Mitt ex-jobb för många år sedan (80-talet) var på temat MFB högtalare. Jag var på Luxor i Motala (som ägdes a Nokia) som tillverkade högtalarelement till bl a Volvo. Fabriken är sedan länge nedlagd.
Hursomhelst så var mitt uppdrag att ta fram en konstruktion som inte krockade med något patent. Philips patent med att sätta en accelerometer på konen var aktivt på den tiden. Jag tog fram en lösning med en extra talspole som var längre, och lindad med mycket tunnare tråd, än den ordinarie. Jag använde sedan signalen från den extra spolen som feedback.
Min idé fungerade och det visade sej att den inte krockade med något patent. Men Luxor (Nokia) valde att inte ansöka om något patent. Ett par år efter att mitt ex-jobb publicerades så dök det upp ett patent från USA som såg ut exakt som min konstruktion. Ren stöld alltså. Om man är positiv får man väl kalla det för ett erkännande... Ja, ja, gamla synder.
Precis som Svante skriver så finns det nackdelar.
1. Den extra talspolen tar plats. Men det är ett litet problem då den kan lindas med mycket tunn tråd.
2. Det "läcker" signal från den spole dom driver elementet. Det är ett problem men går rätt bra att kompensera för.
3. Jag mätte aldrig SNR på min konstruktion men jag upplevde att den inte var något problem.
Den största nackdelen är att en givare i form av en extra spole i magnetfältet inte blir speciellt linjär. Hur mycket man kan få ser distortionen begränsas av det. Att använda den ordinarie talspolen som givare är teoretiskt möjligt men man får ännu större problem med att den är olinjär så det funkar inte bra.
Hur lät det? Well... annorlunda är nog bäst ord. Jag byggde ett A-B test där man kunde snabbt växla mellan att bara korrigera frekvensgången med ett filter och MFB. Även om frekvensgången var i det närmaste identisk upplevde alla som lyssnade att basnivån sjönk. Jag tror det har att göra med att när disten gick ner så försvann också de övertoner som vi är så vana vid att höra. Det blev "mindre" bas.
Jag fick en kort möjlighet att lyssna på Philips högtalaren. Jag minns att jag tyckte att den också lätt "annorlunda".
Senare byggde jag en konstruktion som aktivt TILLFÖRDE dist i den djupaste basen. När folk fick göra A-B tester med/utan prylen inkopplad blev reaktionen att det lätt BÄTTRE med dist! Egentligen lät det ju sämre med det som disten/övertoerna tillförde upplevdes som tilltalande. Det tycks som örat upplever dist i basen på ett annat sätt än vid högre frekvenser.
Det finns en nackdel med MFB och det är vad som händer vid överbelastning. Om man vrider på för mycket (övertyr systemet) så tappar reglersystemet kontrollen och disten ökar lavinartat och det låter riktigt, riktigt illa. Enhögtalare utan MFB som låter också illa om den överstyrs men disten kommer inte lika abrubt och inte lika mycket.
Om jag skulle ge mej på detta igen idag så finns det mycket bättre förutsättningar. Jag skulle för det första välja ett element med lång slaglängd och låg låg dist (fanns inte att få för rimliga pengar på 80-talet).
För det andra så skulle jag nog välja en accelerometer som givare. MEN jag skulle inte välja en med ett piezo element då dessa inte har någon "DC-respons", dvs det det går inte att mäta en statisk acceleration (t ex tyngdkraft). Man får problem med självsvängningar om givaren inte kan mäta statiskt acceleration.
Det finns accelerometrar med DC-respons men det de flesta har väldigt dålig SNR så det gäller att välja rätt. Men prislappen kan bli lite jobbig.
Jag tror också jag skulle komplettera med en andra givare som kan mäta absolut läge. Den skulle jaganvända för att hålla koll på konens läge för att så att säga "kontinierligt kalibrera" accelerometern som återkopplar läget med "död räkning".
Faktum är att ett rikigt stort och linärt (dyrt!) baselement kan låta minst lika bra som ett enklare element med MFB (som ju också kostar pengar). Men MFB är mycket roligare!
