JM skrev:Baffel skrev:Det är frågan. Tar två extremer . Från tråden :
viewtopic.php?f=3&t=71376Säger RogerGustavsson :
Bosse var ju förespråkare av extremt riktade högtalare (liten spridning) men ändrade sig till mera bredspridande dito. Jag kommer ihåg en demo av CM3 med elektrostatmodulen ovanpå. Där fick man hålla huvudet still.Så till en extrem i den andra änden av skalan :
DUEVEL PLANETS
SPRIDER LJUDET ÅT ALLA HÅLL
https://www.ljudochbild.se/test/hogtala ... l-planets/Vari mellan dessa extremer ligger du?
Många pratar om att få viss homogen spridning över frekvenserna. Varför o hur?
Med vanliga lådhögtalare har du aldrig sk optimal spridning. Under ca 1000 Hz 360 grader och över 1000 Hz allt mer riktad spridning med ökande frekvens.
Ofta snurras det om bred sweetspot. Skogstokigt. Sweetsspot kan aldrig bli bredare än +/- 60 cm vid stereolyssning i vanliga rum pga stereosystemets begränsningar.
I vanliga rum med lådhgt får du för mycket tidiga reflexer med felaktig tonkurva med betydande negativ maskering av direktljudet vid vad som anses som optimal spridning.
Problemet är att få tycks inte ha upplevt optimal ljudspridning med stereohgt.
Utbredd missuppfattning att sk akustiskt behandlade (enligt norm på faktiskt.io) rum ger bra spatial upplevelse. Återigen skogstokigt. Rummet tar inte fram ljudets akustiska möjligheter utan maskerar direktljudet negativt. I familjen har vi haft två sk akustiskt optimerade rum enligt normen. Bra bas men inte mycket mer.
Jag förordar mycket riktad spridning av direktljudet. Fullregister dipoler kan nå dit med rätt rum (vanligen lite större med bra icke dämpade väggar lateralt) o rätt placering.
JM
Först och främst, typiska högtalare uppvisar fullt sfärisk spridning under ca 100-200 Hz med ett relativt konstant ökande riktningsindex däröver.
Jag har en hel del erfarenhet både av CM3 Pro, en lådhögtalare med ovanligt hög riktverkan från ca 2 kHz och uppåt, och stora panelhögtalare med dipolkarakteristik. Allting i samma rum, dessutom.
Skillnaden i presentation vad gäller bredd, djup och höjd var total, CM3 Pro uppvisade inte bättre återgivning i det här avseendet än typiska lådhögtalare med större spridning, medan panelhögtalarna med "rätt" uppställning kunde skapa illusionen av en jättestor scen med ett fantastiskt djup och "luft" mellan musikerna och runt instrumenten. Detta djup och denna luftighet fanns alltid där i viss mån, även på inspelningar som egentligen inte hade något djup alls. Det extra djupet är en effekt av reflektionen mot högtalarväggen och maximeras med ett avstånd om ca 2,5-3 m till väggen, d.v.s. en tidsfördröjning om ca 15 ms. Placerar man panelhögtalare alltför nära högtalarväggen, ned mot 1 m (tidsfördröjning 6 ms), blir presentationen mest rörig p.g.a. den betydligt tidigare och starkare reflektionen som hörseln inte fullt ut förmår att separera från direktljudet.
Att det förhåller sig på det här sättet är lätt att förvissa sig om, ställer man upp systemet med samma avstånd mellan högtalaren och högtalarväggen som mellan lyssningspositionen och väggen bakom, släcker man ut första ordningens reflektioner i längdled och djupet försvinner. Jag hade även möjligheten att placera panelhögtalarna i två dörröppningar så att bakåtstrålningen försvann ur lyssningsrummet och detta gav samma verkan i det här avseendet.
Genom inåtvinkling av panelhögtalarna/dipolerna kan man studera hur stor inverkan sidoreflektionerna har. Det visar sig (inte helt oväntat) att dipolerna kan placeras ända upp mot sidoväggarna utan störande inverkan för det spatiella intrycket (däremot kan frekvensgången bli lidande). Med inåtvinklade panelhögtalare uppställda för utsläckning av första ordningens reflektioner i längdled enligt ovan erhåller man helt utan akustikåtgärder i rummet en reflektionsmässigt mycket välkontrollerad lyssningsmiljö i tre dimensioner. (Reduktionen av laterala reflektioner blir dock alltför hög med stor invinkling och därför bör man inte sikta på total utsläckning här.)
Ljudet blir definitivt tråkigare, men betydligt närmare vad som avsågs vid produktionstillfället. Bättre panelhögtalare utgör med en "optimerad" uppställning en sorts akustiska processorer som "förbättrar" inspelningens rumsliga kvaliteter för tvåkanalslyssning på ett sätt som typiska DSP-utrustade system (á la Lexicon, Yamaha m.fl.) aldrig lyckas med. Ett bättre demosystem för diverse psykoakustiska effekter som idag finns väl beskrivna i litteraturen är svårt att föreställa sig. När jag provade allt detta i slutet av åttiotalet var vetenskapen dock inte alls lika långt kommen inom området.
hifikgs upplevelser av Apogee Duetta (en bra panelhögtalare) är fullt förståeliga mot bakgrund av ovanstående effekter.