När jag ser dagens utbud på högtalarsidan så tycker jag att den är ganska begränsad i sin utformning. Lådor med en volym omkring 20 liter. Dessa är oftast ett 2-vägs system med en bashögtalare med en diameter omkring 6" - 7" samt ett diskant element omkring 1". Elementen är oftast monterade mycket tätt tillsammans. Samtidigt så diskuteras också en rad olika lösningar på basreflexöppningar för att kunna hålla så höga hastigheter som möjligt genom dessa utan att få turbulens och virvelbildningar. Samtidigt skall all distortion vara låg, gärna mycket låg och ljudtrycket så högt som möjligt.
Breda frekvensområden, höga ljudtryck, tätt monterade element bidrar alla till en hög distortion som jag förstår. Intermodulationsdistortionen är beroende på hur stort konutslag, (Xmax), som föreligger och hur stort frekvensomfång som täcks. Samtidigt så ökar IM-distortionen ju närmare elementen är monterade gentemot varandra. Detta gäller också basreflexöppningens placering relativt baselementet. Tidigare så konstruerades högtalare tämligen ofta med större baselement, 12" -18" eller ännu större något som är ovanligt numera. Basreflexöppningen gjordes ofta så stor att luftens rörelse, i stort, var lika stor som baselementets. Övriga ingående element placerades så att möjliga doppler-effekterna minskades. Att allt detta naturligtvis medförde vissa begränsningar i systemens utseende är klart. Tidigare experiment, på olika håll i världen, har visat att låg IM-distortion är av väsentlig betydelse.
Är det så att dagens forskning har kommit fram till att IM-distortion är oväsentligt, efter som det ser ut som det gör, och inte betyder något eftersom högtalarna ser ut som de gör eller är det bara skicklig marknadsföring och "blå dunster"?
) Annars har väl tät elementplacering sina fördelar när det gäller fasutsläcknings-(och därmed spridnings-)problem.
