rikkitikkitavi skrev:IngOehman skrev:Något annat har jag inte påstått.
Och kylflänsarna nämnde jag ju.
Men: Switchteknik kan definitivt ge en AVSEVÄRT mycket större strömförmåga
per kiselyta! Effektarean blir ju oerhört mycket mindre än hos linjärförstärkare.
Och per vikt dessutom. Både koppar i trafon, trafons kärna och behovet av kyl-
flänsar drar åt samma håll.
Vh, iö
Jag har inte påstått att du påstått något annat, bara förtydligat.
Och jag har inte påstått att du påstått att jag påstått det, bara förtydligat
att jag inte gjort det.
rikkitikkitavi skrev:Att mäta per Si-yta var nytt, men pratar vi om förstärkare med switchade nätdelar eller switchade förstärkare?
Både ock, det beror på vilka faktorer man tar fasta på.
Switchade nätdelar sparar vikt med avseende på trafo och kondensatorband
samt för det lätt att skapa en mycket styv nätdel (vilket inte med nödvändig-
het betyder strömkapabel, styv är bara styv).
Switchade effektsteg sparar vikt med avseende på kylflänsar och ökar signifi-
kant uteffekten per kiselyta. Det senare beror lite förenklat på att verknings-
graden är högre och förlusterna är lägre, i synnerhet vid mellaneffekter.
rikkitikkitavi skrev:Som jag ser det är en STOR fördel m switchade nätdelar att de är ofta lättare (mha aktiv kompensering) att göra lagliga map kraven på strömmens renhet.
Det ligger något i det, samtidigt som de ibland skapar en störbild med sina
helt unika egenskaper. Strömförbrukningen studerad i större skala är dock
lättare att fås att bli sinusliknande.
rikkitikkitavi skrev:En linjär nätdel(trafo, dioder, lytbank) har en hemsk strömförbrukning och enda sättet att snygga till den är att slänga på mera koppar och järn, något som ökar tyngden ytterligare.
Fast nu vill jag faktiskt invända lite försiktigt. Trafos med mycket järn och
dito koppar förvärrar oftast situationen. Detsamma gäller stora lyt-banker.
rikkitikkitavi skrev:Sedan har sådana nätdelar många nackdelar, men de.är roliga att experimentera med ialla fall
Håller med.
Vh, iö
