The Silencers: Seconds Of Pleasure, CD. Kompetent men inte intressant. Jag äger albumet de släppte innan också; Dance To The Holy Man, som är flera nivåer bättre. Avslutande låten Unconscious är riktigt bra iaf.
Efter mycken symfonisk metal avslutade jag och damen med "Blott en dag" med Freddie Wadling och Hisingskårens blåssektion från "En salig samling". Tårarna rann på oss båda.
Fantastiskt bra. Vilken smärta han hade i rösten, Freddie.
Massive Attack: Blue Lines, LP. En grupp jag fick upp ögonen/öronen för efter att ha spelat "Songpop" i mobilen många år. Där har Unfinished Sympathy lockat mitt intresse. Detta är lugnt och flummigt och är då s.k. Trip Hop. Detta är min första skiva i genren, och den är väl även en av de första släppen i den också om jag fattat rätt. Grymt bra i alla fall. Detta omslag är censurerat, och det står bara "Massive" på det. Tydligen för att inte bli bli hopkopplade med Gulf-kriget som utspelades då.
Throbbing Gristle: Grief, CD. Säkert konstnärlig och så... Men att spela in olika intervjuer och radioreportage om gruppen och lägga lite industriljud på det.. Nä. Ett plus är ett reportage från Ny Våg (tror jag att jag uppfattade iaf) där programledaren berättar att gruppen och deras skivbolag lagt ned verksamheten.
Marillion: Fugazi, LP-Gatefold. En skiva från den klassiska eran med Fish på sång. Den håller givetvis samma höga klass som de andra skivorna denna period. Titelspåret är nog bäst. I outrot på den spelas fantastisk keyboard som ger mig gåshud. Lite surt att låten tar slut sedan bara
Mark Knopfler: Local Hero, LP. Knopflers första soloskiva är ett soundtrack. Det blir lite spretigt mellan stilarna. Det är ambient, folk och pop om vartannat. Dock med Knopflers känsla hela tiden. Smooching påminner inte så lite om min husgud Mike Oldfield. Det väcker ju min dröm igen; Tänk om Mike Oldfield, Mark Knopfler och David Gilmour gjorde något projekt tillsammans..
The Cult: Wild Hearted Son, 12". Lördagen avslutas med bredbent rock av ypperlig klass. Även B-sidans låtar Indian och Red Jesus imponerar. Denna grupp blir bara bättre och bättre för varje skiva/singel jag lyssnar på.
Stray: Move It, LP. Mitt första möte med gruppen var skivan "Stand Up And Be Counted", som jag hörde som liten grabb. Den gjorde stort intryck och är mer hårdrock/southern rock. Det är den jag jämför med när jag hör gruppen. Det här är skivan innan och är inte lika hård, mer åt psykedelisk rock. Den når inte samma klass men är bra ändå.
Bachman-Turner Overdrive: Street Action, LP. Här är gruppen titulerad B.T.O. av juridiska skäl, då Randy Bachman hade slutat i bandet. Det är heller inte lika bra musik längre. Det har glidit ännu mer åt aor här.
Patrick Moraz & Syrinx: Coexistence, LP. Jag äger en skiva med Moraz sedan förr, och där bjuds det på keyboarddominerad progressive rock. Här samarbetar han med artisten Syrinx, som spelar panflöjt. För mig blir det för mycket latino ibland, indianer på marknader medan keyboardmattorna hamnar i bakgrunden nästan. Men i slutet av titellåten, som sträcker sig över hela B-sidan är samarbetet bättre. Det blir rentav en liten touch av Berlin-school på slutet. Där funkar flöjten också.
Spelar för första gången i mitt liv en skiva med Beautiful South och blir alldeles betagen - lysande pop och ljudkvalitet som slår det mesta i pop- och rockfacket efter 1990. Jag är nästan chockad - och väldigt glad! Albumet jag hör är "Blue is the colour" från 1996 som inleds den förtjusande "Don't marry her" som jag alldeles bestämt hörde på radion när det begav sig. Som tur är finns hela bandets diskografi här hemma så det är bara att börja lyssna ikapp!
Edit: Följde upp med att lyssna på Housemartins första "London 0-Hull4" men tycker inte det håller. För många låtar som följer samma mönster och framför allt för mycket gospel. Ljudkvaliteten får dock även här godkänd.
Angel: S/T, LP. Deras första album. Det här är riktigt bra! Skön progressiv rock. Det är ett helgjutet album, inga dippar. Sången är rätt lik tidiga Rush / Pavlov's Dog, dvs rätt gäll och skrikig. Det funkar bra till den mäktiga musiken. Det står på Rateyourmusic.com att det ska vara glam, men det måste bero på deras kläder eller om de gled över dit i ett senare skede i karriären. Här hörs inget sådant.
Tycker man om gosskörer och musik med energi så kan jag rekommendera Wiltener Sängerknaben - Mariazeller Messe av Joseph Haydn. Ja det är faktiskt mer energi än klassisk dramatik här, riktigt trevligt.
Sky: Cadmium..., LP. Progressiv "musikermusik" som jag inte tycker kommer igång riktigt förrän på sista låten Son Of Hotta. Då börjar bassisten på att jamma igång och voila; Det börjar svänga.
The Cult: Fire Woman, 12". Ännu en fullträff av The Cult. Jag har haft den på 7", men här bjuds det på en till låt; Messin' Up The Blues. Den är iofs inte lika bra.
Alannah Myles: Love Is, 7". En somrig låt, tycker jag. Den här låten var ju en sommarhit när det begav sig. Men den blev inte lika sönderspelad som Black Velvet.
Television från NYC gjorde bara två plattor i slutet av 70-talet (+ en efter ett försök på återförening i början av 90-talet) varav denna - Marquee Moon - är den bästa.
Sin With Sebastian: Shut Up (And Sleep With Me), CD-Maxi. Detta var en rolig one-hit-wonder 1995. Eurodance med en kille med socksersöt stämma som upprepar titeln i oändlighet. Stor humorpoäng fortfarande
Torture Division: Through The Eyes Of A Dead, CD-Maxi-promo. Låtar som Torture Division haft på sin hemsida för fri nedladdning hamnade på skiva och bifogades i Close-Up Magazine #129. Här spelas det old school-döds rakt av. Inget nytt under solen, men skoj.
VA: Metal Age Productions, CD-promo. Detta är till större delen riktig "gruff-grymt-döds". Plattan i mattan. Bra? Nej. I slutet dyker något black metal band upp (Nefandus) och det låter mycket bättre. Men för att vara black metal är den låten inget vidare heller...
The Rolling Stones skulle lämna DECCA och gå över till sin egen label Rolling Stones...
...då DECCA påstår att Stones var enl kontrakt "skyldiga" DECCA ytterligare en låt. Då spelade Stones in Cocksucker Blues...
...vilken naturligtvis inte DECCA kunde släppa på skiva. Men den kom faktiskt senare ut officiellt på en tyskpressad DECCA-LP. Om sedan låten var riktad mot DECCA eller en käftsmäll mot Andrew Loog Oldham som vid tidpunkten var Stones manager och som enl Mick "utnyttjat" honom sexuellt lär vi aldrig få reda på.
Refererar till ovanstående inlägg - The Rolling Stones "Cocksucker Blues".
Naturligtvis dröjde det inte lång tid innan denna inspelning kom ut på bootleg som 7" 45 rpm singel. B-sidan på singeln var en alternativ tagning av Brown Sugar med Eric Clapton på slide guitar och Al Kooper på piano istället för Ian Stewart som är med på Sticky Fingers versionen.
Mest eftertraktade av alla bootlegversioner av dessa låtar är versionen som finns på en 12" 45 rpm maxi singel som påstås vara "half speed mastered" dvs graverad i halva hastigheten. Har själv "tolvan" men huruvida den är graverad i halva hastigheten låter jag vara osagt.