Det är bra att man provar sig fram med allt från mjukaste fot till hårdaste fot för att komma fram till vad som låter mest rätt för de högtalare man har i det aktuella lyssningsrum man tänkt sig använda.
Det är viktigt att förstå att om målet är att det ska låta som det av ljudteknikern i studion var tänkt att låta, så ska man veta att det ljudet med största sannorlikhet hade någon form av färgning p.g.a. att studions högtalare mest troligtvis hade en hård koppling till underlaget.
Denna färgning är omöjlig att återskapa i hemmet då den ter sig olika från studio till studio, det betyder därmed även att en så kallad icke-färgning som SD-fot anhängare vill kalla det, inte heller är trogen det ljud så som studioteknikern hörde det i studion.
Att påstå att en mjuk fot skulle ge en mer korrekt återgivning gäller endast den information som ligger på fonogrammet, men då glömmer man bort den sista men ack så viktiga sista länken i kedjan vilket är från den lagrade informationen på fonogrammet till lyssnarens öra. Denna länk fanns även i studion med vilket studioteknikern tog alla sina mixningsbeslut och denna hade mest troligtvis någon form av färgning från hård koppling mellan studions högtalare och underlaget.
Det enda rätta är att testa sig fram med erkänt goda referensmaterial att hitta den fot som passar bäst i lyssningsrummet med aktuell högtalare, det som låter minst fel och ger minst gemensam typ av färgning är mest rätt för sagda rum/högtalare.
Kör mjukt, kör hårt, kör någonting mittemellan.
