Hifi-upplevelse av det bättre slaget :)

[xeizo]

Som jag skrivit på annat håll här så har jag nyligen försatt min gamla stereo i spelbart skick, och har nu hunnit lyssna igenom en hel del gamla favoriter men även sånt jag inte vanligtvis lyssnar till.

Ett begrepp som jag förknippar med "riktig" hifi är närvaro vid återgivningen av musik, ett begrepp som när det inträffar är betydligt mer upplyftande än vetskapen om en ofärgad återgivning av "whatever".

Så, gårdagens hifi-upplevelse bestod av en samlingsplatta med Monica Zetterlunds bästa någonting, inte den musik jag normalt sett lyssnar på.

Ljudet på skivan kan karaktäriseras som ofta bestående av bandbrus, mangnetbandsdistorsion och ibland överstyrda mikrofoner/mikförstärkare/mixrar MEN wow! vilken närvaro i ljudet! Och vilken pinpoint-stereoeffekt och djup ljudbild.

Självklart underlättar det att det är bra låtar, en oerhört skicklig vokalissa och duktiga musiker men ljudteknikern/teknikerna har verkligen gjort ett strålande jobb med den begränsade teknik man hade på den tiden.

Musiken ÄR verkligen i vardagsrummet, levande och andandes. Det är mer än man kan säga om nästan ALLA moderna inspelningar. Krasst känns det som om inspelningstekniken bara har gått bakåt sen 60-talet ... Jag vill minnas att jag tidigare haft liknande hifi-upplevelser med Frank Sinatras DECCA-inspelningar.

Som extrem kontrast råkade jag spela en Journey-skiva i samma veva, tala om att låta illa ur hifi-hänseende hehe typ 1dB dynamik på hela skivan. Rent och klart förvisso, men så o-kul ljudmässigt, även om jag är svag för vissa av Journeys låtar.

Visst har jag tidigare kört både BiS-skivor och Opus3, liksom High fidelitys demo-skivor mm mm, men det brukar sällan vara några upplyftande upplevelser rent musikaliskt även om ljudkvaliteten är på topp.

Finessen med att avnjuta Monica Zetterlund igår var att det var högklassig musik OCH bra ljud. Och då pratar vi inte om bra ljud som i låg distorsion, utan bra ljud som i magnifik ljudbild.

Normalt sett lyssnar jag nästan bara på progressiv hårdrock och metal, och visst finns det en hel del sådana skivor som har "imponerande" ljud typ Metallicas svarta men man undrar ibland om inte framför allt den progressiva hårdrocksgrenen skulle kunna ha en del att vinna på att studera ljudteknken som användes vid jazzinspelningar på 60-talet applicerad på modern musik? Har tex Pink Floyd någonsin haft bättre ljud än på "Dark side of the Moon" från 1973? Skulle inte tro det.

Då har jag delat med mig av gårdagens "hifi-flash" Nu får gärna alla tipsa om skivor som tok-knäcker Monica Zetterlund ljudmässigt och gärna har musikaliskt innehåll i närheten av samma höga nivå, val av genre är relativt oviktigt i sammanhanget

[PekkaJohansson]

Dina reflektioner är intressanta om än inte förvånande! Jazz och sk underhållningsmusik har alltid låtit bättre än pop på skiva och musik inspelad före mitten av 60-talet låter generellt bättre än senare års inspelningar.

Framför allt Capitol höll hög klass under sent 50- och tidigt 60-tal. "Ultra Lounge"- och "Capitol sings-"-serierna innehåller trevlig vokaljazz med storband och artister som Julie London och Dean Martin. Mycket välljudande, "direkt" sound och dessutom smakfullt mastrat. Bob Norberg heter mannen som producerat dessa utgåvor.

Dean Martins hela 60-talskatalog har återutgivits på Collector's Choice Music. För mig som växte upp med albumet "Houston" från 1965 är det en guldgruva.

Sinatra låter ofta bra, ja. En bra platta är "September of my years", också från -65, med fina nostalgitrippen "It was a very good year".

Tidig 60-talspop kan vara fantastisk. Fick faktiskt en liten hifi-chock av de tidiga monospåren på Beach Boys-boxen "Good Vibrations", också på Capitol... Några tidiga Cliff Richard-spår är inte så tokiga heller. Tyvärr har engelska EMI aldrig lyckats bestämma sig för att ge ut alla Cliffs singlar i mono, utan samlingarna innehåller en salig blandning av finfin mono och usel ping-pong- eller i värsta fall fake-stereo. Några spår från "With the Beatles" håller faktiskt för närnare granskning med hifi-luppen, för att inte tala om de av mig tidigare hyllade mono-singlarna... Det finns en amerikansk samling med Herman's Hermits på ABKCO från 1987 som låter riktigt bra.

För tusan, jag glömde den fantastiske Roy Orbison! Fred Fosters inspelningar på Monument, med orkester och Orbisons operaliknande röst, hörde till det bästa i sin tid. Buddy Holly, inspelad och producerad av Norman Petty håller bitvis god kvalitet. Några tidiga Elvis, ffa "Elvis is Back!". Alla dessa hyllningar gäller förstås bara de tidiga cd-utgåvorna.

I Sverige är det ffa Metronome-inspelningarna som gäller. Inte konstigt med tanke på Anders Burmans jazzbakgrund. Cornelis Vreeswijk och Siw Malmqvist, båda i fina boxar (5 resp 3 cd), är väl de jag helst lyssnar på själv. Ska man ha en enda Metronome-skiva är det Cornelis "Grimascher och telegram" med Jan Johanssons trio från 1966. Oerhörd närvarokänsla och nästan bara hits!

Ja, det finns en del att välja på. Jag återkommer nog...

Med vänlig hälsning

Pekka

[Johan_Lindroos]

Roy Orbison: Tummen ned.

[PekkaJohansson]

Var nu inte en sån dysterkvist, Johan!

Med vänlig hälsning

Pekka

[Bill50x]

Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg xeizo. Dels för att du kan ta till dig MZ´s musik trots dina normala preferenser, dels för din "upptäckt" hur bra det kan låta trots att man hör alla fel. Många dömer ut inspelningar där man hör bandbrus, sk vinyldist och dylikt och har svårt att förstå att man trots dessa felkällor kan uppleva en närhet och riktighet i ljudet som aldrig så perfekta fonogram har svårt att komma i närheten av. Man dömer raskt ut rörförstärkare, vinylskivor etc som kraftigt färgande och anser att all "naturlighet" i ljudet bara är distorsion. Jag hävdar att man mäter fel saker och/eller fokuserar på fel parametrar.

Det är lite som att mäta en bit mat. Hittar man inga bakterier, inga tiillsatser etc så är maten "icke märkbart färgad". Att den sedan inte smakar något är ju bara för att den är "korrekt". En annan bit mat kanske är mustigt god men innehåller något ämne (=dist) och då anses förstås den goda smaken bero på denna tillsats och den döms ut som "färgad". Alla försök till att hävda att den goda matbiten är så smaklig TROTS tillsatsen avfärdas med en fnysning och hänvisning till att mätdata minsann visar att den smaklösa biten är den riktiga.

Jag har åtskilligt med fonogram som ur strikt ljudmässig synvinkel inte är optimala (minst sagt) men som ändå ger en närvarokänsla och "riktighet" som är svårslagen. Bland annat ett kassettband som är inspelat i mono på hörlursutgången på en enkel TV. Något måste vara väldigt rätt när en sådan inspelning ger minst lika stor tillfredsställelse som vilken superinspelning som helst. Jag har också några sk low-fi plattor (cd) där man nästan kan se framför sig hur dom har riggat taskiga mikrofoner till en dator i vardagsrummet.

Nu var ju MZ en gudabenådad sångerska och förmodligen kan man njuta av hennes musik i vilken ljudmässig kvalitet som helst. För några veckor sedan var det en konsert i Stockholm där ett antal välrenommerade artister framförde låtar som MZ hade gjort tidigare. Det lät väldigt tamt och trist trots förmågor som Eva Dahlgren, Svante Thuresson mfl. Duktiga men når inte ens upp till fotknölarna på Monica.

/ B

[xeizo]

Pekka,
tack för alla fina tips!

Jag har en 5CD-box med Cornelis, vet inte om det är rätt box, men den skall jag ju lyssna närmare på. Jag har nog bara hört på den i hörlurar och då får man noll förnimmelse av ljudbilden, annars är den värd att lyssna igenom bara för alla coola låtar

Sinatra har jag inspelad på Hifi-video i form av Jubileums-versionen av "The Decca years" på vinyl. Jag får ta och digitalisera den i FLAC eller liknande så den blir mer lättillgänglig att spela. Mitt Audiophile 2496 har som tur är riktigt bra AD-omvandlare, så det borde kunna bli hyfsat och trivselknastret får man inte på en CD-box

Metronome ja, det kan nog stämma, jag har minnen från tidigare om att mina gamla Ola Magnell och Marie Bergman-vinyl var riktigt lyssningsbara om inte för musiken så för ljudkvaliteten.

Beach Boys, där ser man? Och Beatles? Annars har ju Beatles en annan poäng med sitt ljud på dom senare skivorna, och det är ju att det till skillnad från maximal närvaro istället är ett ohyggligt smakfullt och intressant processat ljud man använder. Kanske det var början till nedgraderingen av hifi-ljud i populärmusik? Att alla ville göra som Beatles, men ingen var lika duktig som George Martin och sen har man bara börjat gödsla med effekter.

Iofs har jag hört historier om att dom mer avancerade sångmikrofoner som gjordes för större studios på 50-talet var tillverkade med en gammal och bortglömd teknik som är nära nog omöjlig att återskapa, och dom mikrofonerna som bara fanns i vissa studios var helt enkelt grymt bäst.

Dean Martin har jag aldrig lyssnat på, så det var ett kul tips!

Mvh

edit. Bill50x, tack för ett bra och intressant inlägg. Jo, jag håller med om att bra ljud innehåller oräkneligt många fler parametrar än vad en normalt elektronik/akustik-kunnig känner till. Jag antar det är därför som bra producenter är högavlönade och i många fall har kultstatus. Det är ju producentens roll att se till helheten, sen får man inte missa att helheten ibland består av uppnådda säljresultat i första hand och inte välljud, varför ett dåligt men säljande ljud kan bli trendsättande. Kul förresten det där med MZ och fotknölarna, det är inte svårt att tro på att det stämmer för hon gjorde verkligen grymma saker med rösten

[Jax]

Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg xeizo. Dels för att du kan ta till dig MZ´s musik trots dina normala preferenser, dels för din "upptäckt" hur bra det kan låta trots att man hör alla fel. Många dömer ut inspelningar där man hör bandbrus, sk vinyldist och dylikt och har svårt att förstå att man trots dessa felkällor kan uppleva en närhet och riktighet i ljudet som aldrig så perfekta fonogram har svårt att komma i närheten av. Man dömer raskt ut rörförstärkare, vinylskivor etc som kraftigt färgande och anser att all "naturlighet" i ljudet bara är distorsion. Jag hävdar att man mäter fel saker och/eller fokuserar på fel parametrar.

Jag blir lika glad åt läsningen. Doc håller jag inte med Bill om att man mäter/fokuserar på fel saker. Saken är den att jag vill ha ut vad som finns på de gamla inspelningarna opåverkat. Inklusive originaldistortion, bandbrus med mera. Jag tar inspelningen för vad den är och har en så ofärgande anläggning som möjligt för att spela upp den. Jag tycker inte det finns någon anledning att bortse från färgningar i anläggningen eftersom det finns högkvalitativa inspelningar man absolut inte vill färga. Inte jag i alla fall.

Trots detta kör jag rörförstärkare, kalla mig konstig.

[dawen]

Jag lyssnar på Zetterlund igår jag också, instämmer!

[PekkaJohansson]

Det är bara roligt att kunna komma med lite tips! Såvitt jag vet finns det bara en 5 cd-box med Cornelis och den heter "Mäster Cees memoarer". Cornelis första tre album finns med i sin helhet. Något underligt börjar tredje albumet "Grimascher och telegram" med sista låten på boxens CD1, "Telegram för en bombad by". Resten av skivan finns förstås på CD2. Boxen är för övrigt ett gott exempel på att ljudkvaliteten försämrades mot slutet av 60-talet också i Sverige.

Vad jag ofta läser, och som lyssningen ger stöd för, är att amerikanerna var ledande på inspelningsteknik på den tid vi talar om. På 50-talet var man oerhört stolt över inspelningstekniken och angav hela kedjan från mikrofon till graververk på skivomslagen. Engelsmannen George Martin var mer musiker och producent, och tog på alla Beatles-plattor hjälp av Geoff Emerick för den tekniska biten.

Beatles plattor är av någon anledning oerhört ojämna ljudkvalitetsmässigt. Också de olika spåren på samma skiva håller skiftande kvalitet. En bidragande orsak är att den musikaliska kreativiteten var större än de tekniska resurserna. När sedan George Martin besökte Capitol i Los Angeles och fick se alla de nya effektburkar och andra leksaker som var på gång var det tack och adjö med det oprocessade Beatles. John Lennon trivdes inte heller med sin röst (en av rockhistoriens absolut bästa!), utan krävde hela tiden att den skulle förvrängas. Dessbättre hörs inte så mycket av det på de färdiga skivorna. Det är alltså svårt att rekommendera en hel Beatles-platta ur ljudkvalitetsaspekter, men som sagt, Beatles i mono är generellt oerhört mycket bättre än stereoutgåvorna.

Bill, ponera att du tar det bästa ur två världar: lagra 50- och 60-talens goda inspelningar på ett bra medium (t ex cd) och spela upp dem i en kedja som är så icke-förstörande som möjligt och placerad i ett rum som inte gör pannkaka av allt! Då har man, enligt min erfarenhet, bäst förutsättningar att uppnå den där riktigt sensationella känslan av att vara på plats där det musicerades.

Vinyl behöver inte vara fel, men för mig utgör den höga disten på 90 % av de originalplattor vi talar om ett svåröverstigligt hinder för den totala njutningen. Förra helgen hörde jag en fantastiskt tyst, dynamisk och välgjord inspelning på en vinylplatta från -63 - men ack vad sällan man stöter på dessa guldkorn och ack vad dyra de är... Vi gjorde flera jämförelser mellan olika vinyl- och cd-utgåvor, och det är uppenbart att resultatet beror på skickligheten hos dem som hanterat materialet. Allt annat lika har cd:n ett oerhört försprång i kraft av sin störningsfrihet.

Med vänlig hälsning

Pekka

[MichaelG]

Visst har jag tidigare kört både BiS-skivor och Opus3, liksom High fidelitys demo-skivor mm mm, men det brukar sällan vara några upplyftande upplevelser rent musikaliskt även om ljudkvaliteten är på topp.

Ja, ja, smaken är som baken... Även om det inte alltid är den allra största musiken och de allra största musikerna, så tycker jag nog att mycket av Opus3 kan vara kul. Om inte annat för att det är annorlunda än det som finns i skivsamlingen i övrigt.

High Fidelitys skivor är väl ömsom vin och ömsom vatten, men några riktigt bra samlingsplattor går ju lätt att sätta ihop av dem (om man har många).

Och BIS har jag verkligen svårt att säga något ont om! Spännande och annorlunda jämfört med de stora drakarna. Mina personliga favoriter är Eduard Tubins symfonier. Denne störste svenske (nåja) symfoniker någonsin. Fina inspelningar av fantastisk musik! (Men oss emellan, inspelningarna av Messiens orgelmusik går väl inte varma i CD-spelaren direkt. )

Om du gillade MZ, så måste du (observera att detta är en order - inget gott råd) skaffa Walz for Debbie med MZ och Bill Evans. En utsökt fin skiva med en underbar närvarokänsla. Återigen en av dessa 60-talsinspelningar som får en att undra om inte inspelningstekniken har gått rejält bakåt sedan dess!

Hälsn. Michael

[xeizo]

Visst kan en del Opus3 vara kul, men mest i demosyfte, det är ingenting jag sätter på för att lyssna på musik. Jag skulle tex aldrig få för mig att köra det i bilen eller mp3-spelaren.

BiS blev lite oförtjänst dissade av bara farten där, men Messiens orgelmusik har jag inga problem att dissa Tubien har jag faktiskt missat, så det var ett bra tips. Jag är inget proffs på klassiskt, känner mest till "dom stora" och har skivor från dom stora bolagen. Poängen var egentligen audiofilinspelning = skepsis till innehållet, för stod innehållet på egna ben skulle man inte ens behöva nämna audiofilfaktorn. Den skulle folk få "på köpet".

High Fidelity skivorna är lite som Opus3, om än mer blandat, knappast något man kör i mp3:n. Det är helt enkelt den typen av skivor man bara kör under perioder när man uppgraderar stereon, ungefär som benchmark-program till datorn. Tidlösa skivor med lika bra ljud är helt enkelt så mycket mer emå. Tyvärr finns det ju också tidlösa skivor med uselt ljud

Waltz for Debbie kommer att avlyssnas inom kort

[paa]

Vivaldis årstiderna kan ju verka vara alltför nybörjaraktigt och så där...
Men, Drottningholmsensemblens inspelning på BIS har nog en spelglädje som få andra årstider kan uppvisa. Har ni inte redan ett gäng årstider så köp den!
Ljudkvaliten får man på köpet.

[dawen]

paa: Var och hur mycket?

[Bill50x]

Vivaldis årstiderna kan ju verka vara alltför nybörjaraktigt och så där...
Men, Drottningholmsensemblens inspelning på BIS har nog en spelglädje som få andra årstider kan uppvisa. Har ni inte redan ett gäng årstider så köp den!
Ljudkvaliten får man på köpet.

Håller med. En underbar skiva. Ett måste för varje sann discofil




/ B

[Hetsporren]

Vivaldis årstiderna kan ju verka vara alltför nybörjaraktigt och så där...
Men, Drottningholmsensemblens inspelning på BIS har nog en spelglädje som få andra årstider kan uppvisa. Har ni inte redan ett gäng årstider så köp den!
Ljudkvaliten får man på köpet.

Håller med. En underbar skiva. Ett måste för varje sann discofil

Håller oxå med. BIS CD-275 är en sann dröm!

[PekkaJohansson]

Kan bara instämma. För den som vill ha ett bra tvärsnitt av BIS tidiga repertoar är dessutom trippelcdsamlingen en höjdare.

En annan skiva med stor närvarokänsla, om än inte sista ordet i fidelitet, är min gamla käpphäst "Johnny Cash at Folsom Prison". Cash fångar(!) publiken i ett järngrepp direkt och släpper aldrig taget. Oslagbar liveskiva!

Med vänlig hälsning

Pekka

[X-ray]

Hej alla,
Kan bara hålla med PeckaJohansson, lyssnar själv på Beatles med höggradig njutning. Köpte för länge sedan (mitten av 80-talet, tror jag) den blå samlingsboxen med i stort sett alla vinyl-Lp. Detta set har bringat mig stor glädje ända sedan inköpet (tröttnar aldrig, är det ngt fel på mig? ). Men tyvärr så envisas min skivspelare att fortplanta en lågfrevent frekvens orsakat av troligen dålig tonarm (sk skivresonans) som gör att ffa basmembranen fladdrar nåt alldeles i hästväg. Ska försöka hitta en annan mer funktionell spelare.

Då får man spela Beatles på cd, just nu har jag snöat in på Let it be Naked, dvs den skiva man tack och lov har skrapat bort all inblandning från Phil Spector.

Här finns härlig dynamik, typisk 70-tals mixad med medioker trumåtergivning men desto härligare sång, basgång som får blomkrukorna att skallra. Det går att upptäcka något nytt varje gång.

/ Thord

[dawen]

Cashplattan har jag, den är trevlig

[Rocker]

Jag tycker att Beatles briljans gör att man kan överse dålig produktion. Jag tycker ändå att det finns en del skivor med dåligt ljud på 70-talet med tex Deep Purple. Det beror ju på (som tidigare sagts) vem som producerat. Det känns som att det blev bättre producerat i slutet av 70-talet. Så är det åtminstone för mina skivor hårdrock och rock från 70-talet. På 80-talet blev det ju ännu sämre när det blev syntmode. Man drog ner bas och gitarrnivåerna till förmån för syntar. Det drabbade väl även till viss del också trummorna. Tack för tråden Xievo och Pekka samt Bill. Kul och intressant!

[Nagrania]

Xeizo:

Sinatra har jag inspelad på Hifi-video i form av Jubileums-versionen av "The Decca years" på vinyl.

Sinatra har aldrig spelat in på Decca däremot på CBS, Capitol och Reprise.

[xeizo]

Där ser du hur länge sen det var jag lyssnade på den ... The Capitol Years kanske? Inspelat är det iaf och det var en fet box