Visst är det så!
Och den följdfråga (till upplevelsen) som jag rekommenderar att mans ställer sig då är - berättar det att återgivningen är som bäst då? Eller berättar det mera att uppspelningen då är mest illusorisk under sådana omständigheter?
Det är en fråga som man behöver besvara innan man tvingar samma fråga genom det filosofiska filtret där förhoppningsvis svaret på frågan "vad vill jag helst ha", ramlar ut på andra sidan...
Men kort då: Ja, tillskott av reflexer, gärna multipla från lyssningsrummets främre halva, framförallt inom intervallet >6 ms till <20 ms, kan DEFINITIVT öka känslan av "verklighet" i upplevelsen. Det fungerar dock som allra bäst när man lyssnar på inspelningar som är platta och saknar rumslighet, det vill säga som av olika skäl inte fångat denna information på ett bra sätt vid inspelningen.
Även de allra bästa inspelningarna kan ibland upplevas vinna subjektivt på tillskottet (och ibland förlora), men objektivt (pseudoobjektivt menar jag egentligen) så är min erfarenhet den, att man normalt känner igen sig klart sämre när man varit med då inspelningen gjordes, således att man kan jämföra upplevelserna med varandra.
- - -
Kan väl nämna en sak som jag var inne lite försiktigt på i förra inlägget, och som jag tycker kommer bort alldeles för ofta - man bedrar sig illa om man tror att Haas/Precedence/law of first... beskriver hur ljud uppfattas under vissa specifika omständigheter.
Det gör det inte alls!
Trots att jag i formuleringen begränsade mig genom att skriver "under vissa specifika omständigheter", så blir det ändå inte sant. Problemet är att ordet ljud fortfarande är alldeles fritt. Och talar man om musikåtergivning så är det viktigt att minnas att det INTE ramar in de förekommande ljudet.
De kan vara precis vilka som helst.
Och bara en begränsad, inramad, del av dem följer kraven som behövs för att effekterna som diskuterats skall uppstå (sammansmältning, riktning domineras av först anlända ljudet...), vilket i praktiken betyder att effekten är en som berättar om delar av hörseln, men det är kunskap som är av begränsat värde att känna till om man saknar an massa annan kunskap om alla de andra effekter som påverkar om musikåtergivning av stereofoniskt slag skall kunna ge fungerande projektion av fantomobjekt i ljudbilden.
Så för att sammanfatta:
1. Precedence-effekten är EN av många viktiga faktorer för att sterofoni skall kunna fungera.
2. Egentligen behöver man inte kondensera fram varken denna eller någon av de andra effekterna som spelar in, för att förstå hur vårt stereohörande fungerar. Det räcker faktiskt med att sätta sig in i de rent kliniska effekterna i hörselapparaten. Dess funktion ger (utan undantag enligt vad jag erfarit under den 11-årsperiod som jag studerade hörseln) vid handen upplevelserna, eftersom vi verkar han en hörsel (öra och hjärna - audiologisk och psykoakustisk hörsel) som hör ALLT det vi har hårdvarupotential att kunna höra.
Så lite förenklat kan man säga att skälet till att stereofoni fungerar (så bra som det gör) är att vår hörsel har de begränsningar som den har. Det finns flera viktiga komponenter som sätter de gränser för maximal funktion (/ofunktion) som gör att stereofoni fungerar, men den kanske viktigaste är klockan - den svajjiga klocka som begränsar informationshastigheten mellan inneröra och hjärna och som även gör att vi trots en enastående hög tidsupplösning (det handlar om bättre än 10 us) ändå inte kan förmedla vågformsinformation med väsentligt tätare intervall än 1 ms (1000 us).
Det låter kanske motsägelsefullt, men det beror på att klockan är frisvängande men att den i praktiken begränsas av kemiska tidskonstanter i nervsystemet.
"Konstruktionen" (om man får använda sådana ord om saker som utvecklats darwinistiskt) är helt enkelt inte förmögen att i tidsdomän upplösa tidshändelser vid frekvenser högre än någon kHz, däröver begränsar sig tidsinformation att vara differentiell (L/R) eller att bara detektera envelope-modulationen. Samma sak kan sägas som att vi kan "dekoda" laterallokalisation med mycket hög upplösning, men att vår hörsel i övrigt snarast beter sig som en enkel spektralanalysator vid frekvenser över sisådär 1 kHz.
En annan spännande sak med hörselapparaten är att den, genom vår intressanta varseblivningsmekanism, under vissa omständigheter inte kan skilja mellan före och efter i tiden, inom ett intervall om flera hundra ms. Samma sak kan sägas som att vi (ohjälpligt) glömmer lokalisationsinfo som motbevisas eller kompletteras inom dessa tidsintervall.
Så för viktiga delar av vårt spatiala hörande så kan vi få facit levererat i efterhand, och ändå uppleva att vi visste det redan i realtid.
Det är spännande att labba med dessa fenomen, och lätt att visa att man genom att förse någon experimentlyssnare med ett falskt facit, i efterhand, faktiskt kan få lyssnaren att svära på att en ljudkälla befinner sig på en annan plats än den verkliga.
Ibland så förser verkligheten lyssnare med falska facit alldeles av sig själv dessutom...
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).