Min uppfatting är fortfarande, närmast stärkt efter debatten, inte minst efter det belysande exampel som Amit Sen hade med sig, att hela idén med mastringsprocessning är absurd!
Man kan sammafatta det hela med en titt på problemen från två synviklar:
1. När det inte behövs ändras någon, så behövs mastringsprocessning inte.
2. När det behöver ändras något, så är det nästan fel att göra det
efter mixen, eftersom alla åtgärder som gör med "förvrängande apprater" efter mixen (alltså på det tvåkanaliga studiomastern, i brist på bättre namn), kommer att påverka ALLA ljud som finns på inspelningen! Finns mer är två ljud så förstör man mer än man fixar. Redan när det finns två ljud i mixen gör man onödig skada.
Min slutsats efter denna paneldebatt är därledes densamma som min inställning före debatten, nämligen att man (såsom man gör i filmvärlden)
alltid bör eftersträva att göra slutarbetet som en "slutmix" och inte "mastringsprocess". Med slutmix menas inte nödvändligtvis att något mixas eller mixas om, bara att man arbetar med det kompletta materialet, således att man har möjlighet att gå in och göra justeringar där det behövs, även på flerkanalssidan före mixen alltså.
Poängen med att arbeta med hela materialet i en "slutmix" är alltså att man kan hantera eventuella önskemål om justeringar med större konstnärlig frihet.
I en
mastring där man endast utgår ifrån det tvåkanaliga färdigmixade bandet kan man bara göra ingenting, eller addera processorer av olika slag. Man kan ALDRIG ta brot ett fel man hittar - bara försöka kompensera det.
Om de senare kompensationerna är klangåverkande kommer de att påverka ALLA klanger på inspelningen (även de som var bra före ingreppet), är de dynamiskt påverkande kommer de att ge en massa bandtonsdistorsioner MELLAN olika på inspelningen förekommande ljud = fördärva ljudkvaliteten.
I en
slutmix däremot, har man möjlighet att inte bara lägga till, utan även när det behövs backa valfritt långt i inspelningskedjan och defakto
ta bort saker som försämrar ljudkvaliteten. Det enda man inte kan fixa är rent inspelningstekniska saker, såsom själva tagningen, mikrofonval, mikrofonplaceringar, distorderande mikrofonförstärkare (vars populäritet stigit tragiskt) och förstås kompressorer och limiters som lagts FÖRE inspelningen. Ett oskick det sistnämnda förresten. Ett som uppmuntras av flertalet tillverkare av mikförstärkare/ADC.
I filmens värld (som ju som alla cineaster vet är mycket mera ljudkvalitetsinriktad än musikvärlden) hanteras detta på ett mycket snyggare sätt än inom i musikvärlden (där man som sagt tror att alla saker man är missnöjd med bäst åtgärdas genom att addera ännu mera processning).
Owe Svensson redogjorde på ett förträffligt sätt för det sätt man (han) hanterar dessa saker i filmsammanhang. Han klargjorde att han i de flesta fall när något inte låter bra faktiskt oftast åtgärdar problemen genom att backa i processen för att leta upp och TA BORT det ingrepp som ställt till med problemen.
När man hör folk från filmbranschen uttala sig i sådana här frågor undrar man varför denna både självklara och sunda inställning är så genomsyrande i filmvärlden, men så ovanlig i musikvärlden.
Skivbolag som Bis och Opus 3 är undantag, men de allra flesta i musikbranschen verkar ha inställningen att man, när något inte låter som man vill, bäst åtgärder problemet genom att koppla in ännu en apparat...
De skivbolag som är "beställare" till mycket av den ljudkvalitetsdestruktiva verksamheten, det vill säga de som vi hade bjudit in till debatten (Sony och EMI) avstod tyvärr från att närvara. Björn Engelmans (Cuttning room) närvaro och sakliga redogörelser och beskrivningar var dock mycket bra, och jag vet att alla uppskattade att han förklarade hur mastringsteknikerns verklighet ser ut.
En annan sak som jag hoppas framgick med önskvärd tydlighet i debatten var att den "station" som mastringsstudion är idag, i sig inte är av ondo. Det är i själva verket nödvändigt i många sammanhang när produktioner är så disparata som ofta är fallet. Ett album kan bestå av tolv låter som spelats in och mixats på olika stället i världen och inte sällan i lyssning som är av mycket låg kvalitet. Det måste finnas en samlande punkt där allting kan läggas ihop till ett fungerande album, och förberedas för CD-produktion.
Än en gång hoppas jag att utvecklingen kommer att gå dithän att man börjar arbeta på ett sätt som påminner om filmvärlden dock, det vill säga att man slutar upp med en massa destruktiv postprocessning (mastringsprocessning) för att kompensera fel som redan begåtts, och istället låter slutstatinen bli en "slutmix". En station där man md huvuddelen av allt arbete gjort kan göra allt "så bra det går", vilket inkuderar att man måste kunna gå in och göra insatser, eller ta bort, saker varhelt i kedjan det behövs.
I debatten framgick med önskvärd tydlighet (i Björn fina redogörelse) att det finns en tyngdpunkt på LJUDNIVÅ. Att en av de sakerna som nästan alltid efterfrågas är att ljudnivån skall vara "så hög som möjligt". Detta är inte mastringsteknikernas fel, utan beställarnas.
Detta är dessutom rena rama dumheterna, och en av de största orsakerna till ljudförsmutsningen. Dumheter som, tror jag, är nästan 100% en
utbildningsfråga. Producenter likväl som konsumenterna måste lära sig att man i slutanvändningen (=spela musik) har ett litet finurligt reglage till buds, som faktiskt finns till just för att man skall kunna välja hur starkt man skall få ljudet. Det kallas volymreglage.
En faktor som hjälper fördumningen på traven är radion. Lasse Mossberg redogjorde för problemen på ett förtjänstfullt sätt. SR är ju ledande på att förstöra lite, men reklamradiostationerna är raka motsatserna. I radiovärlden odlas mycket av de absurda idealen, och orsaken är den ljudtryckskonkurranssituation som råder på etern. ALLA vill höras mest, och konsumenten fungerar typiskt som så, att man ställer in volymen efter den starkaste stationen, och väljer sedan bort de stationer som är väsentligt svagare.
Kontentan är att reklamradiostationerna tvingas in i en ond cirkel. Är en station väsentligt starkare än den egna, såm vill man öka nivån. Eftersom det finns gränser för hur hårt man får modulera en radiosändare komprimerar man så hårt det går, så att man utan att övermodulera, i varje fall odulerar fullt hela tiden...
En annan ond cirkel bildas av tillvänjningen. Talar om både konsumenter, och i ännu högre grad radiofolk. När musikproducenterna på reklamradiostationerna hört för mycket på sin egen process (komprimering) börjar de tycka att skivorna de får in till tationen låter för dynamiska, oh de refuseras såsom "icke radiomässiga", vilket leder till att skivbolagen tvingas släppa mera sönderkomprimerade skivor, som sedan sänds och blir ännu mera illa komprimerande! För varje år förkjuts idealen än absurdare, och får radiostationerna att välja ännu mera skadade inspelningar för radioutsändning.
Det finns åtgärder mot detta vansinne planerade, det har ju alla LTS medlemmar kunnat läsa om i MoLt genom åren, men införandet av åtgärderna går trögt.
Nu har det dock börjat hända något. Alla LTS medlemmar har säkert läst om åtgärderna mot nivåabsurditeterna på TV-reklaminslagen, men nu tycks det som om en ljudkvalitetsmöjliggörande nivåreglering för FM-radio (och annan radio) äntligen börjar få fart. Lasse Mossberg berättade att två länder i Europa redan är på tåget, fler är på gång.
Vh, iö
PS.
Sättet att möjliggöra ljudkvalitet utan att bli dränkt ljudtrycksmässigt av grannstationer, är att inte bara reglera maxdeviation på sändarna, utan även sätte en gräns för medeldeviation.
På så vis "tvingar man på" alla radiostationer ett headroom på säg 10 dB (18 dB vore önskvärt, men FM har ju brus att tampas med också) - ett headroom de kan välja att änvända till ljudkvalitet (läs bevarandet att viss transientdynamik) eller också kan de välja att behålla sitt komprimerade "sound", om de hävdar att de använder det för att de gillar just den aspekten av ljudet.
De komme dock inte längre "på köpet" från kompressionen att hamna "starkt på skalan", så att de dränker (förstår för) mera ljudkvalitetsinriktade stationer.
Det finns massor av flera aspekter på debatten som belyses bäst genom att höra den i sin helhet. Vi skall försöka lägga ut den på LTS hemsida, i varje fall tillgänglig för LTS-medlemmar, eventuellt för alla.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
Vissa tycker inte ens att bra inspelning är viktigt, andra anser att bra inspelning på nått sätt skulle ge musik "stöpt i samma form".
Det verkar som det är "moraliskt fel" att önska välljud. Det är finare att tycka om musiken.
.
.??