är verkligen förtjusande!» sade han till
kejsaren.
Rykten går fort
Alla människor i hela staden talade om det underbara tyget. Nu ville kejsaren
själv se det, medan det ännu satt i vävstolarna. Omgiven av en hel skara
utvalda män, bland vilka också befann sig de två gamla dugliga
ämbetsmännen, som hade besökt vävarna tidigare, begav han sig till dessa
listiga bedragare; som satt och vävde av alla krafter, men utan en tråd på
skytteln. »Ja, är det inte magnifikt!» sade de två dugliga ämbetsmännen.
»Behagade Ers majestät se, vilket mönster, vilka färger!» Och så pekade de på
den tomma vävstolen, ty de trodde att de andra helt säkert kunde se tyget.
»Vad är detta!» tänkte kejsaren. »Jag ser ju ingenting! Det är ju förfärligt! Är jag
dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var den värsta incident som kunde
ha påkommit mig!» Och högt sade han: »O, det var utomordentligt vackert! Det
har mitt allerhögsta bifall!» Och han nickade belåtet och betraktade den tomma
vävstolen, ty han kunde ju inte säga att han inget såg.
Hela hans följe såg och såg men ingen fick mera ut av detta än någon annan,
men alla sade som kejsaren: »O, så vackert!» Och de rådde kejsaren att låta sy
en dräkt av tyget och ha den på vid den stora procession som skulle äga rum
inom kort. »Det är magnifikt! Bedåriskt! Excellent!» lät det från mun till mun och
alla var så innerligt nöjda och förtjusta. Kejsaren gav bedragarna var sitt
riddarkors att hänga i knapphålet, samt titeln Vävjunkare. Hela natten före den
dag den stora processionen skulle äga rum, satt bedragarna uppe och hade
mer än sexton Ijus tända i kammaren. Folk kunde se att de hade brått med att
fa kejsarens kläder färdiga. De låtsades ta tyget från vävstolarna, de klippte i
luften med stora saxar, de sydde med nålar utan tråd, och till slut förklarade de:
»Nu är kläderna färdiga!»
Visning av de vackra kläderna
Nu kom kejsaren med sina förnämsta kavaljerer. Bedragarna låtsades hålla upp
någonting i luften och sade: »Ja, här har vi benkläderna! Här är rocken! Här är
manteln!» Och så vidare. »Det är så lätt som spindelväv! Man skulle tro att man
rakt inte hade någonting på sig, och det är just själva finessen!» »Visst!» sade
alla kavaljererna, men de kunde ingenting se, ty där fanns ingenting. »Vill nu
Eders kejserliga majestät allernådigast behaga avta sina kläder»., sade
bedragarna, »så skall vi påtaga majestätet de nya, här framför den stora
spegeln! » Kejsaren tog av sig alla sina kläder, och bedragarna låtsades nu ge
honom plagg för plagg av de nya som de skulle ha sytt. Kejsaren vände sig och
svängde sig framför spegeln. »Gud så klädsamt! Vilken passform! ». sade alla
närvarande. »Vilket mönster, vilka färger! En oskattbar dräkt!. » De står och
väntar därute med tronhimlen som skall bäras över Ers majestät», sade
överceremonimästaren.
»,Ja, jag är klar nu», sade kejsaren. »Sitter det inte bra?» och han vände sig än
en gång framför spegeln, ty det skulle ju se ut som om han verkligen granskade
sin stass. Kammarherrarna som skulle bära släpet, trevade med händerna
längs golvet som om de tog upp släpet, och så gick de och höll i tomma luften
eftersom de inte tordes visa att de inget kunde se. Så gick kejsaren i
processionen under den stiliga tronhimlen, och alla människor på gatan och i
fönstren sade: »Kors vad kejsarens nya kläder är makalöst fina! Vilket härligt
släp han har på rocken, och så välsignat den sitter!» Ingen ville erkänna att han
inget såg, ty då hade han ju inte dugt till sitt ämbete eller också hade han varit
mycket dum.
Han har ju inga kläder!
Aldrig hade kejsarens kläder gjort sådan Iycka. »Men han har ju ingenting på
sig», sade ett litet barn. »Herre Gud, hör den oskyldigas röst», sade dess far.
Och det började viskas från man till man vad barnet hade sagt. »Men han har ju
ingenting på sig!» ropade till sist hela folkskaran. Det kröp i kejsaren, ty han
kände på sig att de hade rätt. Men han tänkte som så:»Nu får jag hålla god min
tills processionen är slut.»Och kammarherrarna gick och bar på släpet som inte
fanns.
Sett ur dagens perspektiv med de ständigt återkommande diskussionerna om vissa komponenter i ljudåtergivningskedjan tänke jag att denna tillbakablick kunde vara kul. Om det är tänkvärt eller inte kan ju var och en avgöra för sig själv.
Med venlig hilsen
P.S. Denna novell åstadkom en våldsam debatt när den kom ut (mellan Kirkegaard och Andersen)...
P.P.S. Detta är naturligtvis inget debattinlägg utan bara ett elegant försök till smygintroduktion av litteraturkultur - lite humanism för alla tekniknördar.
