Hur mycket spridning vill du ha?

[Baffel]

Det är frågan. Tar två extremer . Från tråden :
viewtopic.php?f=3&t=71376

Säger RogerGustavsson : Bosse var ju förespråkare av extremt riktade högtalare (liten spridning) men ändrade sig till mera bredspridande dito. Jag kommer ihåg en demo av CM3 med elektrostatmodulen ovanpå. Där fick man hålla huvudet still.

Så till en extrem i den andra änden av skalan :

DUEVEL PLANETS
SPRIDER LJUDET ÅT ALLA HÅLL
https://www.ljudochbild.se/test/hogtala ... l-planets/

Vari mellan dessa extremer ligger du?

[eljulio]

Kan man svara fokuserad stor spridning? Det här luftiga luddiga är jag inte jätteförtjust i och inte heller skruvstädssweetspot. Äggen är ideala som jag ser det. Stort ljud. Mycket 3d. Men ändå utan att tappa fokus. Dvs. det går att placera sångare och instrument.

[jonasp]

Det beror på vad jag försöker göra. En normalstor högtalare som man har som L/C/R i en stereo eller hemmabio ska ha "lagom" mycket spridning, dvs jämnt stigande riktverkan med frekvens. Jag har vid praktiska experiment funnit att en något högre riktverkan ger ett renare ljud och en bättre stereobild.

Men om man försöker göra en liten närfältsmonitor (eller datorhögtalare) eller surround ska den ju nästan vara halvsfäriskt rundstrålande (2 pi steradianer).

En basmodul blir ju rundstrålande men i praktiken placeras den så att den verkliga rymdvinkeln den strålar är mycket, mycket mindre.

[hifikg]

Tycker om att kunna röra mig utanför brännpunkten, men så är jag van vid det också. Emellertid kan jag njuta väldigt mycket även när jag "måste" sitta i sweetspot, som när jag lyssnar på mina ESL 63 eller Jerkers Duettor. Spridningen är magnifik bara jag har öronen på rätt ställe, mitt lyssningsrum kan upplevas som oändligt stort eller litet o intimt (men inte instängt och syrefattigt) så Sophie Zelmani kan stå precis intill mig medan kören on the Wild Side blåser mig i nacken så nackhåren reser sig.

[music4ever]

Lagom för det ska låta bra i "logen". Så inte för mycket eller för liten.

[Baffel]

Det kanske inte är så dumt att ha dubbla högtalarutgångar. Kan man ju välja hur mycket spridning man vill ha genom att växla mellan två eller fyra högtalare efter behov. Fast det är ju klart, fyra bra högtalare kostar ju en slant.

[hifikg]

Lyssnade tidigare idag på ett musikstycke där gitarristen lämnade ensemblen och ställde sig rakt till vänster om mig o lirade av Guds nåde, inte illa alls. Med två duettor. Satt stilla i brännpunkten och lät mig fascineras.

[JM]

Det är frågan. Tar två extremer . Från tråden :
viewtopic.php?f=3&t=71376

Säger RogerGustavsson : Bosse var ju förespråkare av extremt riktade högtalare (liten spridning) men ändrade sig till mera bredspridande dito. Jag kommer ihåg en demo av CM3 med elektrostatmodulen ovanpå. Där fick man hålla huvudet still.

Så till en extrem i den andra änden av skalan :

DUEVEL PLANETS
SPRIDER LJUDET ÅT ALLA HÅLL
https://www.ljudochbild.se/test/hogtala ... l-planets/

Vari mellan dessa extremer ligger du?

Många pratar om att få viss homogen spridning över frekvenserna. Varför o hur?
Med vanliga lådhögtalare har du aldrig sk optimal spridning. Under ca 1000 Hz 360 grader och över 1000 Hz allt mer riktad spridning med ökande frekvens.
Ofta snurras det om bred sweetspot. Skogstokigt. Sweetsspot kan aldrig bli bredare än +/- 60 cm vid stereolyssning i vanliga rum pga stereosystemets begränsningar.
I vanliga rum med lådhgt får du för mycket tidiga reflexer med felaktig tonkurva med betydande negativ maskering av direktljudet vid vad som anses som optimal spridning.
Problemet är att få tycks inte ha upplevt optimal ljudspridning med stereohgt.
Utbredd missuppfattning att sk akustiskt behandlade (enligt norm på faktiskt.io) rum ger bra spatial upplevelse. Återigen skogstokigt. Rummet tar inte fram ljudets akustiska möjligheter utan maskerar direktljudet negativt. I familjen har vi haft två sk akustiskt optimerade rum enligt normen. Bra bas men inte mycket mer.
Jag förordar mycket riktad spridning av direktljudet. Fullregister dipoler kan nå dit med rätt rum (vanligen lite större med bra icke dämpade väggar lateralt) o rätt placering.

JM

[JM]

Lyssnade tidigare idag på ett musikstycke där gitarristen lämnade ensemblen och ställde sig rakt till vänster om mig o lirade av Guds nåde, inte illa alls. Med två duettor. Satt stilla i brännpunkten och lät mig fascineras.

Funderar på att besöka dig nästa vecka om det är OK? Har ett annat ärende i dina hemtrakter.
Vill lyssna på Duettorna om möjligt.

JM

[hifikg]

Lyssnade tidigare idag på ett musikstycke där gitarristen lämnade ensemblen och ställde sig rakt till vänster om mig o lirade av Guds nåde, inte illa alls. Med två duettor. Satt stilla i brännpunkten och lät mig fascineras.

Funderar på att besöka dig nästa vecka om det är OK? Har ett annat ärende i dina hemtrakter.
Vill lyssna på Duettorna om möjligt.

JM

Det borde gå bra, jag tänker vara ledig, skickar kontaktuppgifter i PM

[I-or]

Det är frågan. Tar två extremer . Från tråden :
viewtopic.php?f=3&t=71376

Säger RogerGustavsson : Bosse var ju förespråkare av extremt riktade högtalare (liten spridning) men ändrade sig till mera bredspridande dito. Jag kommer ihåg en demo av CM3 med elektrostatmodulen ovanpå. Där fick man hålla huvudet still.

Så till en extrem i den andra änden av skalan :

DUEVEL PLANETS
SPRIDER LJUDET ÅT ALLA HÅLL
https://www.ljudochbild.se/test/hogtala ... l-planets/

Vari mellan dessa extremer ligger du?

Många pratar om att få viss homogen spridning över frekvenserna. Varför o hur?
Med vanliga lådhögtalare har du aldrig sk optimal spridning. Under ca 1000 Hz 360 grader och över 1000 Hz allt mer riktad spridning med ökande frekvens.
Ofta snurras det om bred sweetspot. Skogstokigt. Sweetsspot kan aldrig bli bredare än +/- 60 cm vid stereolyssning i vanliga rum pga stereosystemets begränsningar.
I vanliga rum med lådhgt får du för mycket tidiga reflexer med felaktig tonkurva med betydande negativ maskering av direktljudet vid vad som anses som optimal spridning.
Problemet är att få tycks inte ha upplevt optimal ljudspridning med stereohgt.
Utbredd missuppfattning att sk akustiskt behandlade (enligt norm på faktiskt.io) rum ger bra spatial upplevelse. Återigen skogstokigt. Rummet tar inte fram ljudets akustiska möjligheter utan maskerar direktljudet negativt. I familjen har vi haft två sk akustiskt optimerade rum enligt normen. Bra bas men inte mycket mer.
Jag förordar mycket riktad spridning av direktljudet. Fullregister dipoler kan nå dit med rätt rum (vanligen lite större med bra icke dämpade väggar lateralt) o rätt placering.

JM

Först och främst, typiska högtalare uppvisar fullt sfärisk spridning under ca 100-200 Hz med ett relativt konstant ökande riktningsindex däröver.

Jag har en hel del erfarenhet både av CM3 Pro, en lådhögtalare med ovanligt hög riktverkan från ca 2 kHz och uppåt, och stora panelhögtalare med dipolkarakteristik. Allting i samma rum, dessutom.

Skillnaden i presentation vad gäller bredd, djup och höjd var total, CM3 Pro uppvisade inte bättre återgivning i det här avseendet än typiska lådhögtalare med större spridning, medan panelhögtalarna med "rätt" uppställning kunde skapa illusionen av en jättestor scen med ett fantastiskt djup och "luft" mellan musikerna och runt instrumenten. Detta djup och denna luftighet fanns alltid där i viss mån, även på inspelningar som egentligen inte hade något djup alls. Det extra djupet är en effekt av reflektionen mot högtalarväggen och maximeras med ett avstånd om ca 2,5-3 m till väggen, d.v.s. en tidsfördröjning om ca 15 ms. Placerar man panelhögtalare alltför nära högtalarväggen, ned mot 1 m (tidsfördröjning 6 ms), blir presentationen mest rörig p.g.a. den betydligt tidigare och starkare reflektionen som hörseln inte fullt ut förmår att separera från direktljudet.

Att det förhåller sig på det här sättet är lätt att förvissa sig om, ställer man upp systemet med samma avstånd mellan högtalaren och högtalarväggen som mellan lyssningspositionen och väggen bakom, släcker man ut första ordningens reflektioner i längdled och djupet försvinner. Jag hade även möjligheten att placera panelhögtalarna i två dörröppningar så att bakåtstrålningen försvann ur lyssningsrummet och detta gav samma verkan i det här avseendet.

Genom inåtvinkling av panelhögtalarna/dipolerna kan man studera hur stor inverkan sidoreflektionerna har. Det visar sig (inte helt oväntat) att dipolerna kan placeras ända upp mot sidoväggarna utan störande inverkan för det spatiella intrycket (däremot kan frekvensgången bli lidande). Med inåtvinklade panelhögtalare uppställda för utsläckning av första ordningens reflektioner i längdled enligt ovan erhåller man helt utan akustikåtgärder i rummet en reflektionsmässigt mycket välkontrollerad lyssningsmiljö i tre dimensioner. (Reduktionen av laterala reflektioner blir dock alltför hög med stor invinkling och därför bör man inte sikta på total utsläckning här.)

Ljudet blir definitivt tråkigare, men betydligt närmare vad som avsågs vid produktionstillfället. Bättre panelhögtalare utgör med en "optimerad" uppställning en sorts akustiska processorer som "förbättrar" inspelningens rumsliga kvaliteter för tvåkanalslyssning på ett sätt som typiska DSP-utrustade system (á la Lexicon, Yamaha m.fl.) aldrig lyckas med. Ett bättre demosystem för diverse psykoakustiska effekter som idag finns väl beskrivna i litteraturen är svårt att föreställa sig. När jag provade allt detta i slutet av åttiotalet var vetenskapen dock inte alls lika långt kommen inom området.

hifikgs upplevelser av Apogee Duetta (en bra panelhögtalare) är fullt förståeliga mot bakgrund av ovanstående effekter.

[oa51]

Jag håller just nu på att experimentera med ett par Martin Logan ESL, känner igen mycket i I-ors beskrivning

medan panelhögtalarna med "rätt" uppställning kunde skapa illusionen av en jättestor scen med ett fantastiskt djup och "luft" mellan musikerna och runt instrumenten. Detta djup och denna luftighet fanns alltid där i viss mån, även på inspelningar som egentligen inte hade något djup alls. Det extra djupet är en effekt av reflektionen mot högtalarväggen och maximeras med ett avstånd om ca 2,5-3 m till väggen, d.v.s. en tidsfördröjning om ca 15 ms. Placerar man panelhögtalare alltför nära högtalarväggen, ned mot 1 m (tidsfördröjning 6 ms), blir presentationen mest rörig p.g.a. den betydligt tidigare och starkare reflektionen som hörseln inte fullt ut förmår att separera från direktljudet.

Har dock lite svårt att acceptera den smala sweetspot som elektrostaterna ger.....

[Baffel]

Jag har en hel del erfarenhet både av CM3 Pro, en lådhögtalare med ovanligt hög riktverkan från ca 2 kHz och uppåt, och stora panelhögtalare med dipolkarakteristik. Allting i samma rum, dessutom.

Till panelhögtalare. Man kan ju alltid testa ett par Thrusters . Enkla att montera . Om det går att få något vettigt hifi med dem vet jag dock ej . Låter gör de (vet eftersom jag har några)
DAEX32EP-4 Thruster 32mm Exciter 40W 4 Ohm
https://www.daytonaudio.com/product/118 ... -40w-4-ohm

[I-or]

Jag håller just nu på att experimentera med ett par Martin Logan ESL, känner igen mycket i I-ors beskrivning

medan panelhögtalarna med "rätt" uppställning kunde skapa illusionen av en jättestor scen med ett fantastiskt djup och "luft" mellan musikerna och runt instrumenten. Detta djup och denna luftighet fanns alltid där i viss mån, även på inspelningar som egentligen inte hade något djup alls. Det extra djupet är en effekt av reflektionen mot högtalarväggen och maximeras med ett avstånd om ca 2,5-3 m till väggen, d.v.s. en tidsfördröjning om ca 15 ms. Placerar man panelhögtalare alltför nära högtalarväggen, ned mot 1 m (tidsfördröjning 6 ms), blir presentationen mest rörig p.g.a. den betydligt tidigare och starkare reflektionen som hörseln inte fullt ut förmår att separera från direktljudet.

Har dock lite svårt att acceptera den smala sweetspot som elektrostaterna ger.....

Ja, min beskrivning utgår från panelhögtalare försedda med bandelement med en relativt låg delningsfrekvens så att den horisontella spridningen är stor (men fortfarande av dipoltyp, förstås). Elektrostater utan speciella lösningar får lätt en alltför begränsad horisontell spridning via de breda membranen.

[RogerGustavsson]

Jag håller just nu på att experimentera med ett par Martin Logan ESL, känner igen mycket i I-ors beskrivning

medan panelhögtalarna med "rätt" uppställning kunde skapa illusionen av en jättestor scen med ett fantastiskt djup och "luft" mellan musikerna och runt instrumenten. Detta djup och denna luftighet fanns alltid där i viss mån, även på inspelningar som egentligen inte hade något djup alls. Det extra djupet är en effekt av reflektionen mot högtalarväggen och maximeras med ett avstånd om ca 2,5-3 m till väggen, d.v.s. en tidsfördröjning om ca 15 ms. Placerar man panelhögtalare alltför nära högtalarväggen, ned mot 1 m (tidsfördröjning 6 ms), blir presentationen mest rörig p.g.a. den betydligt tidigare och starkare reflektionen som hörseln inte fullt ut förmår att separera från direktljudet.

Har dock lite svårt att acceptera den smala sweetspot som elektrostaterna ger.....

Martin Logan ger väldigt liten sweetspot. Man luras av deras kurvade elektrostelement som visserligen sprider lite men det blir något knas. Det blir annat med t.ex. Apogee och Magnepan. Det blir också annorlunda där baffeln är bredare, liksom skymmer mera av väggen bakom dipolerna. Vinkling i förhållande till den väggen påverkar också. Just Apogge har ju sett till att lyssningslooben är riktad inåt mitten och då blir invinklingen minimal. I princip vill man kanske undvika att bassystemen står parallellt med väggen bakom?

[I-or]

Martin Logan har aldrig imponerat på mig och det har inte Magnepan heller. Det är inte elektrostatprincipen i sig som är problemet utan hur den har implementerats, precis på samma sätt som Magnepans knasiga band- och planarelement inte fungerar optimalt. Företagen har försökt lösa svagheter i drivningsprinciperna på olika sätt, men har därigenom infört nya problem som kräver en alltför lång utläggning för en fullständig beskrivning. Jag nöjer mig med att konstatera att Apogee och Quad har/hade betydligt mer väl valda lösningar.

Det spelar ingen större roll för basåtergivningen hur panelerna vinklas (inom rimliga gränser), men däremot påverkar det förstås strålningslobernas riktning och det är stor skillnad här mellan smala bandelement och breda planar- eller elektrostatelement.