Fonogramsvalet för lyssningstestet vållade onekligen en del huvudbry. Skulle vi gå på säkra hästar eller istället satsa på Sannys medhavda mjukporrfilmsmusikssamlingsplatta?

:
Till slut hittade vi en gyllene medelväg med låtar. De mästerverk vi kom att använda i testet var, vill jag minnas:
1. Yello/The eye/14. Planet Dada flamboyant
2. Arméns musikkår Norrland/Marcietta/15. March from "1941"
3. Dire Straits/Love over gold/4. Love over gold
Vi genomförde testet enligt principen A1, B1, B2, A2, A3, B3 där A = Behringer och B = NAD. Spåret med Yello kördes ca halvvägs. De övriga låtarna spelade vi rätt igenom. Tiden för byte mellan stegen sökte vi minimera. Liksom nivåskillnaden vid de olika lyssningarna.
Nedan mina intryck...
1. Yello
Tycker mig höra en något bättre separation mellan syntljuden hos 208 än A500. 208 är skarpare, håller isär ljuden bättre. Nivån var ganska hög när vi körde Yello.
2. Arméns musikkår Norrland
Tja, dött lopp vill jag påstå. Här körde vi på en medvetet ganska låg lyssningsnivå för att A500 skulle få en ärlig chans att spela under klippnivå. Trots dynamiska partier i detta stycke så hör jag ingen skillnad stegen emellan.
3. Dire Straits
Upp med vredet rejält nu. Stackars grannar... Denna låt hör jag tydligast skillnad mellan stegen. A500 förefaller brusa mer (hörs i inledningen), rör ihop det lite i dynamiska partier samt är inte lika tyst i tysta partier mot låtens slut.
Slutsatser?
Svårt att dra efter bara 3 h lyssning. Utifrån vårt lilla test vill jag dock påstå att Behringer A500 imponerar
kraftigt. Den är
inte, med reservation för total tondövhet, enkel att skilja från NAD 208. Inget register framhävs eller undergrävs, utan de små brister som kan (?) noteras är jämnt och snyggt fördelade över frekvensspektrat.
Jag skulle utan tvekan skaffat mig en A500 om det inte vore för alla dessa eländiga 208:or

.
//Martin