Stående ovationer efter dåligt framförande

[mapem]

Detta med anledning av vad jag upplevde i onsdags förra veckan i Konserthuset. Två Beethovensymfonier framfördes, ledda av den mycket populäre och vanligen mycket bra dirigenten Andrew Manze. Men den sista satsen i sjuan förstördes av ett överdrivet tempo. För mig blev musikupplevelsen helt förstörd.

Jag och mitt sällskap tittade på varandra och utan att säga något var vi helt eniga om att detta var ett symfonimord. Och så reser sig publiken upp och applåderar! Var jag, ja vi båda, knäppa och alla andra begrep att de upplevt något fantastiskt som vi missade? Jag satt surt nere i stolen i det längsta men reste mig till slut för att se vad som hände. Men utan att applådera.

Funderade länge på detta och trodde jag var knäpp tills jag läste recensionerna. Både svenskan och DN ansåg samma som jag. DN:s recensent trodde han var ensam i publikhavet om sin uppfattning. Men det var han alltså inte!

[Bill50x]

DN:s recensent trodde han var ensam i publikhavet om sin uppfattning. Men det var han alltså inte!

Klart han trodde om alla stod upp och applåderade fast de egentligen inte gillade framförandet. Kanske inte så dumt med lite ärlighet ibland?

/ B

[Almen]

Och så reser sig publiken upp och applåderar! Var jag, ja vi båda, knäppa och alla andra begrep att de upplevt något fantastiskt som vi missade? Jag satt surt nere i stolen i det längsta men reste mig till slut för att se vad som hände.

Det är ett jättevanligt scenario, jag känner igen mig precis!

Jag tror det har gått inflation i detta, så dels vill folk kunna säga "Det blev stående ovationer" efteråt (annars ses besöket som misslyckat), dels kanske man tycker synd om artisten (så nu får alla stående).

Hur som helst, stående i konserthusen betyder inte så mycket numera.

[mapem]

Nä det var sällsamt att uppleva. En väluppfostrad konsertpublik har betygsskalan klar för sig:

Artig applåd, ingen inropning: Uselt
En inropning: Knappt godkänt
Två inropningar: Helt okej
Tre inropningar: Bra
Fyra inropningar: Jättebra. Extranummer!
Stående ovationer: Enastående bra
Bravorop: Någon, dirigenten, en solist eller hela orkestern har gjort en strålande insats.
Touché: Orkestern tyckte dirigenten var jättebra



I det aktuella fallet hade en inropning varit lagom, för allt utom sista satsen var rätt så bra framfört.

[Bill50x]

Yepp, inflation gäller inte bara pengar. Och visst är det viktigt att kunna rapportera till sina vänner att det var stående ovationer till det framförande man bevistade? Vem vill erkänna att man köpt dyra biljetter till ett sunkigt framförande? Speciellt inte till ett klassiskt framförande, det är ju så fiiiiint ....

/ B

[PerStromgren]

Jag tycker att det känns väldigt tydligt om det har varit bra eller inte. Om det är riktigt bra glömmer jag ofta att andas i finalen, och när den är till ända känner jag nästan ett fysiskt behov av att ställa mig upp och skrika och tjoa!

Är det inte bra, blir det liksom ett antiklimax och jag applåder litet håglöst med för syns skull. Om de andra runt och speciellt framför mig omkring reser sig, gör jag det också, men inte annars.

[Objektivisten]

Pavarotti blev utbuad på La Scala -92 när han tog en ton fel. Annan publik i Milano.

[aisopos]

Det saknas några omröstningsalternativ.

* Reser mig alltid glatt och applåderar.
* Väntar lite på att någon annan reser sig, sen är jag gladeligen med i den allmänna extasen.
* Reser mig alltid och klappar iom att mina ben har stelnat lite och jag måste få igång cirkulationen.

[RogerGustavsson]

Beethoven's 7:a spelas i slutet av filmen The King's Speech. Den läggs ut behagligt långsamt och förstärker ögonblicket i filmen väldigt bra. Blev sugen att lyssna på 7:an hemma och tänkte direkt när musiken började, vad fort den spelas jämfört med hur den spelades i filmen, klar besvikelse.

[PerStromgren]

Beethoven's 7:a spelas i slutet av filmen The King's Speech. Den läggs ut behagligt långsamt och förstärker ögonblicket i filmen väldigt bra. Blev sugen att lyssna på 7:an hemma och tänkte direkt när musiken började, vad fort den spelas jämfört med hur den spelades i filmen, klar besvikelse.

Jag har just spelat några 7:or här hemma i soffan. Om det blir långsamt, somnar Allegrettot in! Det ska vara spänstigt! Den värsta är nog Maximianno Cobra, som finns på spotten. När jag sökte på dirigenten, fick jag upp följande forumtråd, som uppenbarligen också tycker att karln har bekymmer med farten.

http://www.talkclassical.com/2513-beeth ... ianno.html

[petersteindl]

Man kastar ruttna tomater och ruttna ägg på dirigenten och buar och hytter med näven.

På 70-talet var jag på ett uruppförande av en stråkkvartett i Paris. Det var en mycket sällsam upplevelse.

... Jag har själv varit i publiken på en premiär i Paris. Det var stråkkvartett, modern musik. Lite konstig musik tyckte jag själv men ack så svårspelad. Det var fullsatt hus, nåväl det spelades i en kyrka i St Germain-des-Prez. Efter konserten skulle jag applådera som brukligt är i Sverige. Men då samtliga i publiken reste sig upp och buade och skrek och hytte med nävarna och lynchstämning vibrerade i luften så var det liksom inte politiskt korrekt att applådera. Tonsättaren som var där fick raskt fly ut bakvägen.

Sedan var det dags för musikerna att ta emot deras beskärda del av publiktyckandet och nu applåderades det så taket höll på att lyfta och blombuketterna flög fram mot musikerna. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är inte lätt att ha premiär i Paris.

Jag förstår Stravinskij på sin premiär av Våroffer i Paris. Jag var ofta i Paris på 70-talet och naturligtvis också på Parisoperan. Eldfågeln och Petrushka var mina favoriter, speciellt då Rudolf Nurejev dansade Petrushka. Han kunde flyga. Då var det ingen som buade...

[jockewe]

Att många vill stå upp betyder bara att just DERAS upplevelse var stark, undrar just hur många som tänker nå't i stil med "jag var nog bara lite okoncentrerad själv eftersom jag inte gillade". Lustigt nog vet vi väldigt sällan i orkestern vilket framförande som mottas euforiskt, vi är ju liksom upptagna med annat...

Något vi vet är däremot tempi... Den här finalen i onsdags var inte speciellt snabb men kanske upplevdes som det eftersom den var lite tjatigt stötigt tolkad?

Glöm inte heller den stora inverkan förväntningar har!

Själv märker jag ofta att många vill stå och applådera när jag inte alls är begeistrad, kanske räcker det ibland med någon som skall skynda sig ut till parkeringen och genast tänker tio personer att man ska stå...

Det var hursomhelst väldigt roligt att ha en så positiv och månghövdad publik i huset, alla åldrar representerade, Tack för att ni var där!

/J

[RogerGustavsson]

Nja, jag syftade på andra satsen, Allegrettot (som föekommer i filmen nämnd ovan). Den fjärde satsen, Allegrot, är ju rapp men jag tycker inte tempot ska överdrivas så det blir cirkusmusik. Herbert Blomstedt har en inspelning på Denon som är lite lagom.

[PerStromgren]

Nja, jag syftade på andra satsen, Allegrettot (som föekommer i filmen nämnd ovan). Den fjärde satsen, Allegrot, är ju rapp men jag tycker inte tempot ska överdrivas så det blir cirkusmusik. Herbert Blomstedt har en inspelning på Denon som är lite lagom.

Jag lyssnar just nu på en Denon-inspelning med londonsymfonikerna på spoten, men ingendirigent angiven. Kan det vara den? 7 och 8 är kopplade.

[Nattlorden]

Jag tillhör dem som hellre ser på bugningarna än ryggtavlan på han/hon framför, så nog blir man tvungen att stå. Verkar som den i princip reses när huvudpersonerna tas in (opera syftar jag på nu, för det är det som jag går på). Däremot stör det mig när folk inte orkar klappa in så många ggr som föreställningen var värd...

[Jansson]

Saknas ett alternativ.
- reser mig upp och går.

Lägger inte någon värdering i varför andra tycker det var bra.
Allt är subjektivt.
Är det inte så det är?

[Evil_Homer]

Om det är riktigt bra glömmer jag ofta att andas i finalen.

Nemen lille Per du måste ju andas, är det såhär du ser ut när du glömmer?

[lemmts]

... kanske räcker det ibland med någon som skall skynda sig ut till parkeringen och genast tänker tio personer att man ska stå...

Så tror jag det börjar många gånger.
Jag brukar sitta, men min fru är rädd att göra någon ledsen och brukar resa sig./Lasse

[RogerGustavsson]

Nja, jag syftade på andra satsen, Allegrettot (som föekommer i filmen nämnd ovan). Den fjärde satsen, Allegrot, är ju rapp men jag tycker inte tempot ska överdrivas så det blir cirkusmusik. Herbert Blomstedt har en inspelning på Denon som är lite lagom.

Jag lyssnar just nu på en Denon-inspelning med londonsymfonikerna på spoten, men ingendirigent angiven. Kan det vara den? 7 och 8 är kopplade.

Blomstedt dirigerade Statskapelle Dresden. Det var "audiophilupptagningar" med två eller få mikrofoner. Fanns en Mahler-box med Imbal som dirigent som stod högt i kurs men den har jag aldrig hört. Undrar om de finns att få tag i numera?

[petersteindl]

Den här kanske, http://www.youtube.com/watch?v=nr0kt0paKPg

[mapem]

Jockewe, var du med i orkestern när sjuan spelades? Jag tyckte inte jag såg dig. Kul med en initierad kommentar!

[petersteindl]

Jockewe, var du med i orkestern när sjuan spelades? Jag tyckte inte jag såg dig. Kul med en initierad kommentar!

...Det var hursomhelst väldigt roligt att ha en så positiv och månghövdad publik i huset, alla åldrar representerade, Tack för att ni var där!

/J

Men som sagt, det vore kul med en initierad kommentar.

[jonasp]

Jag har ofta störts av stående ovationer när jag bara tycker det är ok. Känner definitivt igen mig. Jag och min fru sitter då envist kvar.

[roggaro]

visst sitter man envist kvar till dess man hört den förlösande tolkningen

[jockewe]

Jodå, jag var med och spelade 6'an och 7'an.

Det där med Tempi är intressant, vi känner ju hur fort vi rör på fingrarna...

Enkelt uttryckt kan man väl säga att ju fler slag per takt man känner i en snabb sats desto snabbare låter det. Går man över en gräns så känner man bara hälften av slagen och då låter det ju liksom långsammare.

Den andra viktigare parametern är om man inte "kan" utföra artikulation så låter det tråkigare.

Kontentan blir att ett ganska långsamt tempo upplevs snabbt och om artikulationen brister så blir det tråkigt = upplevelsen som mapem beskriver kanske?

Kritikerna har "rätt" angående slarvet tycker jag men nu är det kanske viktigare att så många människor iallafall uppskattar musiken som vi framförde, det är syftet.

Citerar gärna en gammal lärare (jag klagade på Heifetz sätt att spela Bach) "Joachim, det är bara DIG det är synd om när du inte kan uppskatta något som andra tycker om"

/J

[mapem]

Hej jockewe, jag såg dig inte, men Manze hade kanske stuvat om i stämmorna.

"....det är bara DIG det är synd om när du inte kan uppskatta något som andra tycker om"

Så det är bara synd om mig, min hustru och två recensenter som inte gillade det alla andra tyckte var toppen.

Nej då, det är inte alls synd om oss. Det var härligt att få höra två Beethovensymfonier på raken. Och filharmonikerna är en fantastisk orkester, som nästan alltid spelar på topp. Det gör att man förväntar sig en del av er!

Om jag förstår dig rätt fanns det brister i sjuans sista sats, fast det inte handlade om tempot utan om artikuleringen. Jo det var väl det som störde oss, och vi trodde det var en följd av ett uppdrivet tempo. Älskar man Beethoven vill man ha det perfekt! Och att bristerna upplevdes i konsertens allra sista sats gjorde att det var lätt att just då glömma allt annat som var bra.

[Almen]

Är sex minuters stående ovation lagom för den här texten? (DN-artikel)

På Cannesfestivalen mottogs den nya ”Indiana Jones”-filmen med en fem minuters stående ovation av biopubliken. Att människor reser sig ur sina stolar för att oavbrutet klappa i händerna i 300 sekunder kan tyckas som en euforisk reaktion, en febrig hänryckning på tröskeln till tungotal.

Men filmbranschens tidning Variety visste bättre: ”Ljummet mottagande”, beskrevs det som.

Där är vi alltså nu – fem minuters applåd är ljummet.

Det finns så mycket annat som tävlar om vårt intresse, så vi måste deklarera känslor i extremer om att älska eller hata, annars är budskapet inte starkt nog att höras. Vem bryr sig om vad någon ”gillar” eller ”uppskattar” i dag?

Dä blir bare värre å värre...

[Ogjort]

Detta med anledning av vad jag upplevde i onsdags förra veckan i Konserthuset. Två Beethovensymfonier framfördes, ledda av den mycket populäre och vanligen mycket bra dirigenten Andrew Manze. Men den sista satsen i sjuan förstördes av ett överdrivet tempo. För mig blev musikupplevelsen helt förstörd.

Jag och mitt sällskap tittade på varandra och utan att säga något var vi helt eniga om att detta var ett symfonimord. Och så reser sig publiken upp och applåderar! Var jag, ja vi båda, knäppa och alla andra begrep att de upplevt något fantastiskt som vi missade? Jag satt surt nere i stolen i det längsta men reste mig till slut för att se vad som hände. Men utan att applådera.

Funderade länge på detta och trodde jag var knäpp tills jag läste recensionerna. Både svenskan och DN ansåg samma som jag. DN:s recensent trodde han var ensam i publikhavet om sin uppfattning. Men det var han alltså inte!

En skön grej från och med Beethoven är att vi slipper tycka om något spelas för fort eller för långsamt.
Det är ju bara att kolla om det spelas i rätt tempo eller inte.
Och gillar vi det inte om det spelas korrekt så får vi skälla på Ludwig. Inte på de som lirar.

[hifikg]

Nu blev jag nyfiken. Är det så att Luddes sjua (och kanske andra) ofta framförs i "fel tempo"?

[Ogjort]

Nu blev jag nyfiken. Är det så att Luddes sjua (och kanske andra) ofta framförs i "fel tempo"?

Nja... det är svårt att påstå generellt, särskilt under senare decennier då en lite annorlunda dirigentkultur har växt fram
jämfört med den senromantiska då "maestron" ofta sattes (och satte sig själv) i centrum.
Men... ja , jo - det är ofta som Beethoven framförs i långsammare tempi än han själv angivit i sina partitur. Sällan i snabbare.
Beethoven själv var väldigt noga med tempo. Han sponsrade och medverkade till utveckling av en väl fungerande metronom.
Så i merparten av Beethovens partitur finns metronomangivelse inskriven.

Tidigare musik än så saknar metronom-angivelse. Så där är det mer diffust hur angiven tempobeteckning tolkades vid tiden för tillkomsten.
Men en hel del forskning om t.ex. Mozart ger aningar om att även den musiken framfördes snabbare än den oftast spelas idag.
(t.ex. genom att kolla samtida mekaniska speldosor och liknande appamogrejer)

Naturligtvis kan (och får) musik framföras hur som helst - om man gillar det. Arras om. Byta instrument, Transponeras etc. MEN...
Det är ändå lite märkligt att man ofta inom s.k. konstmusik är väldigt noga med allt annat - utom tempot.
Där görs ofta dragningar, fermater och ritardandi och accelarandi lite hipp som happ som INTE finns angivna i noterna.
Men det är ingen som får för sig att ändra på toner, harmonik, melodier och fortfarande hävda att det ÄR t.ex. "Beethoven original".
Då skulle det benämnas "bearbetning" eller "arr".
Varför är det så?
Troligen bottnande i den romantiska erans dirigentkult. En tids-tradition som huvudsakligen fortfarande gäller i våra konserthus.
Dirigenten SKA sätta sin prägel på verket. Mumsfilibabba! Enklast och tydligast genom att hålla på att fippla med tempi.
Fast "prägel" åstadkommer en dirigent ändå - oundvikligt, vid instuderingen. Även om tempi förblir så som tonsättaren angivit.

Men puls, rytm och "sväng" är ju lite fult, inom konstmusiken. Som sagt - bottnande i den romantiska f.a. senromantiska konserttraditionen.
Långsamt = djupt, seriöst och sofistikerat. Fråga Eric Schüldt

Martha Argerich sa en gång: "All musik svänger" - "Nä, förresten... alla musik utom romantiken svänger".

Musik som svänger kan ju generera sådana där banala mänskliga uttryck som fotstamp och kroppsrörelse, till och med (Hu!) dans.
Å sånt banalt och närmast sexuellt vill vi undvika i den fiiiina världen. Så håll ner tempot och slå sönder pulsen, grabbar å tjejer.
Nu ska ni spela seriöst.

Det är jättekånnstitt - men ett faktum. Och en skarp skiljelinje i förhållningssätt mellan s.k. klassisk musik och i stort sett all annan.

Men som sagt, det pågår en förändring inom dirigentkåren som mer och mer inriktar sig på kompositörens intentioner än sina egna.
Vill du själv kolla om Beethoven framförs i "rätt" eller "fel" tempo, så går det ofta att hitta originalpartituren på nätet.

Beethoven 7.jpg (93.79 KiB) Visad 3597 gånger

/Anders O.