petersteindl skrev:Bara ni inte ser s som synonym med konsonanter. S är en konsonant av många, och s-ljud innehåller brusspektra som har hög nivå kring 8 kHz om jag minns rätt och går i frekvens ända upp mot 15-20 kHz. Filtrerar man diskanten så blir det svårare att höra skillnad på s och f. Konsonanter i svenska språket är b, c, d, f, g, h, j, k, l, m, n, p, q, r, s, t, v, w, x, z. Många ligger i lågfrekventa frekvensområden i jämförelse med s, t.ex. b.
Vill ni kolla upp vokaler så sök på formanter. Då man bedömer högtalare så är det väldigt bra att lyssna på röst och speciellt vokaler. På vokaler kan man enkelt höra om formanterna ligger rätt och vissa formanter är svåra, t.ex. e, i, y. De kan lätt bli överaccentuerade och låta påträngande, speciellt om grundtonsområdet har en dip i tonkurvan.
Med vänlig hälsning
Peter
Som jag skrev tidigare, "s" har brett spektra och också lite energi över 7 -8 kHz. Viktig (igen) - stora skillnader mellan personer.
Det som finns över 7 -8 kHz ger inget tillskott för vårt sätt att tolka tal, det är t o m så att hörbarheten är nästan oförändrad ner till ca 3,5kHz övre gränsfrekvens. Den största informationen från konsonanterna ligger alltså klart under 8kHz.
Det är konsonanterna som är "nyckeln" till att tolka tal korrekt.
Lite onödigt vetande:
De konsonanter där stämbanden INTE är med för att producera ljud låter också olika (olika frekvensspektra) beroende på en mängd faktorer.
För "s" generellt gäller ju mer luft som nyttjas desto mer energi i låga register och omvänt. Vid sång har vi ett "basigare" s och när vi viskar ett ljusare s,
Egentligen är det inte mängden luft som styr detta utan mer luft krävs om kaviteten (volymen mellan tunga och tänder) blir större = "basigare" ljud.
Beroende på vilka ljud som föregår "s" och vad som kommer efter förändrar också "s":ets spektra. Prova att säga "isi" och sedan "oso"....... (kaviteten förändras)