Flint skrev:Nu har jag lyssnat på en låt från den här LTS-versionen av Adolphson & Falks "Med rymden i blodet" och blev fullständigt besviken. Den låter hur sönderremastrad och skruvad som helst med den typskt överdrivna samenessklarhet som alltid ska läggas på. Det enda som skiljer från standardremastering är den något högre crestfaktorn.
Men Flint, för 17, koppla ur rörkompressorn ur riggen din...
...fast om jag skulle försöka förstå vad du reagerar på så är det kanske de syntetiska ljuden? Alltså, det är ju en syntplatta, och den gjordes i en tid när syntljuden var ... nya. Alltså trummaskinernas cymbaler
är brusljud. En del av ljuden
är vassa.
...men de remastrade versionerna av albumet är ännu vassare.
Det jag gillar mest med ljudkvaliteten är nog ljuden i mixen är separerade. Vassa eller inte, det grötar inte ihop sig om det gör i moderna remastringar eller nyproduktioner.
På några spår kan man höra en kompressor på mastern (spår 5 mest kanske) men det gjordes redan 1982.
Skivan är alltså det den ska vara - en rak kopia av masterbandet, så som det producerades 1982. Och jag vill påstå att det är den bästa releasen som har gjorts av det konstverket. De synpunkter man kan ha på den blir med automatik synpunkter på ursprungskonstverket.
Och det tycker jag är bra. Tänk om man kunde komma dit med alla skivljudkvalitetsdiskussioner.
Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.
