Du har "förstått" att en bit i en DSD-bitström är ett sample som beror av ögonblicksvärdet på den analoga signalen just då. Det är inte korrekt.
Det vill säga du har inte förstått utan missförstått.
Svante skrev:Ordet upplösning, när det används i den analoga världen, kan användas om saker som har tydliga steg. En typisk linjal har en upplösning på 1 mm, ett visarinstrument med fullt utsla 25 V kan ha en upplösning på 1 V om det är 1 V mellan skalstrecken.
Nej, det stämmer inte. Men i sammanhang där det finns skalstreck så är de där för att förbättra möjligheten att upplösa små detaljer. Men skalstrecken är en sak och vad som går att upplösa en annan. Det är inte ovanligt att man hör folk säga att man kan upplösa typ 1/5 skalstreck. Det är förstås något helt subjektivt, men man kan definitivt upplösa mindre steg än själva skalstrecken, tack vare skalstrecken! Det gäller både linjaler och analoga mätapparater med visarinstrument.
Och som sagt - det är även helt normalt att man talar om hur mycket mindre steg än skalstrecken som går att upplösa.
Svante skrev:Det används också om gammal analogfilm, men skrivs då sällan ut med en siffra.
Nej, varför måste det finnas en siffra för ett begrepp som det finns ett ord för? Ibland talar man om upplösning relativt något annat, ibland helt enkelt som något helt subjektivt. Något man bedömer.
Jag får en känsla att det som frustrerar dig egentligen är att begreppet är mjukt. Det ser ut som om du vill kunna konkretisera det för att acceptera det - för att du skall känna att du behärskar det och kan slå det i huvudet på andra. Men när saker är komplicerade och man behöver förenkla till tumregler om man skall få enkla mått, så är det kanske bättre att acceptera att det enkla måttet i många sammanhang är falskt?
Att man sedan CD-systemets ankomst kan jämföra med just detta är dock i många sammanhang användbart. Dock bör man inte glömma (tycker jag) att upplösning fortfarande handlar om samma sak som förr - urskiljbarhet.
Och talar man om PCM så beror det på mycket hur små detaljer som kan upplösas, men 16/44,1 PCM är ändå en entydig beskrivning av vad CD-formatet förmår, och man kan gott underförstå att både Dither och/eller noise shaping används och att man respekterat samplingsteoremet. Det vill säga för statiska signaler är upplösningen i det närmaste oändlig i både amplitud och tid (men bandbredden är begränsad).
För digitala mätsystem är det dock långa ifrån säkert att man gjort sådana val. Snarare är det normalt att för t ex digitaloscilloskop avstå ifrån dither och brusformning, och att man inte heller bryr sig om samplingsteoremet utan låter det spegla/vika vildt! Det är inget stort problem då presentationen på en oscilloskopsskärm delvis hjälper betraktaren att förstå, och man kan förmoda att de flesta som använder digitala oscilloskop är bildad i ämnet och förstår att den kurva som visas inte behöver vara sann, det vill säga att den interpollation mellan sample som används för att ge en kurva på skärmen inte behöver vara riktig, och att fel kan bero både på sättet man samplat och sättet man rekonstruerat.
Med det sagt finns det gott om exempel på feltolkade oscilloskopsbilder, så man kanske skall vara försiktig när man underförstår förstånd och kunskap...
Men min poäng är att det kan finnas en poäng med att göra som man gör med digitaloscilloskop, eftersom motsatsen skulle skapa ett mätinstrument som var helt bildt för signaler som man kanske behöver veta finns där, även om de inte visas riktigt.
Svante skrev:Det tydliga steget finns dock i form av filmens kornstorlek. Men. Om den undre gränsen för hur små saker som kan särskiljas sätts av en brusnivå, är det mycket mer fruktsamt att prata om ett signal-störförhållande.
Nej, du lurar bara dig själv om du tror att ett sådant mått är entydigt.
Dessutom är det inte alls så enkelt som att det finns ett svar på hur små detaljer som kan upplösas. Det beror på massor av saker. Om du tänker dig en bild med en liten grå punkt på en lite ljusgråare botten, och ökar bruset tills du inte ser punkten längre, det vill säga med säkerhet kan säga att den finns där, så beror mängden brus som krävs för det även på brusets bandbredd i förhållande till punktens storlek. Och när punkten inte längre syns så kommer man ändå att kunna se t ex en diagonal linje med samma bredd som punktens diameter. Och ökar man grynigheten så den inte längre syns så kommer den ändå att synas om man går från fotografi till rörlig bild, det vill säga många fotografier som avlöser varandra, med var och en samma brusnivå, men olika brusmönster. Och adderar man en tredje dimension så kan ännu mindre "svårsedda" detaljer upplösas, och med holografisk teknik blir det ännu bättre... Även faktorer som att de faktiska objekten rör sig i bilden ökar vår förmåga att se dem, i en bild där bruset är fast.
Så brusnivå och upplösning är inte synonymer. Vad vi kan upplösa är en sak och hur mycket brus det kan påstås vara är en annan, som i sig som sagt heller inte är entydig...
Svante skrev:För att kunna mäta det i "bitar" måste man göra en analogi med det digitala systemet och dess kvantiseringsbrus. Och att göra det med en DA-omvandlare utan att berätta om att bitarna inte är de digitala bitarna utan tänkta bitar i något annat digitalt system, det förvillar många.
Knappast lika mycket som ditt prat om att SACD skulle ge en upplösning om en bit.
Det är ju nästan bedrägeri att beskriva det så.
Svante skrev:Jag tror att många tror att dataströmmen i SACD har en amplitudupplösning som är mer än 16 bitar. Det har den inte, upplösningen är 1 bit.
Nej, SACD kan upplösa väsentligt mindre detaljer än bara två nivåer, och det beror på att många på varandra följande pulser används för att bygga upp de analoga vågformerna.
DSD (liksom KlassD) är vad man brukar kalla för ett konstanteffektsystem, vilket är lite missvisande eftersom man inte vill höra den konstanta effekten, bara den nyttiga.
Det växlar mellan att konstant ge ifrån sig skräp och att byta ut en mer eller mindre stor del av skräpet mot musiksignal. Men skräpet ligger i huvudsak i ultraljudsområdet, och nyttosygnalen ligger vid lägre frekvenser, så med ett enkelt LP-filter kan man fokusera på nyttosignalen, som (v s b) återges med en upplösning åtskilligt bättre än två nivåer.
ÅTSKILLIGT! Att hävda att upplösningen är bara en bit är knas. Talar man om upplösning och beskriver den i termer av bitar så är det ju underförstått att det är PCM man talar om.
För säkerhets skull vill jag avsluta med att än en gång repetera att MIN uppfattning är att SACD inte är entydigt mera högupplöst än CD. Men det räknas som ett högupplöst system i branschen, och det är väl möjligen i varje fall tillräckligt bra för de flestas behov.
Jag hade dock föredragit om DVD-A hade blivit nästa steg efter CD. Men, men, vad är väl en bal på slotten...
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
